TENGSTRÖM, Jacob


(1755–1832)


Ärkebiskop, professor, skriftställare


Den begåvade och ärelystne Jacob Tengström blev redan i unga år professor i teologi och biskop i Åbo. Då Ryssland erövrat Finland 1808 gick Tengström aktivt in för att knyta förtroendefulla band till kejsarens representanter och även till härskaren själv, för att därigenom få inflytande på landets framtida öde. Hans inflytande gjorde sig också i högsta grad gällande i alla de frågor som skulle lösas 1808–1809. Utöver biskopsämbetet var Tengström prokansler för universitetet och en inflytelserik talesman för prästeståndet vid Borgå lantdag 1809. År 1817 blev han Finlands första ärkebiskop. Tengström var även Finlands första historieskrivare i modern mening.


 

Jacob Tengström miste sin far i tidig ålder. Fadern var sockenadjunkt och pedagog i Gamlakarleby, men hade som magister haft förutsättningar för en kyrklig bana. Det var således tack vare diverse släktingars hjälp som den unge Jacob bereddes möjlighet att studera. Hans främste gynnare var hans morbror, Anders Chydenius, som nyss hade utnämnts till kyrkoherde i Gamlakarleby då Tengström blev student i Åbo 1771.


 

Otvivelaktigt uppmuntrades den unge Tengström av att Chydenius var en betydande och ryktbar politiker, liksom av att en annan, tidigt avliden morbror, docent Samuel Chydenius, hade varit en framstående vetenskapsman. Likaledes påverkades han säkerligen av den anda av optimism som följde på Gustav III:s statskupp 1772. Den reformanda som präglade Gustav III:s tid framgår också av ämnet för Tengströms docentavhandling (1777), som behandlar frågan om och när dödsstraffet kan anses överensstämma med naturrätten. Han hade disputerat till magister två år tidigare under ledning av inspektorn för sin nation, professor Pehr Kalm: först pro excercitio på latin om hur daggen som faller om aftonen och morgonen beskrivs i Bibeln, och därefter pro gradu på svenska om storskiftets betydelse för skogsbruket. Dessa avhandlingar bör dock betraktas som övningsarbeten.


 

Tengström intresserade sig redan tidigt för poesi och moderna språk. Han undervisade i moderna språk i två etapper: först som magister i Gamlakarleby och därefter i två års tid som informator hos tull­inspektor Carl Caloander i Åbo; han gifte sig senare med dottern, Anna Christina. Tengström blev moralium docens (docent i moralfilosofi) 1778 och premierades med ett stipendium. År 1780 utnämndes han till extraordinarie adjunkt vid filosofiska institutionen och avancerade redan 1783 till adjunkt i teologi. Därmed var hans framtid på den teologiska banan säkrad: han fick en professur och ett prebende, och utsågs till biskop i Åbo stift 1803.


 

Tengströms begåvning, som framför allt visade sig i hans talang för att uttrycka sig både i tal och skrift hade redan tidigt väckt uppmärksamhet. Han blev snart en utmärkt latinist, och övade sig bl.a. genom att översätta stycken ur Ludvig Holbergs komedier till latin samt skriva imitationer av Ovidius och en strid ström av epigram på svenska. Vid sidan om skolarbetet i Gamlakarleby övade han upp sin talang som diktare och predikant. Dessutom spelade han flöjt i den orkester hans morbror Anders Chydenius samlade kring sig.


 

