Sigrid Schauman var verksam som målare i närmare 70 år och var på sin tid en av de mest konsekventa koloristerna i Finland. Hennes konstnärliga produktion fördelar sig på två perioder med ett avbrott emellan; under avbrottet verkade Sigrid Schauman huvudsakligen som konstkritiker. Arbetet som kritiker var för henne en ekonomisk nödvändighet, och hon kunde lösgöra sig från det först då hon 70 år gammal gick i pension. Den viktigaste delen av sitt konstnärliga arbete anses hon ha utfört efter det.
Sigrid Schauman identifierade sig starkt med den svenska kulturen i Finland. Eftersom hon tillbringade största delen av barndomen utomlands kom hon inte att lära sig finska, vilket senare påverkade hennes hållning till både språket och den visuella kulturen. Fastän Sigrid Schauman inte såg språkfrågan som en särskiljande mur, uppfattade hon Finlands två ”folkstammar” som i grund och botten olika, vilket enligt hennes sätt att se avspeglade sig också i konsten. Den ”finskpräglade” jordnära expressionismen i moll upplevde hon som ångestfull i sin emotionalitet, och hon anslöt sig till det koloristiska måleriet och internationalismen som företräddes av den svenska minoriteten.
Familjen Schauman hörde till en adlig militär- och prästsläkt, och även Sigrids far generallöjtnant Fredrik Waldemar Schauman valde den militära banan. Till en början tjänstgjorde han i hemlandet, men efter ingånget äktenskap blev han tvungen att flytta till Charkov i Ryssland (numera Charkiv i Ukraina). Sigrid Schaumans föräldrar var sysslingar; modern Elin Maria Schauman var dotter till Borgåbiskopen Frans Ludvig Schauman. Modern avled tidigt och blev för Sigrid Schauman ett slags helgongestalt, som hon länge hade i tankarna när hon målade. Sigrid var det tredje av sex barn och enda dottern. Hon föddes julaftonen 1877, då familjen Schauman var bosatt i Tjugujev. Därifrån flyttade de till Polen, först till Lublin och sedan till Radom. Av bröderna stod den två år äldre Eugen Schauman henne närmast, han som senare blev känd som generalguvernör Bobrikovs baneman. Även om familjen Schauman på grund av faderns militära karriär var tvungen att bo utomlands, fick barnen hemifrån ärva en stark nationalism – man läste Runeberg för dem och berättade om den finska naturens skönhet. Då Sigrid sedan första gången besökte Finland blev hon besviken och undrade ”hur Gud hade kunnat skapa ett så fult land”. Senare blev hon dock fäst vid moderns hembygd i Borgå.
Sigrid Schaumans barndomsparadis låg i Radom. Hon upplevde alltid Radom som sitt verkliga hem, och hon förmodade att det var där hennes intresse för konst hade väckts. I målningar från den senare målarperioden fann hon på nytt ”Radoms försvunna klosterträdgård” nära barndomshemmet, den plats där hon hade studerat världen genom färgade glasbitar som hade fallit ur klosterkyrkans trasiga fönster. Trädgårdsmästaren i Radom och modern såg hon som sina första konstlärare, eftersom de hade lärt henne att se och förstå naturens och färgernas skönhet.
Efter Elin Schaumans död flyttade familjen 1885 till Finland. Fadern gifte om sig, och till 1889 bodde familjen i S:t Petersburg. Sigrid gick i skola i Helsingfors och studerade också vid Finska konstföreningens ritskola (1899–1901 och 1904), med Carl Jahn, Albert Gebhard och Helene Schjerfbeck som lärare. Hon var osäker på sin begåvning och fick till en början inte mycket gensvar – uppenbarligen på grund av att undervisningen lade tonvikten vid teckning. Sigrid Schauman var inte någon tecknarbegåvning, utan hennes starka sida var färg och komposition. Arbetena från hennes tidigare period har en mörkare färgskala än hennes senare verk. De har en tydlig struktur, med kraftiga kontraster och konturer. Liksom i Schaumans senare måleri, framträder naturen ändå redan här som sagolik och glad, och målningarna saknar totalt dystra och fientliga färger. Förutom landskap målade hon personporträtt. De mest originella av dem är självporträtt, där skuggan täcker ansiktsdragen och gör dem omöjliga att urskilja.
