SCHAUMAN, Frans Ludvig


(1810–1877)


Biskop, professor


Frans Ludvig Schauman var en av autonomi­tidens mest begåvade universitetsteologer och hade ett mångsidigt inflytande på samhälle och kultur. I egenskap av företrädare och vägvisare för den schleiermacherska förmedlingsteologin bidrog han till att utveckla sin vetenskapsgren i enlighet med det nya ideal som rådde vid universiteten på kontinenten. Han specialiserade sig på teologisk och kyrkorättslig forskning i kyrkans organisationsform och ställde sin sakkunskap till förfogande vid utarbetandet av den banbrytande 1869 års kyrkolag.

 

Frans Ludvig Schauman avlade studentexamen vid katedralskolan i Åbo och inledde sina akademiska studier i Helsingfors, sedan universitetet flyttat dit 1828. Schauman avlade snart flera examina. Filosofie kandidat blev han 1831 med grekisk litteratur, filosofi och historia som huvudämnen. Teologie kandidatexamen avlade han 1834 och teologie licentiatexamen 1836. Två år senare utnämndes han till teologie adjunkt och seminariepastor.


 

Till professurerna vid teologiska fakulteten fanns det inte alltid kompetenta sökande när tjänster blev lediga, speciellt inte i vissa ämnen vid det nyöppnade universitetet. Så tjänstgjorde Schauman t.ex. som tf. professor i kyrkohistoria 1838–­1840, i biblisk exegetik 1840–1841 och teologisk moral 1843–1847. Senare skötte han också vid sidan av sin egen tjänst en professur i pedagogik och didaktik som förlagts till teologiska fakulteten. Han sökte de två förstnämnda tjänsterna men blev först 1847 utnämnd till professor i praktisk teologi. I den nyinrättade tjänsten förenades undervisningen i etik med tjänsten i dogmatik. På så sätt beredde man plats för den praktiska teologi som ingick i Schleiermachers läroschema.


 

Åren 1853–1865 var Schauman dekanus i teologiska fakulteten och 1855–1865 också universitetets prorektor. Vid rektorsvalet 1863 fick han alla röster men utnämndes inte på grund av sina konstitutionella ställningstaganden. I egenskap av prorektor hade Schauman nämligen 1856 hållit ett tal vid den kröningsfest som universitetet ordnade för Alexander II, i vilket han målmedvetet åberopade lagstiftning från svenska tiden. Med stöd av den borde enligt Schauman det finska folket, språket och kulturen ”fritt få utveckla [sin] nationalitet”. Schauman utnämndes till biskop i Borgå stift 1865. Den posten innehade han fram till sin död 1877.


 

Vid sidan av sin universitetsverksamhet hade Schauman talrika kyrkliga och samhälleliga förtroendeuppdrag. Särskilt betydande var hans insats som kommitté­ledamot då den nya kyrkolagen bereddes och som författare till förslaget till kyrko­lag 1852–1863. Han satt också med i de statliga kommittéer som beredde den nya kommunalförordningen (1865) och folkskoleförordningen (1866). Vidare deltog han i ett flertal kommittéer som hade i uppdrag att förnya kyrkliga böcker och representerade prästeståndet vid flera lantdagar, med början i det s.k. januariutskottet 1862. Schauman hörde till redaktionerna för Ecclesiastiskt Litteraturblad och tidningen Väktaren. Under sin tid som professor gav han ut Tidskrift för Finska kyrkan och skrev själv det huvudsakliga innehållet i numren, och under sina år i Borgå publicerade han därutöver tidningen Sanningsvittnet. I båda publikationerna behandlades aktuella teologiska, kyrkorättsliga och kyrkliga frågor. I början av sin universitetsbana, 1839, företog han en studieresa till Sverige och Danmark och senare, 1861, till Tyskland, där han sammanträffade med tidens ledande tyska teologer och experter på kyrkorätt.


 

Schaumans licentiatavhandling De fundamento fidei (1837, Om trons grunder) har ansetts vara den finländska teologins självständighetsförklaring i Schleiermachers anda. Avhandlingens källförteckning visar att respondenten grundligt satt sig in i den nya tyska förmedlingsteologin men också i nordiska bidrag till ämnet. Med betoning på uppståndelsens historiska karaktär vederlägger han i likhet med sina auktoriteter å ena sidan mystikens och å andra sidan upplysningens och idealismens intellektuella tolkning av kristendomen. Som sin egen tids centrala teologiska problem betecknar Schauman den spänning som rådde mellan rationalism och supranaturalism, d.v.s. mellan hegelianismen och den schleiermacherska riktningen.