Nivån på Tengströms litterära ambitioner framgår av att han började översätta Vergilius Aeneiden till svenska på alexand­riner, och slutförde översättningen av åtminstone de tre första sångerna. Den första skickade han till Vitterhetsakademien i Stockholm och belönades med akademiens guldmedalj. Översättningen publicerades 1785. Tengström fick akademiens stora pris hela tre gånger 1776–1781. Han hade alltså redan gjort sig ett namn då han anlände till Stockholm i akt och mening att fullborda sin utbildning som informator för kammarrådet Gustaf Stockenströms söner. Han kom även att följa dem till Uppsala 1779–1781. Det var sålunda under den gustavianska kulturens själva blomstringsår som Tengström tillägnade sig den säkerhet i umgängeslivet han längre fram i livet kom att ha nytta av. Han fick dessutom betydelsefulla impulser på litteraturens och historieskrivningens områden, samt goda råd av morbroderns bekanta, bland vilka bör nämnas rikshistoriografen och kanslirådet Anders Schönberg. Chydenius själv befann sig i Stockholm under riksdagen 1779. Tengström var i några månaders tid amanuens hos Schönberg. Det var denne, och ingalunda Henrik Gabriel Porthan, vilket ofta har hävdats, som blev Tengströms viktigaste mentor i historieskrivning och politik. Schönbergs och Tengströms omfattande korrespondens angående rikets grundläggande frågor fortgick intill Schönbergs död 1811. Det är mot denna bakgrund man bör betrakta Tengströms politiska verksamhet från och med 1808.


 

Tengströms kontakter med Schönberg, med kretsen kring den oförtröttlige förläggaren och litteratören C. G. Gjörwell samt med Vitterhetsakademien, som prisbelönade honom och i vars skrivtävlingar han deltog tills han invaldes 1793, grundmurade hans rykte i Stockholm, och blev snart känt även i Åbo. Redan 1797 omnämns han som en möjlig kandidat till Svenska Akademien, och 1804 erhöll han förslagsrum i valet av ärkebiskop i Uppsala.


 

Tengströms litterära ambitioner kommer till synes i många av hans litterära och historiska arbeten från Stockholmstiden och längre fram. Framför allt bör en tragedi i fem akter på alexandriner i Racines stil, Zelis, nämnas. Den skrevs på inrådan av Tengströms beskyddare, statsrådet greve Carl Fredrik Scheffer, som hade framhållit konungens livliga intresse för teater. Emellertid uppfördes pjäsen aldrig, och trycktes först 1899. Scheffer,­ som vid några tillfällen hade inbjudit Tengström till sina lantegendomar, var en av konungens närmaste rådgivare och stod i ständig korrespondens med tidens förnämsta franska filosofer, historiker och politiker.


 

Under ledning av Schönberg och kanslirådet Eric af Sotberg koncentrerade Tengström sig på det svenska rikets militärhistoria under förmodern tid, och vann Vitterhetsakademiens stora pris med Hi­storisk afhandling om svenska sjömagten i äldre tider och i synnerhet under konung Erich XIV.


 

Tengström lyckades varken bli universitetsbibliotekarie eller biträdande professor, men utnämndes 1783 till adjunkt vid teologiska fakulteten. Bland förmånerna ingick förutom lönen även ett prebende­pastorat, vilket i praktiken innebar ett löfte om en ordinarie professur. Trots de predikningar han hållit under sommar­ferierna, hade Tengström hittills inte fördjupat sig i teologi, vilket han nu gjorde i rask takt. Han disputerade 1783 (De expiatione Jesu Christi vicaria), prästvigdes 1784 och installerades som kyrkoherde i Pikis 1785. Samtidigt lärde han sig snabbt att tala och skriva finska obehindrat. Han förberedde emellertid alltjämt sina predikningar på latin, och översatte dem sedan till finska eller svenska. Jordbruket och underhållet av prästgården intresserade Tengström, och tack vare den stadiga inkomsten befriades han från största delen av den privatundervisning och de privata föreläsningar han annars hade nödgats ägna sig åt. Sammantaget ledde detta till att han kunde ägna sig åt historisk forskning och litterär verksamhet i större utsträckning än tidigare och bli en av universitetets mest engagerade lärare. Han var också inspektor för Åbo nation.


 

Tidningar utgifne af et Sälskap i Åbo, som ombesörjdes av kretsen kring Porthan hade givits ut en gång i veckan 1771–­1778. Då Porthan på nytt började ge ut tidningarna som Åbo Tidningar 1782, var Tengström hans medarbetare. Porthan och Tengström sammanfördes av sitt intresse för tidningen, biblioteket och historien, och detta hindrades på intet vis av Porthans försiktiga och allvarsamma natur, som stod i skarp kontrast till den unge Tengströms. Tidningen upphörde 1785, men väcktes åter till liv 1789 och ytterligare en gång, 1791, under Tengströms egid.


