von WILLEBRAND, Reinhold Felix


(1858–1935)


Idrottsmecenat, redaktör, friherre


Reinhold Felix von Willebrand var en man med många talanger, även en man med möjligheter att förverkliga sina intressen. Inom den litterära världen förknippas han i första hand med Finsk Tidskrift, för vilken han var en av huvudredaktörerna. Inom idrottsvärlden räknas han till de stora ledarna under den finländska idrottens pionjärskede. Hans tredje större verksamhetsfält var samhällspåverkarens, som representant för ridderskapet och adeln under lantdagarna och inom kommunalpolitiken i Helsingfors.

 

Reinhold föddes som ett av fem barn till medicine professorn Knut Felix von Willebrand och Anna Sofia Jaenisch. Fadern tjänstgjorde också som t.f. generaldirektör för medicinalverket, blev senare utnämnd till verkligt statsråd och upphöjdes 1889 till friherrligt stånd. Modern var dotter till postförvaltaren i Villmanstrand och av tysk börd. I hemmet talades ofta såväl tyska som franska och därmed fick Reinhold och hans syskon en privilegierad uppfostran, som tillsammans med den senare friherrliga statusen kom att återspegla sig i synnerhet i Reinholds liv och verksamhet.


 

Undervisningen inleddes hemma och först vid tio års ålder skrevs han in i Svenska normalskolan, direkt i andra klassen. Sju år senare, år 1875, avlade han studentexamen och inledde samma år på hösten studier vid Helsingfors universitets historisk-­filologiska sektion. Studierna undanstökades i snabb takt och den 17 december 1880 var det dags för offentlig examen hos Carl Gustaf Estlander, varefter han kunde titulera sig filosofie kandidat. Magistergraden följde två år senare.


 

Sedan fadern dött 1893 föll det på Reinholds lott att övervaka familjens egendomar och intressen i olika bolag. Därmed fick han konkret nytta av sina studier i juridik, som han inlett 1882 i stället för att sikta på att disputera i något estetiskt ämne. Juridikstudierna skall han ha valt i första hand med hänsyn till föräl­drarna och inte för att göra karriär som jurist. Han uppnådde graden juris utriusquekandidat i maj 1888 och anmälde sig omedelbart till tjänstgöring i Vasa hovrätt. Våren 1889 förordnades han att förrätta ordinarie ting och efter den 20 december 1890 kunde han titulera sig vicehäradshövding. Han lämnade Vasa i slutet av juni följande år.


 

En god grogrund för den blivande kulturpersonen var också de resor runtom i Europa, som han erbjöds tillfälle till redan i unga år. Efter sin studentexamen 1875 fick han åka till ett studentmöte i Uppsala, där han kunde knyta sina första kontakter i utlandet. Tre år senare åkte han med modern och sin yngre syster Alice till Paris, för att bland annat besöka världsutställningen, museer, kyrkor, teatrar och operor. Större delen av år 1881, mellan filosofie kandidatexamen och juridikstudierna, tillbringade von Willebrand på resande fot i Europa.


 

En huvudsaklig anledning till att Reinhold von Willebrand kom att intressera sig för idrott sägs ha varit hans äldsta bror Viktors förtidiga död i lungtuberkulos 1880, endast 26 år gammal. Reinhold kom att aktivt utöva många olika sporter och han engagerade sig också som ledare i flera olika organisationer. Den förening där han uppenbarligen verkade allra längst var Helsingfors Gymnastikklubb (HGK), där han inskrevs i november 1883. Redan samma år instiftade han en av klubbens längsta­ traditioner, den s.k. ”Julgrisen”, som är namnet på både den årliga julfesten och den därmed förknippade klubbtidningen. Den starka kamratskapsandan genomsyrar den årliga publikationen och inte heller Reinhold, eller Brandis som han kallades i HGK, klarade sig undan de kamratliga gliringarna, som till en början nästan alltid skrevs i diktform. Av dem kan man också sluta sig till att hans aktiva gymnastiserande ofta blev lidande av de friherrliga förpliktelserna. Brandis komponerade också klubbens honnörsmarsch och skrev ett par resebeskrivningar över gymnasternas uppvisnings- och tävlingsresor. Den mera kända av dem är ”Fem sportsmäns resa till kontinenten” (1885), som skildrar en resa till Belgien och Tyskland, tillsammans med fyra HGK-gymnaster. Minst lika underhållande är ”Resan till Malmö” (1896), ursprungligen publicerad i Julgrisen, men också som särtryck. Den är skriven i en hurtfrisk, delvis självironisk stil och berättar om en HGK-trupps resa till gymnastik- och idrottsfesten i Malmö 1896.


