Under sin livstid blev Henrik Borgström känd främst som en driftig affärsman. Med kunskaper inhämtade i utlandet skapade han praktiskt taget ur intet ett stort handelshus som ägde bl.a. en tobaks- och en bomullsfabrik. Därtill var han en högt värderad välgörare inom konst och vetenskap och även politiker och vän till flera betydande finländare. Under 1800-talet var hans hem en medelpunkt i Helsingfors, där vännerna från Runeberg till Topelius och från Pacius till Snellman samlades för diskussioner.
Henrik Borgströms väg till ägar- och chefskap för ett affärsimperium var inte kort och rak. Fadern Henrik Borgström, rådman i Borgå, dog 1808, och den obemedlade familjens äldsta barn Henrik var tvungen att vid nio års ålder söka sitt uppehälle hos släktingar. Endast 14 år gammal flyttade han till Helsingfors för att bli bodbetjänt i en anförvants kramhandel. Året därpå, 1814, blev han bokhållare i Tavastehus, där han också studerade matematik och engelska. I likhet med många andra borgare förvärvade sig Henrik Borgström affärspraktik i utlandet. Åren 1818–1821 var han svensk korrespondent för Joseph Leigh & Co i Liverpool, en befattning som han fick nästan av en slump under en affärsresa i England för en släktings räkning. Den treåriga anställningen gav Borgström en erfarenheter som låg till grund för hans senare affärer. Efter att ha återvänt från Liverpool fungerade han några år som Leighs handelsagent i Helsingfors innan han grundade ett eget handelshus 1825.
Borgströms handelshus var på många sätt det första moderna i Finland. Redan från början avvek det från de konventionella handelshusen, som fanns främst på västkusten. Till skillnad från de österbottniska handelsmännen hade Borgström inget vidsträckt uppland och ingen handel med bönderna. Storfurstendömets växande huvudstad erbjöd en ny möjlighet till framgång. Borgström behövde den miljö som Helsingfors som ett växande handelscentrum erbjöd. Helsingfors i sin tur behövde en visionär affärsman av Borgströms slag, som kunde bygga upp staden till det finländska affärslivets medelpunkt. I Helsingfors verkade han i kretsar som var tongivande inom politik och näringsliv och använde sig även av sina förbindelser för sina egna och sina kompanjoners syften.
Till en början koncentrerade sig Borgström på agenturverksamhet. Han förmedlade export- och importlaster till de österbottniska borgarnas handelsfartyg. Under en tid som biträde åt kommerserådet Anders Kyntzell i Gamlakarleby och under sina affärsresor hade han knutit nära band till österbottningarna. Dessutom var han gift med Carolina Christina Kjemmer, dotter till en annan förmögen handelshusägare i samma stad. Till de finländska handelshusen sände Borgström tryckta cirkulär med prisuppgifter från de finska produkternas viktigaste avnämarhamnar, frakter, importpriser och allmänna uppgifter om handeln och politiken i olika länder. Olikt andra handelshus i landet gick Borgströms inte in för någon vidlyftig rederirörelse. Han ägde mindre andelar i segelfartyg på 1840-talet men övergick 1851 till modernare sjöfart genom att inhandla ett litet ångfartyg, som han satte i trafik mellan Helsingfors och Lübeck.
Även om handelshuset och dess agentur- och bankirverksamhet var grunden till Borgströms affärer blev andelarna i olika industrier rörelsens hörnsten under 1840-talet. Borgström var banbrytare inom affärsverksamhet i bolagsform i Finland. Vid hans död 1883 var huvuddelen av hans enorma nettoegendom på 4,2 miljoner mark placerad i aktier. Redan före aktiebolagslagen var Borgström med om att grunda industrier: en tobaksfabrik 1834 och Forssa bomullsspinneri 1847 (från 1859 Forssa aktiebolag). År 1846 grundade han ett sockerbruk, som dock visade sig olönsamt. Borgström var största enskilda aktieägare i den 1862 grundade Föreningsbanken i Finland. Patriarken Borgström var en av grundarna, likaså hans son med samma namn. Borgström d.y. verkade också som bankens verkställande direktör.