 

Tengström var redaktör för tidningen 1791–1793. Senare ansvarade han också för den tillsammans med Porthan, bl.a. under efterträdaren Frans Michael Franzéns långa utlandsresa. I inledningsskedet byggdes tidningsprojekten i Åbo upp kring Porthan och hans mest begåvade elever. Porthan, Tengström och Franzén gjorde samtidigt tidningen dels till en ”historisk tidskriftskatalog”, där historiska källskrifter och dokument publicerades i en obruten rad, dels till ett forum för översättningar och presentationer av europeiska litterära klassiker. Tengström deltog i stiftandet och upprätthållandet av Musikaliska sällskapet i Åbo, liksom av Läsesällskapet i Åbo.


 

Samarbetet mellan Porthan och Tengström blev allt mer mångsidigt. De kände samma ansvar för universitetet, ungdomen och bildningsidealet; vid sidan av Johan Bilmark var de två länge universitetets aktivaste professorer. De företog 1797 en längre inspektionsresa till universitetets skattehemman i Övre Satakunda och 1803 grundade de svenska rikets enda, visserligen kortlivade men betydelsefulla litterära tidskrift, Allmän Litteraturtidning. Även med Franzén stod Tengström i nära förbindelse. Franzén blev docent 1792 och professor 1798. Bägge hade redan i unga år gjort sig ett namn i Stockholms litterära kretsar och skrev för tidningar i huvudstaden.


 

I sin historiska forskning riktade sig Tengström framför allt in sig på universitets-, kyrko- och kulturhistoria. På kort tid skrev han en mycket förtjänstfull levnadsteckning över Johannes Terserus, som hade varit professor och biskop i Åbo innan han avskedades, anklagad för kätteri. Ämnet, som berörde tanke- och yttrandefriheten, var samtidigt ett aktuellt ställningstagande då boken publicerades 1795, under Gustaf Adolf Reuterholms förmyndarregering, även om den hade skrivits redan 1786, då den hade prisbelönats av Uppfostringssällskapet. Förutom att levnadsteckningen över Terserus var den första biografi som skrivits i Finland som omfattade en hel volym, var den en milstolpe i Åbo förlagsvärld – Frenckells boktryckeri tvekade länge innan boken slutligen gavs ut i en upplaga på 500 exemplar. Den fick goda recensioner och god åtgång. Levnadsteckningen över en annan Åbobiskop, Isak Rothovius, publicerade Tengström 1796–1801 på traditionellt vis på latin i en serie akademiska dissertationer.


 

Utmärkande för detta skede i Tengströms liv är hans aktiva intresse för ekonomi och förvaltning samt för pedagogik. Det framgår framför allt av att han 1797 var med om att grunda Finska hushållningssällskapet, där han även blev en ledande gestalt. Från den tiden härstammar också hans skrifter för främjandet av lanthushållningen, bland dem hans katekes: Försök till lärobok i landthushållningen för finska bonden, som utgavs 1802 och 1844, samt på finska 1844 och 1846. I en annan, mindre bok om sockenskolan (1804) reflekterar han över folkbildning och bästa sättet att upplysa folket i frågor kring lanthushållning. Även på ett mer allmänt plan intresserade Tengström sig för pedagogiska frågor. Han utgav två barnböcker 1795 och 1796, Läse-öfning för mina barn och Tidsfördrif för mina barn, som utkom i flera upplagor. Den senare utkom (dock utan dikter) även på finska 1836. Det pedagogiska budskapet, om familjelivets moral inom kretsen av syskon och släktingar, förmedlades ofta med hjälp av dialoger och ramsor. Några av de senare levde länge kvar, och Tengström kan med rätta betraktas som en viktig föregångare till Zacharias Topelius.