 

Reinhold von Willebrand utsågs till första ordförande i Aktiebolaget Helsingfors Skridskoklubb, ett bolag och samtidigt en förening som upprätthöll en skridskobana utanför Norra kajen. Även i denna förening var von Willebrand en mångårig medlem och representerade dessutom finländsk skridskosport i det internationella förbundet. Bland andra idrottsorganisationer där han var aktiv, i synnerhet som ledare och ett slags mecenat, kan nämnas Helsingfors Roddklubb och Nordiska Roddförbundet samt Svenska Finlands Skidförbund.


 

Den idrottsorganisatoriska verksamhet som han förmodligen är mest känd för är medlemskapet i Internationella olympiska kommittén (IOK), ordförandeskapet i Finlands olympiska kommitté samt lagledarskapet för de finländska olympiatrupperna i London 1908 och Stockholm 1912. I egenskap av friherre med en stabil ekonomisk grund samt med gedigna språkkunskaper i bagaget, lämpade sig Reinhold von Willebrand ypperligt för den exklusiva klubb som fransmannen Pierre de Coubertin samlade omkring sig för att leda den olympiska rörelsen. För medlemmarna i kommittén var det nödvändigt att kunna franska och att ha möjlighet att resa till IOK:s kongresser runtom i Europa nästan årligen. Reinhold von Willebrand föreslogs som medlem i IOK 1907 av svenskarna Viktor Balck och Clarence af Rosén, men invaldes officiellt först 1908 i samband med de olympiska spelen i London. Han var med om att grunda Finlands olympiska kommitté i december 1907 och verkade som dess ordförande till 1919. Lika länge representerade han IOK i Finland.


 

Sedan fadern dött fick Reinhold axla ansvaret för familjen, eftersom hans äldre bror Erik under lång tid var verksam i S:t Petersburg. Det innebar också att han representerade släkten under ståndslantdagarna fram till 1906. Samtidigt var han invald på ridderskapets och adelns mandat i flera utskott och innehade olika specialuppdrag i samband med lantdagarna. Han höll sitt jungfrutal i lantdagen 1885 i den s.k. gymnastikfrågan, till vilken han fick anledning att återkomma 1888. Sedan han återvänt från juridikpraktiken i Vasa försökte han sig på ett slags tjänstemannakarriär i senaten, utan att få någon fast tjänst. Han anlitades för ett antal specialuppdrag, börjande med den s.k. Bungeska konferensen för kodifikation av Finlands grundlagar hösten 1891, men 1896 slutade han definitivt sin tjänstgöring i senaten. Ett par år senare anlitades han som sekreterare i den av senaten tillsatta näringslagskommittén, en syssla som inte var honom helt främmande, då han också hörde till de stiftande medlemmarna i Ekonomiska samfundet. Han hade också många kommunala uppdrag i Helsingfors. Han var medlem av fullmäktige och därigenom också i kyrkorådet, församlingsdelningsutskottet, utskottet för kyrkobygget i Berghäll, trädgårdsnämnden och stadsplanekommissionen. Under en tid var han även ordförande för trädgårdsnämnden och fick åter ta ställning till bl.a. idrottsfrågor, särskilt när det gällde att förse huvudstadens idrottsentusiaster med tidsenliga idrottsfaciliteter.


 

Reinhold von Willebrands insatser på kulturens fält var minst lika mångsidiga som hans övriga engagemang. Mest känd är han i egenskap av redaktör för Finsk Tidskrift, men han gjorde även betydande insatser inom såväl musik- som konstlivet. Sina tidigaste bidrag till tidskriften skrev han redan på 1880-talet, då han verkade som recensent, särskilt som teaterkritiker 1884–1886. Han inledde sin karriär som utgivare 1895 tillsammans med M. G. Schybergson och 1907 övertog han ansvaret som ensam utgivare och som sådan kvarstod han fram till 1931. Därefter var han ännu år 1932 utgivare, med Holger Nohrström som ansvarig redaktör, men 1933 försvann hans namn från titelbladet. Han skrev själv nästan årligen i januari­häftet en artikel under rubriken ”Vid årsskiftet”. Åren 1908 och 1912, inför de olympiska spelen i London och Stockholm, upplyste han läsekretsen med utförliga artiklar om de olympiska spelens historia fram till London-OS samt om Finlands äventyr i Stockholm 1912 med flaggincidenter och andra idrottspolitiska inslag.


