Yrjö Jylhä var en poet som mästerligt beskrev själens mörkare känslolägen. Hans mest kända arbete torde vara diktsamlingen Kiirastuli, som utgår från stämningar präglade av vinterkriget. Jylhä var även en betydande översättare, och hans lyriktolkningar utgör till stor del ett fundament för poesi översatt till finska.
Yrjö Jylhä föddes i Tammerfors och var på många sätt knuten till Birkaland. Han avlade studentexamen 1922 vid det klassiska lyceet i sin hemstad, där han som klasskamrat bland andra hade den blivande konstnären och konstkritikern E. J. Vehmas. Jylhä studerade för en kort tid humaniora vid Åbo Akademi och sedan vid Helsingfors universitet, utan att avlägga slutexamen. Under sin studietid i Helsingfors blev han på kaféerna Bronda och Hattupää bekant med den unga författargruppen Tulenkantajat (Fackelbärarna). Av dem gjorde speciellt Olavi Paavolainen intryck på honom, och han hade ett kort förhållande med Katri Vala. Sin poetbana började han också med texter i en gemensam Tulenkantajat-publikation. Sitt egentliga uppehälle fick Jylhä till en början från lantmäteriuppdrag.
Jylhä, som skrev sin första dikt, ”Aleksanteri ja Bukefalos”, som 18-åring, publicerade under 1920- och 1930-talet fem diktsamlingar, av vilka de två första, Ruoskanjäljet (1926, Gisselärren) och Kurimus (1928, Malströmmen) beskrev dystra själstillstånd, men speglade även den nya s.k. maskinkulturen. Samlingen Viimeinen kierros (1931, Sista varvet) är speciell såtillvida att den består av idrottsdikter och av fotografier med denna tematik. För denna samling fick Jylhä – flera år senare – Finlands boxningsförbunds förtjänsttecken. Ett känt fotografi av Jylhä visar honom också som boxare. Jylhä, som ägnade sig åt löpning, fotboll och spjutkastning hade under skoltiden blivit intresserad av idrott i samband med de olympiska spelen i Stockholm, och under läroverkstiden i Tammerfors blev han skolmästare i spjutkastning. I hans produktion ingår även boken Meidän pihan urheilijat (1932, Idrottarna på vår gård) med illustrationer av Rudolf Koivu.
Efter de tre första diktsamlingarna dröjde det flera år innan följande samling utkom. Tonen i samlingen Risti lumessa (Kors i snön), som utkom 1937, är något annorlunda än i de tidigare: vid sidan om själslivet intar naturen i all dess mångfald en central plats i samlingen. Denna linje fortsatte i samlingen Toiviotiellä (På pilgrimsvägen), som utkom 1938. Jylhäs mest kända dikt kom att bli ”Häätanhu” (Bröllopsdansen) ur Risti lumessa, speciellt inledningsraden ”On ilo sulla, mut suru mulla” (”Glädje bor hos dig, men sorg hos mig”).
Jylhäs utan tvekan mest berömda diktsamling är ändå Kiirastuli (Skärseld) från 1941, vars tema preciseras av underrubriken Runoja rauhan ja sodan ajoilta (Fredstida och krigstida dikter). Arbetet är förmodligen den mest kända skönlitterära framställning som utgår från stämningar präglade av vinterkriget, och bottnar i Jylhäs erfarenheter från Taipaleenjoki, där han var kompanichef under sagda krig. I den krigstida retoriken utnämndes han till vinterkrigets motsvarighet till den forngrekiske lyrikern Tyrtaios. Flera av dikterna i Kiirastuli (bl.a. ”Jooseppi Kirvesmies”, ”Kaivo”, ”Hyvästi Kirvesmäki”) har citerats och framförts i olika sammanhang. I november 1940 publicerade Jylhä i tidningen Uusi Suomi artikeln ”Eräs sotakirja ja sen arvo todellisuudenkuvauksena” (En bok om kriget och dess värde som verklighetsskildring), i vilken han starkt kritiserade Viljo SarajasLunastettu maa, som vunnit förlagen Otavas och Holger Schildts romantävling med vinterkriget som tema; Jylhä ansåg att romanen var konstlad och verklighetsfrämmande. Jukka L. Mäkeläs dokumentärroman Taipaleenjoki (1971) baserar sig på Jylhäs verksamhet i Taipaleenjoki och på dikterna i Kiirastuli.
Under fortsättningskriget, då Jylhä tjänstgjorde vid ett informationskompani, skrev han några andra dikter som anslöt till kriget och Östkarelen. Enligt Martti Haavio såg Jylhä då som sitt kall att skriva en ny Fänrik Ståls sägner. Fortsättningskriget födde dock ingen helhet som skulle motsvara Kiirastuli. Ändå är vissa av dikterna som tillkom under fortsättningskriget beaktansvärda, t.ex. ”Laulu Kuujärvestä”, som även är känd i Uuno Klamis tonsättning för baryton och orkester. Av Jylhäs dikter har olika urvalsvolymer utkommit sedan 1943. År 1951 utkom Kiirastuli i en utgåva illustrerad av Erkki Tanttu.