 

År 1800 föreslog Gjörwell, Tengströms gamle mentor i Stockholm, att han skulle redigera en matrikel över biskoparna i Åbo stift. Tengström avböjde då: han hade alltför många andra uppgifter att sköta. Men även detta förslag kom emellertid så småningom att växa sig till en omfattande historisk skola, som bildades av Tengström, hans båda svärsöner samt systerson, Johan Jakob Tengström, Wilhelm Gabriel Lagus och Wilhelm Lagus. Den tog upp Åbo stift, dess biskopar och prästerskap, akademin i Åbo, dess professorer och studenter, Åbo hovrätts historia samt Porthan och Johan Henric Kellgren. Källskrifter i anslutning till materialet publicerades först i tidskriftsform och länge fram i appendix till Åbo domkapitels cirkulär, och rentav i omfattande särtryck. För Tengströms del dröjde det länge innan hans viktigaste insats var färdig; hans mest betydande arbete i detta avseende, Afhandling om presterliga tjänstgörningen i Åbo Erke-Stift utkom i tre tjocka band 1820–1822. Förutom att det var ett grundläggande arbete inom kyrko- och lokal­historia, består det av en samling historiska dokument och är en viktig kameral­historisk handling.


 

Tengström visade först intresse och fallenhet för administrativa frågor under sina långvariga uppdrag inom den komplicerade ekonomiska förvaltningen för universitetet samt från 1803 som biskop för det vidsträckta Åbo stift. Till den senare befattningen hörde även uppdraget som prokansler för akademin. Hans första större administrativa åtgärd var inrättandet av ett särskilt prästseminarium vid universitetet, en reform som snart nog följdes i Uppsala och på andra håll. Avsikten var att förenhetliga och effektivera präststudierna samt erbjuda en mer praktiskt betonad undervisning med sikte på prästbanan. Inrättandet av prästseminariet följdes av inrättandet av en pedagogisk institution. Tengströms intresse för administrativa frågor höll i sig, och längre fram, efter 1811, gick han särskilt in för att effektivera och rationalisera utbildningen av övriga ämbetsmän. Hans intresse stod i samklang med tidens strömningar och influerades framför allt av Napoleons reform av undervisningsväsendet och allmänna strävan att ersätta besättandet av ämbeten inom förvaltningen, som dittills grundat sig på ståndsprivilegier, köpta tjänster och favoriseringar, med ett system där studier och examina var en viktig beståndsdel i utnämningen till statliga tjänster. Dessa principer för ett modernt statligt maskineri och en rättsstat förespråkades från och med 1807 även av kejsar Alexander I:s främste rådgivare, statssekreteraren Michail Speranskij. Med honom knöt Tengström förtroliga och för Finland synnerligen värdefulla personliga kontakter i början av 1809.


 

Den 5 februari 1803 utnämndes professor Tengström från andra förslagsrummet till biskop i Åbo stift samt prokansler för akademin – i första förslagsrummet ställdes den gamle domprosten Christian Cavander. Det stod emellertid klart från första början att Tengström skulle utnämnas om han kandiderade. Valet i sig saknade emellertid inte märkliga vändningar: bl.a. gavs det direkt mutor mot valet av Tengström. Han vigdes till biskop i Uppsala domkyrka, där han 1800 även hade promoverats till teologie hedersdoktor. I slutet av 1804 kom Tengström på tredje plats i valet av ärkebiskop i Uppsala, och han fick också röster i valet till biskop i Linköpings stift. Han fick nu Pargas socken i prebende, efter att tidigare ha innehaft Pikis och S:t Marie socknar. Prästgården i Pargas blev ett andra hem såväl för Tengström och hans växande familj som för hans stora släkt. Johan Ludvig Runeberg, som var informator hos dem en tid, uppvaktade och förlovade sig under denna tid med biskopens brorsdotter, Fredrika Tengström. Tengström var även bosatt i Pargas en längre tid efter Åbo brand 1827, under det att biskopsgården, som besparats från eldsvådan, var i annat bruk.


 

Prästerskapet i Åbo stift utsåg Tengström till statsrevisor 1799, 1801 och 1805 samt 1800 till sin representant vid riksdagen i Norrköping, där han invaldes i sekreta utskottet.