 

Finsk Tidskrift blev 1916 föremål för politiska repressalier, då januarihäftet med en artikel av V. M. von Born konfiskerades och redaktionen åtalades för majestätsbrott. Den sannolika domen på 6 månader fängelse kunde undvikas närmast tack vare den ryska revolutionen i mars 1917 som sköt upp rättegången. Reinhold von Willebrand deltog också tidvis med egna medel i finansieringen av tidskriftens utgivande och dessutom utdelade han extra honorar åt skribenter i ekonomiskt trångmål.


 

Vid sidan av litteraturen och teatern stod musiken närmast hans hjärta. Han började ta lektioner i pianospel på 1870- och 1880-talen, uppträdde som amatörsångare i slutna sällskap och besökte ofta konserter och operaföreställningar, såväl i hemlandet som under sina talrika utlandsresor. Under en längre tid var han medlem av Musikföreningens styrelse och understödde musiker med stipendier, antingen direkt eller som understöd till musikernas vilohem Vikan. Han författade också åtskilliga musikerbiografier för Finsk biografisk handbok samt skrev kapitlet om musiken i Finland i 19:de seklet.


 

Reinhold von Willebrand var inte oäven som kompositör. Som ovan nämndes, komponerade han HGK:s honnörsmarsch 1885. Hans är även solosången ”Långsamt som kvällsskyn” från 1888 med text av Tavaststjerna samt häftet Tre Sång-duetter med sångerna ”I lifvets kväll” (Topelius), ”Tanken” (Runeberg) och ”Midsommar” (Fredin).


 

På konstens område uppvisade von Willebrand ett aktivt intresse för såväl måleri som skulptur. Han utsågs 1894 av ridderskapet och adeln till suppleant i ­Antellska delegationen. I Konstföre­ningen verkade han först som sekreterare, men lämnade den posten 1892 och blev 1894 utsedd till ledamot av direktionen. År 1906 blev han vald till Konstföreningens ordförande, trots att han egentligen inte önskade sig det. Han kvarstod som ordförande fram till 1914, då han avsade sig återval. Inom ramen för sitt engagemang i Konstföreningen skrev han bl.a. 1899 en hemställan om tillbyggnad av Ateneum och 1909 lade han ner ett stort arbete på Edelfeltutställningen.


 

En följd av von Willebrands aktiva arbete på den svenska kulturens fält i Finland var hans inval i Svenska litteratursällskapets styrelse 1899, där han satt kvar fram till 1918, som viceordförande under perioden 1911-1918. Reinhold von Willebrand testamenterade en ansenlig förmögenhet till litteratursällskapet och likaså till Konstsamfundet.


 

Kenth Sjöblom


 

Reinhold Felix von Willebrand, född 23.2.1858 i Helsingfors, död 6.5.1935 i Helsingfors. Föräldrar professorn i medicin, verkliga statsrådet Knut Felix von Willebrand och Anna Sofia Jaenisch.


 

PRODUKTION. Fem sportmäns resa till kontinenten, berättad af två af dem (1885); Resan till Malmö (1896); Gustaf Philip Creutz (1901); Fredrika Rune-berg (1904); Gluntarne och deras skald. Finsk Tidskrift 1917. Musik: Helsingfors Gymnastikklubbs marsch (1885); Sången: ”Långsamt som kvällsskyn” (lyrik K. A. Tavaststjerna, 1888); Tre sångduetter ( 1890, 1892).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Helsingfors Gymnastikklubbs arkiv; Finskt Idrottsblad och Julgrisen. I. Björkman, Med idrotten i blodet (1995); I. Björkman, Idrott först och främst (2001); M. Finell, I den olympiska rörelsens tjänst. En studie av R. F. von Willebrands roll i den olympiska rörelsen 1907−1920 (avhandling pro gradu, Åbo Akademi, 1999); K. Pipping, Reinhold Felix von Willebrand. En levnadsteckning. Historiska och litteraturhistoriska studier 15 (1939); K. Sjöblom, Hälsa-Glädje-Kamratskap. Helsingfors Gymnastikklubb 1875−2000 (2000).


 

BILDKÄLLA. von Willebrand, Reinhold Felix. Foto: Ateljé Apollo. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.