Anders Baer var en av de främsta entreprenörerna i 1700-talets Åbo. Han drev en ansenlig rederirörelse och en salthandel. Dessutom ledde han en tobaksmanufaktur, var delägare i ett sockerbruk och ägde sågar på landsbygden.
Anders Baer tillhörde en balttysk släkt som härstammade från Westfalen. Baer var en av de många nya storköpmän som fick fotfäste inom borgerskapet i Åbo efter det stora nordiska kriget. År 1729 hade han lyckats bli antagen som bodbetjänt hos köpmannen Schultz. I dennes tjänst reste Baer omkring bl.a. i Holland, Tyskland och Ryssland och inhämtade kunskaper och erfarenheter som var behövliga i karriären. Lägligt för Baer – som vann burskap 1739 och därmed fick tillstånd att idka kramhandel – började stadens utrikeshandel att expandera just i slutet av 1730-talet. År 1743 gifte sig Baer med Anna Elisabeth Carlbohm, dotter till en rik köpman från Gamlakarleby.
Baer tillhörde de så kallade svenska borgarna i Åbo. Till skillnad från de finska borgarna, vilka fick sin utkomst främst genom detaljhandel och hantverk, var de svenska borgarna grosshandlare och skeppsredare. De finska borgarnas skepp seglade mellan hemlandets städer och på Stockholm, medan de svenska borgarna utrustade sina fartyg för långfärd, emellanåt ända till Medelhavet.
Formellt var Baer först småvaruhandlare och sedermera salthandlare, men hans affärer antog snart storborgerliga dimensioner. I egenskap av salthandlare hade han vid sidan av partihandeln även rätt till detaljhandel med järn, spannmål, tobak och vissa andra produkter. I 1700-talets Åbo iakttog man inte någon sträng handelsfördelning enligt merkantilismens läror, och i likhet med Baer idkade flera borgare både parti- och detaljhandel.
Efter lilla ofreden 1741–1743 var Baer en av stadens främsta skeppsredare; före sin död ägde han andelar i åtminstone 24 större så kallade helfria fartyg (så benämnda genom befrielse från de gängse tullavgifterna för bestyckning). Helt själv ägde han en mindre galeas i Medelhavsfart. År 1753 var Baer med om att grunda Åbo sjömanshus och tillhörde länge dess direktion. Sjömanshusets ursprungliga mål var att säkra uppehället för gamla och arbetsoförmögna sjömän men snart fick huset även andra uppgifter, bland annat att förmedla sjöfolkets hyror.
År 1753 hyrde Baer stadens så kallade källarfrihet. Därmed fick han rätt att driva krogrörelse i rådhusets källare och att årligen tullfritt importera en viss mängd vin. Avtalet var så fördelaktigt att Baers änka fortsatte med verksamheten efter hans död.
I likhet med andra Åboborgare under frihetstiden var Baer också engagerad i industriell verksamhet. Redan 1731 hade ett tobaksspinneri grundats i Åbo. När fabrikens andre ägare, Johan Jacob Kijk, avstod sin hälft 1745, köpte Baer tillsammans med fem andra Åboborgare en tolftedels andel i företaget. Baer trodde på manufakturens möjligheter och blev dess chef. Under hans ledning utvidgade tobaksbolaget sin verksamhet genom att köpa gården Festing i Klosterkvarteret. År 1747 hade fabriken åtta spinnbord, åtta pressar och fyra rullningsbord. Spinneriet hade totalt 61 anställda och var därmed rikets största tobaksmanufaktur. En del av råtobaken inhandlades från utlandet, en del från stadsbornas odlingar och en del från fabriksägarnas egna ”tobaksplantager”.
Tobaksmanufakturen blomstrade och utvidgades ytterligare med tiden. I början av 1760-talet höll man sig med hela 11 spinnbord, 15 pressar och inemot hundra arbetare. Dessa var för det mesta minderåriga; en stor del av arbetet var nämligen mycket enkelt och behovet av yrkeskunnigt folk litet. Trots att Baer ledde fabriksbolaget var det dess faktor, Johan Forsman, som i praktiken svarade för spinneriets drift. Åbo tobaksmanufakturs produkter var välrenommerade och efterfrågade också på andra sidan Bottniska viken. På grund av ekonomisk lågkonjunktur och stark inflation blev tobaksmanufakturen likväl mindre framgångsrik vid mitten av 1760-talet. Kort före detta hade manufakturen fått en konkurrent i ett annat spinneri, som grundats 1763. Den gamla fabrikens drift måste delvis nedläggas 1768. Året därpå blev Baer tvungen att avgå från sin direktörsbefattning, då det uppdagades att han försökt hemlighålla bokföringen. Snart framkom att han var skyldig manufakturen hela 100000 koppardaler. I nya händer blev tobaksfabriken åter framgångsrik.