 

Viktigare än licentiatavhandlingen visade sig doktorsavhandlingen De constitutione regiminis ecclesiastici, singulari Fenniae ratione habita vara. Den publicerades 1847 och hörde enligt professorn i kyrkohistoria B. O. Lille till universitetets bästa undersökningar och bidrog till att revideringen av kyrkolagen i Finland på nytt kom i gång. Schaumans arbete utgjorde grundforskning i kyrkorättens teori, men var samtidigt ett ställnings­tagande mot det förslag till kyrkolag som jurisprofessorn J. J. Nordström stod för och som uppfattades som en konservativt hierarkisk förvaltningsmodell. Förslaget kritiserades också av väckelseteologerna under Lars Stenbäcks ledning. Men motiveringarna bakom Schaumans kritik var andra och sammanföll med forskning som experter på kyrkorätt utfört och som inspirerats av förmedlingsteologin, särskilt G. F. Puchta och A. L. Richter.


 

Sedan Schauman blivit professor deltog han i utformandet av utlåtandet om Nordströms lagförslag och blev 1852 medlem i kyrkolagskommittén. Då kommittén helt förkastade det nämnda förslaget, fick Schauman i uppdrag att sammanställa ett nytt förslag. Han hade efter sin doktorsavhandling fortsatt att forska i kyrkorätt och föreläst i ämnet under flera år. Så gav han 1853 ut Handbok i Finlands kyrkorätt omfattande 540 sidor. Dess utgångspunkter finner man i hans professorsspecimen, men fakta presenterades nu betydligt mer i detalj. Också efter detta fortsatte Schauman att behandla ämnen i anslutning till kyrkolagen, bland annat i den av honom grundade Tidskrift för Finska kyrkan. Källmaterialet i handboken och tidskriften var naturligt nog mera omfattande än i doktorsavhandlingen. Bland sina nya auktoriteter stödde sig Schauman mest på Allgemeine Staatslehre av den schweizisk-­bayerska statsrättsexperten J. K. Bluntschli­. Efter tio års arbete blev det nya förslaget till kyrkolag klart 1863. Kejsaren stadfäste lagen 1868 efter många turer i lantdagen. Den utfärdades 1869 och trädde i kraft den 1 juli 1870.


 

Schaumans kyrkoadministrativa teori följde principerna i Schleiermachers förmedlingsteologi. Teorin utgick från gräsrotsnivån, från församlingens tro och församlingsmedlemmarnas rättigheter och skyldigheter, och den byggde på ett allmänt prästerskap och en självständig kyrka. Församlingsmedlemmarna borde sålunda ha rätt att delta i sitt samfunds administration. Å andra sidan hade kyrkans administrativa organ anförtrotts många uppgifter med anknytning till socialvård och utbildning, som inte ankom på kyrkan. Dessa tog Schauman inte med i sitt lagförslag. Han ansåg det vara nödvändigt att skilja skolan från kyrkan, vilket också förverkligades i och med att folkskoleförordningen trädde i kraft och Över­styrelsen för skolväsendet grundades 1870. Skolförvaltningens landsomfattande uppgifter hade dessförinnan sorterat under domkapitlen.


 

Eftersom kyrkan var ett trossamfund, gällde lagförslaget endast den evangelisk-lutherska kyrkan och dess medlemmar. Det kunde därför inte vara rätt att staten bestämde i kyrkans inre ärenden, särskilt inte i dess trosfrågor. Den saknade likväl högre lagstiftande och administrativa organ. Som lagstiftande organ föreslog Schauman kyrkomötet, där hälften av ledamöterna skulle vara lekmän. I sina utkast utgick han från att kyrkomötet i kyrkorättsliga ärenden borde ha motsvarande lagstiftande makt som lantdagen hade i fråga om övrig lagstiftning. Ständerna var likväl inte villiga att avstå från den lagstiftande makt som tillkom dem. Som en kompromiss beslöts att kyrko­mötet fick exklusiv rätt till att föreslå ändringar i kyrkolagen. Senaten, lantdagen och regenten hade rätt att pröva dem, men ändringsförslagen skulle som sådana antingen godkännas eller förkastas.


 

Schaumans kyrkolag var redan i planeringsskedet ovanligt omfattande, en författningssamling som innehöll många administrativa detaljer. Detta berodde på att lagen även innehöll rikligt med sådana bestämmelser som i allmänhet regleras av förordningar. Syftet var uppenbart: härmed kunde inte kejsaren och hans högsta ämbetsmän, till skillnad från ärenden som reglerades av förordningar, införa bestämmelser som gällde den lutherska kyrkan utan att höra lantdagen.