 

Under den stora omvälvningsperiod som inleddes 1808 kom Tengström, en ung och energisk biskop i det vidsträckta Åbo stift, att befinna sig i en nyckelposition. Detta i all synnerhet som biskopen i Borgå stift, Zacharias Cygnaeus d.ä., var gammal och sjuklig. Det framgår bl.a. av Porthans skrifter att man höll för troligt att Ryssland hyste planer på att utvidga sitt område på det svenska rikets bekostnad efter delningarna av Polen. Tengström själv skriver 1809 att det i Finland stod fullständigt klart vad fördraget i Tilsit­ 1807 innebar. Likaledes var han medveten om försvagningen av det svenska försvaret och den unge kung Gustav IV Adolfs ohållbara ställning, och förhöll sig troligtvis kritisk till inskränkningarna av yttrandefriheten och till kungens fanatiska Napoleonhat. Trots att även Sveriges allierade Storbritannien alltjämt var i stånd att hota Östersjökusten med sin flotta, sågs alliansen mellan Ryssland och Frankrike som en förening mellan Europas ledande nationer.


 

När ryska trupper i februari 1808 överskred gränsen och inom några få veckor hade erövrat hela södra Finland ända till Åbo och Vasa, slog Tengström snart nog in på samarbetslinjen såväl för att trygga den lutherska tron som för att kunna påverka andra frågor av vikt för nationens fortbestånd, såsom bevarandet av böndernas äganderätt till sina gårdar, vilket allmänt utlovades i erövrarens proklamationer. Redan innan ryssarnas ankomst hade universitetet frångått den hävdvunna taktiken att för en tid fly över till Sverige. Eventuellt bidrog det svaga isläget till beslutet, men framför allt bestämde man sig för att lita på erövrarens humana inställning; det var också långt ifrån klart hur långt Rysslands mål sträckte sig. Det var länge aktuellt med en delning av hela det svenska riket i Polens efterföljd, eller åtminstone ett fortsatt anfall in i Sverige (tillsammans med Frankrike och Danmark i söder).


 

Tengström steg fram som en synlig representant för den linje enligt vilken erövringen av Finland var ett bestående faktum och ett fortsatt motvärn ogörligt, varför det framför allt gällde att lugna ned folket och uppvisa medgörlighet för att i gengäld erhålla största möjliga fördelar. Alternativet, fortsatt motstånd, skulle efter ett nederlag medföra att landet och dess befolkning underkuvades av ockupanten. Bakgrunden till denna bedömning var vetskapen om den svenska arméns försvagade tillstånd samt det labila politiska läget i Sverige och särskilt adelns opposition mot kungen, vilket ett år senare ledde till en statskupp, där kung Gustav IV Adolf avsattes. Enligt Tengström och hans meningsfränder, bland dem friherre Robert Henrik Rehbinder, gällde det att rädda landet undan total förlust. En stor del av Finlands högre stånd och officerare följde som känt denna linje, medan allmogen däremot på många håll fortsatte att sätta sig till motvärn en lång tid framöver.


 

Då överbefälhavaren för de ryska styrkorna, greve Friedrich Wilhelm von Buxhoevden, anlände till Åbo, begav sig Tengström redan den 24 mars 1808 åtföljd av flera ämbetsmän för att möta honom. Biskopen välkomnade greven i ett tal på franska och uttryckte sin glädje över att kejsaren lovat bevara den lutherska tron och kyrkan, samt sade sig vara beredd att försöka bevara landets inre ordning efter bästa förmåga. I spetsen för universitetets ämbetsmannakår och stadens prästerskap svor Tengström kejsaren sin trohetsed och uppmanade därefter i ett cirkulärbrev prästerskapet att varna folket för varje slags tecken på motstånd och upproriskhet.