Under 1740-talet planerade flera handelsmän i Åbo att grunda ett sockerbruk. Efter diverse förvecklingar kom man i gång med bildandet av ett sockerfabriksbolag, men på grund av motstånd från sockerfabrikörer i Stockholm erhöll bolaget inget tillstånd; först 1755–1756 års riksdag samtyckte till finländarnas önskemål om ett eget sockerbruk. I augusti 1756 beviljade Kommerskollegium Baers och tre andra Åbohandelsmäns bolag ett sockerbruksprivilegium. Att uppföra fabriksbyggnaden tog två år, och 1758 kunde bolaget äntligen inleda verksamheten, med en holländsk mästare i spetsen. Till följd av att fabriksbygget hade blivit dyrare än planerat ökades antalet aktieägare. För förvaltningen svarade Åbos rikaste affärsman, Jacob Bremer, som till sist satt med samtliga aktier på hand efter att köpt upp dem under 1770- och 1780-talen.
Förutom tobaks- och sockermanufakturer hade Baer även planer på att grunda ett väveri i Åbo för segelduk och buldan. Han erhöll tillstånd för det 1766 men recessionen och Baers snabbt försämrade privatekonomi körde företaget på grund. Utanför Åbo investerade Baer istället i moderna, tunnbladiga vattensågar. Han förvärvade Rekijoki och Inkere sågar i Kiikala och S:t Bertils och en fjärdedels andel i Luvia såg i Satakunda.
I likhet med andra storborgare i tiden var Baer föga benägen att befatta sig med förtroendeuppdrag. En gång, 1765, gick han dock med på att bli nominerad som riksdagskandidat och blev också invald. Till skillnad från storborgare och fabrikörer i allmänhet räknade Baer sig till mössorna, och inte till de mer industrivänliga hattarna. I frågan om slopandet av de österbottniska städernas stapeltvång – d.v.s. liberaliseringen av utrikeshandeln – var Åboriksdagsmannen passiv, trots att den påtänkta reformen inte låg i stadens intresse. Den otålige entreprenören gav sig inte tid till riksdagsarbetet och reste tillbaka till hemlandet mitt under behandlingen av de för Åbo viktiga angelägenheterna. Följaktligen blev Baer heller inte omvald, och förlänades det föga smickrande epitetet ”den mest ansvarslöse Åboriksdagsmannen genom tiderna”. Bättre skickad var han som borgargardets kapten; en befattning med yttre pompa och prestige i stadsbornas ögon. Denna tjänst som så kallad stadsmajor skötte han 1756–1768.
I Åbo bodde Baer alldeles intill tobaksspinneriet i Klosterkvarteret, där han hade två tomter. Baers stenhus i två våningar hörde till de finaste i staden. Till sin dotters familj köpte han dessutom en tomt i Norra kvarteret invid Domkyrkobron, där han lät uppföra ett stenhus i tre våningar, som blev känt som den Rothsteinska gården.
Under 1760-talet sysselsatte det Baerska handelshuset en skattmästare, två tre bokhållare, en inköpare samt två bodbetjänter och kontorspojkar. Samtidigt fick Baer en betydande och inflytelserik affärskompanjon, i och med att hans svärson, hovintendenten och kommerserådet Simon Peter von Rothstein blev delägare i den gamle borgarens handelshus. Rothstein var son till en rådman i Stockholm och kunde från rikshuvudstaden framgångsrikt styra det Baerska handelshusets affärer.
Trots anspråkslösa utgångspunkter lyckades Anders Baer bli en av de mest förmögna och inflytelserika borgarna i Åbo, den ende som kan anses ha varit i nivå med Jacob Bremer. De sista åren av Baers liv fördunklades av den ekonomiska recessionen. Bakslagen var dock inte oöverkomliga. Efter Baers död övertog änkan Anna Elisabeth Carlbohm framgångsrikt ledningen av familjens handelshus. Tre av Baers söner gick med i företaget. Efter moderns död började dock handelshusets stjärna dala och slutligen avvecklades rörelsen av den äldste sonen, Carl Reinhold.
Georg Haggrén
Anders Baer, i källorna även Baar, Baher, Bahr, Bar, född 11.10.1712 i Helsingfors, död 21.1.1770 i Åbo. Föräldrar Anders Bahr och Elisabetha Sten. Gift 1743 med Anna Elisabeth Carlbohm.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. O. Nikula, Åbo stads historia 1721−1809 (1972); A. Wuorinen, Turku kauppakaupunkina Ruotsin vallan loppukautena 1–2 (1959− 1966).