Jylhä försörjde sig i huvudsak som översättare; han hör till de diktare vars livsverk till stor del består av översättningar. En inspirerande förebild var Otto Manninen, som även uppmuntrade honom i översättningsarbetet. Jylhäs översättarbana inleddes 1929 med ett urval på finska av Bertel Gripenbergs dikter samt ett urval engelsk lyrik, ”Hallitse, Britannia!”, och följdes upp med tolkningar av MiltonsDet förlorade paradiset, La Fontaines fabler, Rolandssången och ett brett urval av Heines dikter. Särskilt värdefull är antologin Runon pursi (1934, Diktens farkost), som innehåller översättningar av ett omfattande urval ballader och episka dikter. Jylhä står även för dikttolkningarna i J. A. Hollos klassiska översättning av Don Quijote, liksom för tolkningarna av diktsekvenserna i Cervantes noveller, som översatts av W. O. Streng-Renkonen. Efter kriget utkom ännu ett urval diktöversättningar, Veri ja kulta (Blod och guld), samt sju av Shakespeares dramer (Romeo och Julia, En midsommarnattsdröm, Macbeth, Hamlet, Othello, Köpmannen i Venedig och Kung Lear) i tre volymer. Det förelåg ett behov av nya alternativa versioner till Cajanders då klassiska Shakespeareöversättningar, och Jylhäs översättningar till finska fyllde detta behov.
Under fortsättningskriget var Jylhä märkt av sina erfarenheter vid Taipale, och den mest centrala delen av sitt författarskap hade han redan bakom sig. Till krigsåren hänför sig även hans hustrus död. General Erik Heinrichs möte med Jylhä kom att bli tragikomiskt p.g.a. att den av generalen beundrade poeten vid tillfället var i dåligt skick efter ett utdraget supgille. Incidenten finns noterad i såväl Olavi PaavolainensSynkkä yksinpuhelu (1946) som Martti Haavios krigsdagbok Me marssimme Aunuksen teitä (1969); båda gjorde sitt bästa för att dölja spåren efter dryckeslaget.
Efter kriget isolerade sig Jylhä, nedbruten av krigserfarenheter och sjukdom, men bibehöll sitt välvårdade yttre. Han hade en hel del planer, t.ex. att göra en ny översättning av Daniel Hjort och att förfinska T. S. Eliots versdrama Murder in the Cathedral; projekten kom dock aldrig att genomföras. Oskrivet blev även det i prosaform planerade eposet om Taipale.
Tonen i Yrjö Jylhäs dikter är vanligtvis allvarlig och dyster; de inkluderar även svidande ironi och sarkasm. Jylhä var allvarlig även som person. ”Jag ansåg det vara en personlig seger om jag fick Jylhä att le. Skratta hörde jag honom aldrig”, säger Matti Kurjensaari, som i skrift porträtterat Jylhä. Han torde ändå ha odlat sarkastisk humor när han för sina vänner citerade följande rader av Oksanen: Yks perkele, / yks enkeli / asuvat sydämessäni (En djävul, / en ängel / bor i mitt hjärta). Yrjö Jylhä begick självmord i slutet av 1956 kort efter att han färdigställt ett urval av sina dikter, Yrjö Jylhän kauneimmat runot (Yrjö Jylhäs vackraste dikter).
H. K. Riikonen
Yrjö Olavi Lindeman, fr.o.m. 1906 Jylhä, född 21.7.1903 i Tammerfors, död 30.12.1956 i Åbo. Föräldrar köpmannen Kaarle Juho Jylhä och Ida Maria Kovettu. Gift 1929 med Kirsti Helinä Svensson.
PRODUKTION. Ruoskanjäljet (1926); Kurimus (1928); Viimeinen kierros. Urheilurunoja (1931); Risti lumessa (1937); Toiviotiellä (1938); Kiirastuli. Runoja rauhan ja sodan ajoilta (1941); Runoja. Valikoima eri kokoelmista (1943); Hyvästi, Kirvesmäki. Yksitoista ”Kiirastulen” runoa (1954); Yrjö Jylhän kauneimmat runot (1957); Valikoima Yrjö Jylhän runoja ja käännöksiä (1960); Meidän pihan urheilijat (1932; tills. med R. Koivu). Se även Finlands författare 1917−1944 (1981).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. U. Johansson, Yrjö Jylhä. Suomen kirjallisuus VI (1967); K. Kare, Yrjö Jylhä. Runoilijan- ja soturinkohtalo (1957); V. Karonen & P. Rajala, Yrjö Jylhä, talvisodan runoilija (2009); M. Kurjensaari, Veljeni merellä myrskyävällä (1966); J. L. Mäkelä, Taipaleenjoki (1971).
BILDKÄLLA. Jylhä, Yrjö. Foto: Jukka Kuusisto. SKS/Litteraturarkivet.