HIETAMIES ­(HIRVISAARI), Laila


(1938– )


Författare, professor


Laila Hietamies har ända sedan sin litterära debut varit en stor publikfavorit. Flera av hennes böcker har utkommit i ett otal upplagor och blivit storsäljare. Litteraturkritiken har inte alltid varit lika gynnsamt inställd som läsarna, men Hietamies har fått offentliga erkännanden sedan 1980-talet. Hon har även skrivit framgångsrika skådespel.

 

Familjeroman, historisk roman, läsroman, kavalkad, krönikespel, historieillustration, underhållning – litteraturkritikerna och forskarna har haft svårt att genrebestämma Laila Hietamies. Läsarna, Hietamies beundrare, har inte haft sådana svårigheter. Hennes många digra volymer har sålt bra, och hennes skådespel, uppsatta på Finlands nationalteater, har varit populära. Den sammanlagda upplagan av hennes böcker översteg en miljon exemplar 1982; i början av 2000-talet var siffran uppe i cirka tre miljoner. Hietamies har under flera år utgjort den grundpelare som förlaget Otavas ekonomi vilat på. På Otava har hon haft samma ställning som Kalle Päätalo på Gummerus och Arto Paasilinna på WSOY. Den stora försäljningsframgången har även gett upphov till bryderi och avundsjuka, som först senare och långsamt övergått i beundran och rentav uppskattning. Den finske upplagekungen Kalle Päätalo har belönats med professors titel och Paasilinna med Pro Finlandia-medaljen, drottningen Hietamies med statligt pris, Pro Finlandia-medalj, professors titel och flera andra hedersbetygelser.


 

Rötterna till Laila Hietamies författarskap och nycklarna till hennes framgång finns i det karelska. Född i Viborg året före vinterkriget upplevde hon alla svårigheter i anslutning till evakueringen då Karelen avträddes, invandrarens rotlöshet och framtidens osäkerhet, och även misstänksamheten mot dem som kom utifrån. I de osäkra förhållandena blev hon tvungen att avbryta sin läroverksgång, och kort blev även hennes tid som barnsköterska. Hennes liv förändrades till följd av äktenskapet med tv-mannen och författaren Heikki Hietamies, som redan var ett känt namn, och till följd av ett allt starkare behov hos henne själv att skriva.


 

Laila Hietamies väg till framgång var inte lika mödosam som Päätalos. Det första manuskriptet Hietamies erbjöd förlaget togs emot med belåtenhet. Belåtna var även läsarna; Lehmusten kaupunki (1972, Lindarnas stad), som utspelas i Villmanstrand, blev en stor försäljningsframgång. Otavas litterära chef Paavo Haavikko visste att han funnit en blivande succéförfattare, men knappast anade någon hur stor framgången skulle bli.


 

Debutromanen utlöste en kamp mellan Laila Hietamies och kritikerna: kritiken var skoningslös, och Hietamies reagerade hårt, vilket inte hindrade henne från att återkomma med ett liknande verk följande höst. Kritikerna har haft rätt i att romanfigurernas liv skildras tämligen likartat i Hietamies författarskap; personerna förblir schablonmässiga, och hon strävar inte efter att motivera deras handlingar, loda deras tankedjup eller analysera deras känslor. Diplomatiska läsare har förklarat detta genom att hänvisa till det karelska inslaget; det karelska förstås här som ett sätt att respektera människornas innersta tankar och känslor genom att inte tala om dem. Ett sådant grepp går stick i stäv mot en vedertagen strävan inom modern litteratur, där författaren utan större hänsyn blottlägger sina romanpersoners innersta. Hietamies har i stället riktat in sig på att vara en god berättare, vilket hennes läsare värdesätter.


 

Världslitteraturens stora historiska berättare har gärna skrivit släktkrönikor, i vilka livsödena varit lätta att identifiera sig med och som läsarna har väntat sig en fortsättning på. Också Laila Hietamies har skrivit serier av berättelser: efter att i en trilogi ha behandlat Villmanstrands samtidshistoria började hon skildra det förlorade Karelen. Först skrev hon den femdelade Kannas-serien (Näset, 1980–1984), som blev en stor försäljningssuccé. Den därpå följande sexdelade Laatokka-serien (Ladoga, 1986–1991) befäste hennes popularitet. Skillnaden mellan serierna ligger egentligen enbart i det att den tidigare seriens sprudlande humor i den senare serien fått vika för etiska och religiösa resonemang.


