ANTTILA, Inkeri


(1916–2013)


Professor, justitieminister


Inkeri Anttila har spelat en viktig roll för den kriminologiska forskningen och kriminalpolitikens utveckling i Finland. Hon var den första kvinnan i Finland som blev juris doktor, den första kvinnliga professorn i juridik i Norden och den första kvinnliga justitieministern i Finland. Hon har förberett många betydande lagstiftningsreformer och varit chef för såväl Rättspolitiska forskningsinstitutet som Europeiska institutet för kriminalpolitik. Anttila har haft många inhemska och internationella förtroendeuppdrag, av vilka det mest framträdande var ordförandeskapet för FN:s rättspolitiska världskongress i Genève 1975.

 

Inkeri Anttila, född Metsämies, gjorde liksom sin far karriär som jurist. Hon hade också kunnat välja musiken, som var hennes mors område. Hennes studier framskred snabbt och framgångsrikt. Efter att ha förlovat sig med medicine kandidat Sulo Anttila övervägde hon att avlägga endast den lägre rättsexamen. Uppmuntrad av professor Brynolf Honkasalos fortsatte hon dock sina studier, och hon avlade den högre rättsexamen 1936 och juris kandidatexamen ett år senare.


 

Inkeri Anttila satt ting under fortsättningskriget och fick vicehäradshövdings titel 1942. Familjen bodde därefter på landsbygden i anslutning till det stora sanatoriet i Tiuruniemi nära Imatra, där maken fått arbete. Då Inkeri Anttila inte hade möjlighet att arbeta inom sitt eget område beslöt hon sig för att påbörja en doktorsavhandling i straffrätt. Som ämne valde hon ”den kränktas samtycke”, det vill säga hur ett straff påverkas av att personen som utsatts för en gärning har samtyckt till den på förhand. Som första kvinna i Finland disputerade Anttila i juridik 1946. Hon var då 29 år gammal och mor till tre barn.


 

Ett år efter disputationen skötte Anttila adjunkturen i straff- och processrätt vid Helsingfors universitet. Halvtannat år senare fick hon en tjänst som docent i straffrätt vid fångvårdsväsendet. På 1950-talet verkade hon inom kriminalpolitiken genom att organisera utbildningen för de anställda i fångvården. Fångvårdsväsendet var en för sin tid liberal myndighet, med en överdirektör, Valentin Soine, som förde fram moderna uppfattningar och hade goda kontakter utomlands. Anttila blev nu också intresserad av sociologi; 1954 avlade hon politices kandidatexamen och tio år senare politices licentiatexamen.


 

Anttilas vetenskapliga produktion under 1950-talet meriterade henne för professuren i straffrätt. Redan under den tiden gav hon också ut arbeten som överskred straffrättens traditionella gränser, som Nuori lainrikkoja (Den unga lagbrytaren) och Alaikäisiin kohdistuvat siveellisyysrikokset ja niiden tekijät (Sedlighetsbrott mot minder­åriga och de som utövar dem). Anttila blev 1961 den första kvinnliga professorn i straffrätt i Norden. Som lärare var hon mycket populär, studenterna rentav strömmade till hennes föreläsningar.


 

I början av 1960-talet blev det nordiska samarbetet inom kriminologi intensivare, och därav följde grundandet av Kriminologiska forskningsinstitutet 1963 (från 1974 Rättspolitiska forskningsinstitutet). Inkeri Anttila blev institutets första chef, och därigenom blev hon bekant med inflytelserika personer som var internationellt verksamma på området, och hon deltog i många möten och seminarier utomlands, bland annat i Europarådets verksamhet. I FN:s kriminalpolitiska världskongresser hade hon deltagit sedan 1955. Under 1960-talet var Anttila i många år ordförande för Nordiskt sommaruniversitets Helsingforsavdelning. Vid sommaruniversitetet spreds hennes tankar och uppfattningar också till andra än de juridiskt utbildade, och hon lyckades få nya grupper av människor att intressera sig för kriminologisk forskning. Under samma tid verkade också ”den nattliga arbetsgruppen för straffrätt”, en vänkrets som samlades med oregelbundna intervall, oftast hemma hos Inkeri och Sulo Anttila. Där ingick bland andra K. J. Lång, Olavi Heinonen, Raimo Lahti och Paavo Nikula, och på gruppens möten förbättrades världen ofta till långt in på natten.


 

År 1981 grundades i Helsingfors Europeiska institutet för kriminalpolitik, HEUNI, verksamt i anslutning till FN. Inkeri Anttila utsågs till dess första chef. Institutets uppgift var och är fortfarande att utbyta information om straffrätt, kriminologi och kriminalpolitik mellan länderna i Europa å ena sidan och med FN å andra sidan. Det är långt tack vare Inkeri Anttilas internationella rykte HEUNI kom att grundas just i Finland. Anttila hade redan då i åratal haft förtroendeuppdrag inom olika internationella organisationer och var från 1970-talet medlem i FN:s kriminalpolitiska kommitté.


