Rettigs tobaksfabrik växte snabbt till en av de största i Finland. Det solventa bolaget gjorde det möjligt för Fredric von Rettig att verka som en betydande gynnare av kultur och vetenskap. Utöver sina insatser som donator engagerade han sig i arbetarbefolkningens sociala frågor i Åbo.
Fredric Rettig, från 1898 von Rettig, hade i ungdomsåren rest omkring i Europa och bland annat studerat vid universitetet i Genève. Sina färdigheter som handelsman förkovrade han som praktikant vid handelshuset J. E. Sander & Co i Bremen. Efter sin återkomst till hemstaden Gävle gifte han sig och verkade i fem års tid vid sin fars affärsföretag.
Rettig flyttade 1867 till Åbo för att stifta bekantskap med sin farbror kommerserådet Pehr Cerelius Rettigs tobaksfabrik. Efter dennes död fyra år senare blev Fredric Rettig fabrikens nye chef. Under Fredric Rettigs tid genomgick tobaksfabriken många förnyelse- och utvecklingsfaser. Den mekaniserades på 1870-talet och man byggde till behövliga lagerlokaler. Mot slutet av 1880-talet uppfördes en ny huvudbyggnad i sten i två våningar. Man tog också i bruk elektrisk belysning, en innovation som dock medförde en hel del problem och komplikationer under mer än ett decennium. Under det första årtiondet på 1900-talet mer än fördubblades antalet anställda, och deras antal uppgick 1907 till 652. Bolaget köpte nya tomter för fortsatt expansion, då efterfrågan på tobaksprodukter växte och effektiveringen och diversifieringen av produktionen vid fabriken inverkade gynnsamt. I synnerhet den stora ökningen av cigarettillverkningen satte sin prägel på perioden. År 1871 uppgick fabrikens årliga produktion av cigarretter till ca två och en halv miljon; 1907 tillverkades redan närmare 340 miljoner. Produktionen av piptobak började däremot gå tillbaka från början av 1900-talet.
Redan i början av 1870-talet visade Rettig ett aktivt intresse för samhällsfrågor. År 1873 grundades på hans initiativ Fabriksarbetareföreningen i Åbo, stadens första arbetarförening. Föreningen var inte politisk, såsom de vid sekelskiftet allt allmännare arbetarföreningarna, utan arbetsgivarledd. Den betonade, som Rettig själv kunde formulera saken i festtal, upplysning, flit och gudsfruktan som ett rättesnöre för arbetarna. Trots att föreningen till en början mötte uppskattning bland fabriksarbetarna verkade den inte längre än fem år. Man försökte utvidga verksamheten till att omfatta också andra arbetare och dessutom få medlemmarna att ta ett större ekonomiskt ansvar, vilket ledde till stridigheter och till att verksamheten slutligen lamslogs.
Rettigs insats – och tillgångar – syntes också bland annat i Åbo arbetares sjuk- och begravningskassa och i grundandet av och verksamheten inom ett aktiebolag för arbetarbostäder i Åbo. Hans folkbildningsintresse fick honom att 1878 bli skattmästare i direktionen för Åbo folkbibliotek. Detta hade långtgående följder, för 25 år senare färdigställdes i centrum av Åbo en ståtlig biblioteksbyggnad som Rettig byggt och donerat till staden. Rettig var en stor mecenat för folkbiblioteket och det 1891 grundade stadsbiblioteket i Åbo. Han köpte och skänkte boksamlingar samt donerade medel så att biblioteksverksamheten i staden snabbt kunde utvecklas under en tid då det av samhället beviljade understödet var knapphändigt.
Även Åbo stads historiska museum blev en hjärtesak för Rettig. Han verkade inom den kommitté som planerade museet och var ledamot av dess styrelse från 1881 till sin död 33 år senare. Som en ståtlig inramning för museets samlingar lyckades man få Åbo slott. Museet öppnades för allmänheten i januari 1885. Rettigs donationer till museet sträckte sig från oljemålningar till bekostnad av en värmeanläggning. Han var också initiativtagare till och finansiär av utgivningen av skriftserien Bidrag till Åbo stads historia.
Rettigs mångsidiga och frikostiga aktivitet på det kulturella fältet ger intryck av att de humanistiska ämnena stod honom närmare än affärslivet, åtminstone i unga år och under senare hälften av hans liv. Rettig verkade också inom andra affärssektorer. Han var intresserad av möjligheten att utnyttja torv och grundade den första torvströfabriken i Finland. År 1896 var han med om att grunda Åbo aktiebank och deltog året därpå i bildandet av Ångfartygsaktiebolaget Bore. Sålunda förverkligades tanken på att anskaffa ett eget ångfartyg för vintertrafik till Åbo.
Fredric Rettig adlades 1898 och tog då namnet von Rettig. Med tilltagande ålder överlät han allt mer skötseln av affärsföretaget till sin son Henning von Rettig. Under det sista årtiondet av sitt liv tillbringade Fredric von Rettig långa perioder utomlands. Efter hans död hösten 1914 prisades Fredric von Rettig, i de nekrologer som skrevs på olika håll i Finland, som en stor kulturvän och mecenat. Hans andre son Eric von Rettig deltog med framgång i politiken och affärslivet. Tre av hans döttrar gifte sig med friherrar.
Kaisa Kauranen
Pehr Fredric Rettig, 1898 adlad von Rettig, född 12.1.1843 i Gävle, död 17.10.1914 i Pikis. Föräldrar affärsmannen, riksdagsmannen, konsul Robert Rettig och Adelaide Ulrika Corinna Garberg. Gift 1865 med Marie Sophie von Horn.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Bahne, P. C. Rettig & Co 100 år (1946); E. Bahne, P. C. Rettig & Co 1845−1945 (från Gefle Wapen till Klubb sju). Ett blad ur tobaksindustriens historia i Finland (1950); T. Carpelan, Åbo donatorer intill år 1909 (1910); K. Drake, Forntid, nutid, framtid. Åbo stads historiska museum – Åbo landskapsmuseum 1881−1981 (1995); G. L. v. Horn, Ätten Rettig 1791−1936. Stockholm (1937).
BILDKÄLLA. von Rettig, Fredric. Foto: Ateljé C. Dahlquist, 1882. Museiverket.