Efter slutförda studier i hemlandet reste Schauman utomlands. Till en början studerade hon i N.V. Dorphs ateljé i Köpenhamn (1904–1906) och arbetade därefter i Italien (1908–1910), i Paris (Académie de la palette, 1910) och i Egypten (1910). Viktigast bland hennes konstnärskontakter var två företrädare för orfism och simultanism, Sonja och Robert Delaunay, vars sätt att använda färg och ljus kan spåras i Schaumans konst. När Sigrid Schauman slutligen återvände till Finland, började ett nytt skede i hennes liv. Hon flyttade ihop med affärsmannen Reguel Wolff, och de fick dottern Elisabeth, som blev den nya medelpunkten i Schaumans liv efter mannens död kort efter barnets födelse. Som ensamförsörjare var Sigrid Schauman tvungen att hitta en mer stadigvarande inkomstkälla än vad måleriet erbjöd, och hon började 1920 sin trettioåriga bana som kritiker i tidningen Dagens Press (från 1922 Svenska Pressen och från 1944 Nya Pressen).
Kritikersysslan innebar att det konstnärliga arbetet fick stå åt sidan för en tid, men det innebar samtidigt en betydelsefull period i den finska konstkritikens historia. Som kritiker var Sigrid Schauman mycket sakkunnig, rakt på sak och omutlig. Hon gav tydligt uttryck åt sin åsikt och motiverade den också. Hon blev inte bara de svenska konstnärernas ”hovkritiker”, utan uppmärksammade också de finska konstnärerna. Det var något som visade sig framför allt i början av hennes bana som kritiker; senare riktade hon tydligare in sig på de svenskspråkiga konstnärerna och de nordiska länderna. Även om Sigrid Schauman uppskattade och förstod även sådana genuint finsknationella konstnärer som Wäinö Aaltonen, Tyko Sallinen och Juho Rissanen, har hon ändå skrivit den bästa och mest insiktsfulla kritiken om konst av Magnus Enckell, Verner Thomé, Ellen Thesleff, William Lönnberg och Rabbe och Torger Enckell.
Efter pensioneringen från kritikersysslan uppehöll sig Sigrid Schauman under tio år från 1949 i Frankrike och Italien. Hon fick även tillfälle att följa Henri Matisses arbete i kapellet i Vence (1947–1951). I södra Frankrike återfann hon sin förlorade barndomsvärld och upplevde ett slags ”chock av bländande skönhet”, en chock som öppnade ögonen för världen som ett rent skimmer av färg och ljus. Denna immateriella upplevelse betydde för Sigrid Schauman en konstnärlig pånyttfödelse. Färgen fick i hennes senare verk en allt mer dominerande position, och målningarna förvandlades till en disig lek av ljus och skugga. Motivet försvann emellertid aldrig helt. En konstnärligt central plats har nakenbilderna i den senare produktionen, men fortfarande målade hon också många landskap och porträtt. Sigrid Schauman tillhörde som enda kvinna Prismagruppen, som grundades 1956 och kämpade för den ”rena”, programlösa konsten. Det passade Sigrid Schauman utmärkt, eftersom hon litade på kraften i den självständiga, oberoende konsten och upplevde att konstnären i grunden var en rebell.
Riitta Konttinen
Sigrid Maria Schauman, född 24.12.1877 i Tjugujev, Ryssland, död 22.2.1979 i Helsingfors. Föräldrar generallöjtnanten, senatorn Fredrik Waldemar Schauman och Elin Maria Schauman.
VERK. Representerad i Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Didrichsens konstmuseum, Helsingfors; Helsingfors stads konstmuseum; Villa Gyllenberg, Helsingfors; Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä; Ålands konstmuseum, Mariehamn; Åbo konstmuseum; Moderna Museet, Stockholm; Göteborgs konstmuseum; Nasjonalgalleriet, Oslo; Bergen billedgalleri; Statens Museum for Kunst, Köpenhamn.
PRODUKTION. Min bror Eugen (1964).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. C. Enckell, Radomin kadonnutta luostaripuutarhaa etsimässä. Taide 1/1978; C. Enckell, Värin ja valon kieli. Taide 5/2979; Målarinnor. Konstmuseet i Ateneum 2.10–15.11.1981: Fanny Churberg, Maria Wiik, Helene Schjerfbeck, Ellen Thesleff, Beda Stjernschantz, Sigrid Schauman (1981); B. Planting-Schauman, Sigrid Schauman som konstkritiker. Taide 4/1983; Sigrid Schauman 1877−1979. Omfamnad av ljus (2002).
BILDKÄLLA. Schauman, Sigrid. Foto: Ateljé C. P. Dyrendahl. Museiverket.