 

Kravet på inre självständighet för den evangelisk-lutherska kyrkan och inriktningen av lagen på kyrkans egna medlemmar förutsatte religionsfrihet för andra kyrkosamfund, men enligt Schaumans planer likväl inte en sekulariserad stat. I likhet med Bluntschli stödde Schauman idén om en kristen stat, där en växelverkan mellan det världsliga samhället och kyrkan var önskvärd. Betecknande för förmedlingsteologin var också i övrigt att man betonade principen om den protestantiska friheten i förening med idealet för en kristen stat. Samtidigt med förslaget till kyrkolag utarbetades också ett förslag till dissenterlag. Det godkändes av lantdagen. Kejsardömets administrativa statuter tillät likväl inte ett godkännande, eftersom förslaget, om det hade förverkligats, skulle ha gett också medlemmar av den ortodoxa kyrkan möjlighet att konvertera. Schauman fortsatte under sin tid som biskop att bereda en lag för andra trossamfund, men denna godkändes slutgilligt först 1889, flera år efter Schaumans död. Också då kom den att gälla endast ett fåtal protestantiska samfund.


 

Schauman var aktiv också utanför universitetet och förenade i sin verksamhet en kristen och grundlagsenlig samhällssyn. Den beskrevs senare som en biblisk kulturkristendom. Målet att ge kyrkan inre självständighet stod enligt Schaumans sätt att se inte i strid med att den högsta makten i då rådande finländska förhållanden tillkom regenten, när det var fråga om kyrkans yttre administration. Domkapitlens beslutanderätt i vissa detaljfrågor, bland annat kyrkans inre rättssaker, framhävdes något. I huvudsak förblev likväl tjänstevägen från ämbetsmännen vid senatens ekonomiedepartement upp till kejsaren gällande för kyrkans centralförvaltning. Något centralt administrativt organ skapades sålunda inte för kyrkan.


 

Den mest inflytelserika perioden i Schaumans liv inföll utan tvekan mellan doktorsavhandlingen och godkännandet av kyrkolagen. Under den tiden deltog han i det samhälleliga beslutsfattandet bland annat i egenskap av universitetets prorektor och lantdagsman samt som medlem av talrika statliga och kyrkliga kommittéer. Under sin tid som professor påbörjade han arbetet på ett översiktsverk över praktisk teologi. I sitt förord konstaterar han att ett senare projekt, nämligen en översättning av ett arbete från 1869 om praktisk teologi av Wilhelm Otto, avbröt hans arbete för en tid. Men då den tyska boken inte tillfredsställde Schauman, särskilt inte i fråga om motiveringarna till kyrkans organisationsform, återupptog och slutförde han under sina år som biskop sitt eget översiktsverk, som kom att bygga på föreläsningar och annat för ända­målet insamlat material. Kort före sin död publicerade Schauman fem häften av sitt planerade magnum opus Praktiska theologin I–II. Den färdigställda delen innehöll de flesta huvudsakliga delområdena av projektet. Arbetet avspeglar en omfattande kännedom om den praktiska teologins huvudsakliga innehåll, framför allt om kyrkans organisationsform, kyrkans uppgift och centrala verksamhetsformer. Hans källor var förutom de tidigare nämnda förmedlingsteologiska experterna på kyrkorätt också den efter den schleiermacherska eran kände teoretikern C. I. Nitzschs översiktsarbete Praktische Theologie I–II (1847–1866) och vidare den tidigare nämnda framställningen av Wilhelm Otto. Schaumans verk nådde inom sitt område såväl kvantitativt som kvalitativt sin tids högsta internationella nivå.


 

Markku Heikkilä


 

Frans Ludvig Schauman, född 24.9.1810 i S:t Marie, död 28.6.1877 i Borgå. Föräldrar senatskamreraren, kammarrådet Carl Schauman och Johanna Lovisa Hoeckert. Gift 1836 med Fredrika Kristina Gylich.


 

PRODUKTION. De fundamento fidei (1837); Commentatio historico-critica originem apostolicam et authentiam epistolae Jacobi examinatura (1840); De constitutione regiminis ecclesiastici, singulari Fenniae ratione habita (1847); Handbok i Finlands kyrkorätt (1853); Tal, hållet i anledning av D. K. M. Kejsar Alexander den II:s och Kejsarinnan Maria Alexandrownas kröning den 20 sept. 1856 (1856); Förslag till kyrkolag för den evangelisk-lutherska kyrkan i Storfurstendömet Finland, jemte motiver och reservationer (1863); Praktiska theologin I−II (1875−1876). Se även T. Carpelan & L. O. Th. Tudeer,­ Helsingfors universitet. Lärare och tjänste­män efter 1828 (1925).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Murtorinne, Suomalainen teologia autonomian kautena (1828−1918) (1986); E. Murtorinne, Autonomins tidevarv 1809−1899. Finlands kyrkohistoria 3. Skellefteå (2000); K. Pirinen, Schaumanin kirkkolain synty. Finska kyrkohistoriska samfundets handlingar 132 (1985); V. T. Rosenqvist, Frans Ludvig Schauman I−II (1927−1928).


 

BILDKÄLLA. Schauman, Frans Ludvig. Foto: Ateljé P. C. Liebert. SKS/Litteraturarkivet.