Borgströms tobaksfabrik var på sin tid den största i branschen i Finland. På 1840-talet hade fabriken omkring 50 anställda; på 1870-talet var antalet redan uppe i nästan 150. Kring tiden för grundandet av spinneriet i Forssa ändrade Borgström sitt handelshus till firma Borgström & Co, där hans kompanjon var Sveriges och Norges vicekonsul Conrad Hernmarck (1814–1863). En delägare i bomullsfabriken var också klädesfabrikören A.W. Wahren. Bomullsspinneriet i Forssa blev Borgströms mest lönande affär; 1883 bestod hans egendom till hälften av aktier i Forssa. I slutet av 1850-talet var Forssa Finlands största industri i sin bransch efter Finlayson. Då sysselsatte Forssa inemot 400, nästa decennium över 700 och i slutet av 1880-talet ca 1 000 personer. Huvudkontoret låg i Helsingfors, som var det Borgströmska handelshusets huvudort. Henrik Borgström var Forssas verkställande direktör till 1865, då hans son Leonard tog över.
År 1856 köpte Borgström in sig i Tervakoski pappersbruk och tecknade förvärvet på sin son Leonard. Tre år senare övergick Borgström & Co i sin helhet i familjen Borgströms ägo genom att Hernmarck sålde sin andel. Ur Borgströms synvinkel kunde separationen mellan de gamla kompanjonerna inte ha kommit lägligare. När Hernmarck dog fyra år senare lämnade han nämligen, till affärskretsarnas stora förvåning, efter sig ett dödsbo med enorma skulder.
Trots att Borgström placerade pengar i moderna projekt var han i grunden försiktig som affärsman. Han band inte sitt kapital i enskilda storföretag utan höll helst sitt ägande spritt på så många företag som möjligt. Denna taktik visade sig lönsam speciellt under Krimkriget och 1860-talets depressionsår. När flera kompanjoner och konkurrenter gick omkull i konkurser klarade sig Borgström ur depressionen genom att dra nytta av andras otur och lyckades därigenom bara förstärka sitt eget imperium.
Borgström var intresserad av vetenskap, konst och politik. Särskilt musiken stod hans hjärta nära; under sina studieår i England hade han också tagit pianolektioner. I England väcktes också det livslånga intresset för botanik, blomsterskötsel och parker. På Borgströms initiativ grundades 1834 ett bolag för anläggandet av Brunnsparken i Helsingfors. Hans insatser bidrog också till att Djurgårdsområdet omvandlades till park. På Degerö arrenderade han av staden egendomen Turholm, där han lät anlägga en engelsk park. En byst av Borgström uppställdes senare i Djurgårdsparken.
Borgström var också en ryktbar gynnare av vetenskap och konst och därtill vän med flera tongivande gestalter i sin tid. ”Borgström … skulle ha varit Lorenz af Medici om han lefvat i Florens”, skrev Zacharias Topelius till Fredrik Pacius efter Borgströms död. Borgström hade hyrt ut ett rum i sitt hem på Mariegatan till Topelius, och denne blev en långvarig vän i familjen, som han även ägnade några dikter. J. V. Snellman var under några år i början av 1850-talet Borgströms bokhållare; den blivande nydanaren av Finlands penningväsende visade sig dock vara en dålig kontorist.
År 1857 var Borgström ledamot av en kommitté som tillsatts för att uppgöra förslag till ändringar i tulltaxan och i Finlands första järnvägsdirektion. Han var också medlem i myntreformkommittén 1862, och vid Alexander II:s kröning företrädde han borgarståndet. Den fattige bodbetjänten hade blivit sitt stånds mest inflytelserika representant. Vid sin död vid 84 års ålder var Borgström en av de rikaste affärsmännen i landet.
Jari Ojala
Henrik Borgström, född 26.4.1799 i Lovisa, död 30.6.1883 i Helsingfors. Föräldrar rådmannen Henrik Borgström och Juliana Husberg. Gift 1827 med Carolina Christina Kjemmer.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. V. Hoving, Henrik Borgström. En storborgare i det gamla Helsingfors (1949); K. V. Kaukovalta, Forssan Puuvillatehtaan historia 1847–1934 (1934).
BILDKÄLLA. Borgström, Henrik. Museiverket.