 

Läsarna har för sin del rätt i att Hietamies är en utomordentlig, fängslande berättare. Kritikerna har å sin sida också rätt när de påtalar romanfigurernas oföränderlighet; det är som om yttre händelser inte skulle påverka dem annat än på ett rent ytligt plan. Hietamies påminner därvidlag om flera andra kvinnliga författare som skildrat det karelska, bl.a. Hilja Valtonen, Lempi Jääskeläinen, Kyllikki Mäntylä och Kersti Bergroth – samtligas litterära produktion anses tämligen lättviktig.


 

Laila Hietamies arbetsmetod går ut på att utföra ett gediget förarbete; hon studerar historia och olika dokument, samlar material och berättelser från folkdiktsarkivet samt fördjupar sig i seder, idéer och trosföreställningar från den tid hon ämnar skildra. Det insamlade materialet använder hon dock mycket friare än t.ex. Kaari Utrio, vars historiska underhållningsromaner håller sig så nära vetenskapen och de historiska dokumenten som möjligt.


 

Hietamies har inte heller inskränkt sig till skildringar av barndomens landskap och egna hemtrakter. På 1990-talet skrev hon en femdelad romanserie, den s.k. Sonja-serien, som utspelas vid det kejserliga hovet i Ryssland. Samma miljö återfinns i två av hennes skådespel som sattes upp på Nationalteatern och rönte stor framgång; båda hade över hundratusen åskådare.


 

Till Laila Hietamies familj hör även två andra framgångsrika författare, f.d. maken Heikki Hietamies och dottern Eve Hietamies, som efter en vild, rebellisk ungdomstid publicerat flera kritikerrosade romaner.


 

Hietamies återtog sitt flicknamn Hirvisaari 2004.


 

Kalevi Kalemaa


 

Laila Ellen Kaarina Hirvisaari, 1958–2004 Hietamies, född 7.6.1938 i Viborg. Föräldrar jordbrukaren Aarne Johannes Hirvisaari och Saimi Kaarina Pusa. Gift 1958–1991 med redaktören, författaren Heikki Juhani Hietamies.


 

PRODUKTION. Lehmusten kaupunki (1972); Unohduksen lumet (1973); Elämän huipulla (1974); Käden kosketus (1974); Rakkaani tuli vuorilta (1975); Kukkivat kummut (1976); Maan väkevän lapset (1977); Kaikilla elämän kaipuu (1978); Kuin tuuli tähkäpäissä (1979); Mäeltä näkyy toinen mäki (1980); Maa suuri ja avara (1981); Hylätyt talot, autiot pihat (1982); Vierailla poluilla, oudoilla ovilla (1983); Edessä elämän virrat (1984); Joulumuisto (1985); Pilvissä taivaanlaiva (1986); Maan kämmenellä (1987); Valamon yksinäinen (1988); Jäiden soitto (1989); Valkeat yöt (1990); Valoa kohti (1991); Vienan punainen kuu (1992); Sonja (1993); Valkoakaasiat (1994); Myrskypilvet (1995); Satakielimetsä (1996); Viktoria (1997); Kylä järvien sylissä (1998); Siniset Viipurin illat (1999); Koivukoto (1999); Kesän korkea taivas (2000); Syksyksi kotiin (2001); Koivu ja tähti (2002); Siellä jossakin (2003); Kallis kotimaa (2004). Under namnet Laila Hirvisaari: Kruununpuisto (2005); Myrskyn edellä (2006); Grand Hotel (2007).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Kotimaisia nykykertojia (1997); ”Sain roolin johon en mahdu”. Suomalaisen naiskirjallisuuden linjoja (1989); S. Saure, Laila Hietamies läheltä (1998).


 

BILDKÄLLA. Hietamies, Laila. Foto: Petri Kaipiainen, 1978. Uusi Suomis bildarkiv.