 

Redan i mars 1808 hade Tengström kommit fram till att han inte ansåg det befogat att sammankalla ständerna, utan att landets framtid borde byggas på en upplyst och human ämbetsmannakår fostrad i universitetets hägn. För egen del försökte han hålla sig på sidan om politiken, men i och med att han inbjöds till lantdagen och utsågs till talman för prästeståndet steg han än en gång fram som en central gestalt och inbjöds till S:t Petersburg för att svära talmanseden i februari 1809. Kejsaren tog mycket varmt emot Tengström, och det är troligt att samtliga viktiga beslut som fattades på Borgå lantdag fördes på tal och överenskoms under detta möte – en inhemsk styrelse, befrielse från militäruppbåd och att Finlands samtliga statliga medel skulle stanna inom landet. Under resan knöt Tengström även förtroendefulla band med Speranskij, något som också framgår av att denne mottog posten som kansler för Finlands universitet; själv kvarstod Tengström som prokansler.


 

Tengströms tidigare erfarenheter som riksdagsman gjorde honom till en ledande gestalt vid Borgå lantdag, särskilt i ekonomiska frågor. Under lantdagen befallde kejsaren den 29 mars 1809 att Tengström skulle bli ordförande för beredningskommittén för grundandet av Finlands inhemska regering (sedermera den Kejserliga regeringskonseljen – senaten) i samråd med beredningskommitténs ordförande professor Matthias Castrén, som likaledes företrädde den nya linjen. Tengström har även nedtecknat en ”Berättelse om Landtdagen i Borgå”, som fram till 1860-talet var så gott som den enda tillgängliga källan om lantdagen.


 

Våren 1811, då universitetet fått sin nya, mycket generösa utgiftsstat, fick Tengström utöver Pargas och övriga inkomster även Närpes i prebende. Som nämnts hade han i Petersburg lärt känna kejsarens inflytelserike rådgivare Speranskij som på ett avgörande sätt inverkade på alla beslut angående Finland och landets ställning. I detta ärende var Tengström under ömsesidig högaktning hans rådgivare; vardera månade särskilt för en höjning av ämbetsmannakårens och prästerskapets nivå med hjälp av effektiv utbildning. I mars 1812 mottog Tengström ett brev till Speranskij oöppnat i retur; den fransksinnade statssekreteraren hade kvästs. Greve Gustaf Mauritz Armfelt efterträdde Speranskij som kansler, men med honom kom Tengström inte alls lika väl överens.


 

År 1817, då trehundraårsjubileet för Luthers reformation hade firats i stor stil och akademins stora nybyggnad hade invigts i Åbo, beviljades Tengström, som upphöjts till ärkebiskop, avsked från tjänsten som prokansler för universitetet. Han fortsatte flitigt samla kyrkohistoriskt betydelsefulla dokument medan han var ärkebiskop och ledde fyra viktiga kommittéer som syftade till kyrklig förnyelse. Även om arbetet inte ledde till direkta resultat, innebar det att kyrkans organisation och lära blev föremål för stimulerande reflektioner och planer.


 

Tengströms teologiska syn stod till en början neologin nära. Han var framför allt en motståndare till den lutherska ortodoxin och kritiserade den moraliserande sidan av religionen, vilket även syns i hans intresse för biskop Terserus, som förföljdes för sin tros skull. Till följd av egna erfarenheter, sin undervisning och biskopsämbetet samt i harmoni med tidsandan återgick Tengströms trosuppfattning emellertid till en mer bibeltrogen linje. I Åbo 1812 sade han till den engelska bibelspridaren John Paterson att han ”återvänt” till reformatorernas ”gamla goda tankar”. Man vet inte om trosfrågor togs upp under Tengströms audiens hos kejsar Alexander, men dessa var åtminstone i högsta grad aktuella för kejsaren vid denna tidpunkt. Vid prästsynoden 1825 talade ärkebiskopen för evangeliet, mot neologismen och rationalismen.


 

År 1777, då Tengström var informator i tullinspektor Caloanders hem, hade han lärt känna den då endast 11–12-åriga Anna Christina. Tio år senare blev hon hans hustru, mor till sex barn samt en gästfri biskopinna. Tengström var kort och späd, hustrun däremot stor till växten. Om Tengströms natur vittnar följande ord av hans brorson och svärson J. J. Tengström, med hänvisning till farbroderns griftetal över Porthan på latin 1804: ”detta är ett prov på den lätta, intagande retorik som framför allt flödade i ärkebiskop Tengströms muntliga framställning, stundom högtidlig och varm, allt efter vad ämnet fordrade, stundom eldig, sprudlande och glad, men andra gånger milt satirisk, dock alltid lättsam och betvingande och vanligen med en blick för det praktiska, vilket allt återspeglades i hela hans väsen”.