 

I juni 1975 utnämndes Inkeri Anttila­ till justitieminister i Keijo Liinamaas tjänstemannaregering. Hon var den första kvinnan på posten i landets historia. Även om hennes tjänsteperiod inte kom att vara längre än cirka ett halvt år hann ­regeringen lägga fram propositioner om många reformer, bland annat om villkorlig dom, villkorlig frihet och rattfylleri. Tack vare justitieminister Anttila utnämndes också den första kvinnliga hovrättspresidenten i Finland, Ritva Hyöky, till hovrätten i Vasa. Under sin ministerperiod valdes Anttila till ordförande för FN:s kriminalpolitiska världskongress.


 

I den finska kriminalpolitiska debatten var Inkeri Anttila den första som ingående behärskade såväl straffrätt som kriminologi. Hennes kriminalpolitiska helhetssyn kan karakteriseras som rationell och human. Hon propagerade för att för- och nackdelar bör vägas mot varandra vid kriminalpolitiska åtgärder, liksom att humanitära skäl kan tillåta en lindring av åtgärderna. Två av hennes ofta återkommande teser är att kriminalisering inte är den enda metoden att avvärja en före­teelse som upplevs som motbjudande, och att man bör överväga huruvida det alls är möjligt att övervaka efterlevnaden av en föreslagen bestämmelse. Inkeri Anttilas omfattande vetenskapliga produktion har översatts till svenska, danska, engelska, tyska och franska. Tillsammans med Patrik Törnudd har hon gett ut boken Kriminologi i kriminalpolitiskt perspektiv (1970), som har givits ut i ny upplaga också i Sverige. Den har också använts som lärobok i andra nordiska länder.


 

Inkeri Anttila har också genom sitt lagberedningsarbete bidragit till den finska kriminalpolitiken. Redan under 1940-talet var hon sekreterare i ungdomslagstiftningskommittén, vars uppgift var att reformera lagstiftningen om unga förbrytare. Arbetet ledde till en smärre lagreform. Därefter var hon medlem, vice ordförande eller ordförande i åtskilliga kommittéer som behandlade strafflagstiftningen. Som vice ordförande i strafflagsprojektet 1980–1997 inverkade hennes åsikter till en stor del på totalreformen av strafflagen. Inkeri Anttila har förespråkat att samhällspåföljd bör få större utrymme jämfört med tidigare och att möjligheten till åtals- och domsefter­gift utvidgas. Hon har också deltagit i planeringen av ungdomsstraff och samhällstjänst.


 

Bland Inkeri Anttilas fritidsintressen märks särskilt musiken. Hon har inte bara studerat sång och piano, utan också framträtt i tv ett par gånger samt själv tonsatt och skrivit orden till flera visor.


 

Mia Sundström


 

Sylvi Inkeri Metsämies, fr.o.m. 1934 Anttila, född 29.11.1916 i Viborg, död 6.7.2013 i Helsingfors. Föräldrar juris kandidaten Veini Metsämies (tidigare Horelli) och Sylvi Airio. Gift 1934 med medicine licentiaten Sulo Valter Anttila.


 

PRODUKTION. Loukatun suostumus oikeudenvastaisuuden poistavana perusteena (1946); Nuori lain­rikkoja (1952); Vankeinhoidon perusteet (1954); Alaikäisiin kohdistuneet siveellisyysrikokset ja niiden tekijät. Kriminologinen tutkimus (1956); Kriminologi i kriminalpolitiskt perspektiv (tills. med P. Törnudd, 1973); Brott och påföljd. Straffrättens grunder (1976); Kriminologia ja kriminaalipolitiikka (tills. med P. Törnudd, 1983). Ad ius criminale humanius. Essays in Criminology, Criminal Justice and Criminal Policy (2001). Se även Rikosoikeudellisia kirjoitelmia V. Sylvi Inkeri Anttilalle 29.11.1986 omistettu (1986); Kohti rationaalista ja humaania kriminaalipolitiikkaa. Omistettu Inkeri Anttilalle 29.11.1996 (1996).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. B. Honkasalo, Elämä antaa ja ottaa (1967); H. T. Klami, Suomen oikeustiedettä 1900-luvulla (1981); Kohti rationaalista ja humaania kriminaalipolitiikka. Omistettu Inkeri Anttilalle 29.11.1996 (1996); Rikosoikeudellisia kirjoitelmia V. Sylvi Inkeri Anttilalle 29.11.1986 omistettu (1986); A. Winter-Mäkinen, Naisjuristien 1. vuosi­sata. Poimintoja naisjuristien historiasta (1995).


 

BILDKÄLLA. Anttila, Inkeri. 1987. Hufvudstadsbladets arkiv.