 

Under sina sista levnadsår var ärkebiskop Jacob Tengström befriad från tjänst; han begravdes i Pargas.


 

Matti Klinge


 

Jacob Tengström, född 4.12.1755 i Gamlakarleby, död 26.12.1832 i Åbo. Föräldrar sockenadjunkten, pedagogen Johan Tengström och Maria Chydenius. Gift 1787 med Anna Christina Caloander.


 

PRODUKTION. De expiatione Jesu Christi vicaria (1783); Historisk afhandling om svenska sjömagten i äldre tider och i synnerhet under konung Erich XIV (1783); …om intet folkslag härtils gjort, är det väl troligt at någon nation hädanefter gör några lyckeliga framsteg i vitterhets öfningar utan at känna de gamla Grekers och Romares original-skrifter (1788); Minne af Joannes Elai Terserus (1795); Läse-öfning för mina barn (1795; 4. uppl. 1813); Vita et merita M. Isaaci B. Rothovii I–IX (1796–1813); Tidsfördrif för mina barn (1799; 3. uppl. 1813); Om de forna finnars sällskapsnöjen och tidsfördrif (1802); Försök till lärobok i landthushållningen för finska bonden (1803, 1844); Om Ahlmanska sockne-skolarnes tjenligaste inrättning (1804); Berättelse om landtdagen i Borgo (1809); Oratio funebris in memoriam… Henr. Gabr. Porthan (1821); Afhandling om presterliga tjenstgöringen och aflöningen i Åbo erke-stift I–III (1820–1822); Samling af Åbo domkapitels cirkulärbref 1564–1700 (1836); Skaldestycken för barn (1875); Jakob Tengströms vittra skrifter i urval. Med en lefnadsteckning af M. G. Schybergson (1899).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Jacob Tengströms arkiv 1778–1832, Nationalbiblioteket. E. Anthoni, Jacob Tengström och stiftsstyrelsen i Åbo stift 1808–1832 I–II (1923–1928); J. Feuk, Åbo och Lund. Till kännedomen om Jakob Tengströms litterära svenska förbindelser. Historiska och litteraturhistoriska studier 39 (1964); M. Klinge et al., Kejserliga Alexanders Universitetet (1989); G. Kjellin, Rikshistoriografen Anders Schönberg. Studier i riksdagarnas och de politiska tänkesättens historia 1760–1809. Lund (1952); G. Nikander, Jacob Tengströms verksamhet inom Finska hushållningssällskapet. Förhandlingar och uppsatser 21 (1908); G. Nikander, Jacob Tengström såsom akademisk lärare och biskop intill 1808 (1913); G. Nikander, Andliga strömningar i Åbo under den gustavianska tiden (1913); H. Råbergh, Teologins historia vid Åbo universitet II. Åbo universitets lärdomshistoria IX (1901); A. Schück, Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens förbindelser med Finland. Fornvännen 35/1940; M. G. Schybergson, Historiens studium vid Åbo universitet. Åbo universitets lärdomshistoria III (1891); M. G. Schybergson, Jakob Tengström som historiker. Historiallinen arkisto 16 (1900); M. G. Schybergson, Jakob Tengström såsom prokansler 1808–1814. Finsk tidskrift 74/1913; M. G. Schybergson, Jakob Tengström som neolog. Finsk Tidskrift 76/1914; M. G. Schybergson, Jakob Tengströms brevväxling med J. A. Lindblom. Förhandlingar och uppsatser 34 (1921); M. G. Schybergson, J. J. Tengströms Anmärkningar till J. Tengströms självbiografi. Historiallinen arkisto 32 (1924).


 

BILDKÄLLA. Tengström, Jacob. J. R. Danielson: Suomen sota ja Suomen sotilaat 1808–1809, (1896).