Bernhard Estlander utförde sin livsgärning som lärare i historia och religion. Han var därutöver verksam som rektor, och författade vid sidan av sitt värv ett flertal skolböcker i historia och kyrkohistoria. Bland hans övriga arbeten märks hans omfattande skildring av Finlands öden efter 1808, Elva årtionden ur Finlands historia.
Bernhard Estlander tillhörde en gammal kultursläkt och var son till professor Carl Gustaf Estlander, sedermera statsråd. Gossen skrevs 1873 in i förskolan till Helsingfors privatlyceum (Bööks lyceum), där han avlade studentexamen våren 1881. Därefter ägnade sig Bernhard Estlander åt studier i klassiska språk, estetik och litteraturhistoria. Under sina studieår fungerade Estlander vid lantdagarna 1881 och 1884 som stenograf i ridderskapet och adeln samt i borgarståndet. Han avlade filosofie kandidat examen 1886, fick magistergraden samma år och slog därefter in på lärarbanan.
Estlander livsinsats blev sålunda pedagogens. Han var lärare i historia, religion, svenska och latin vid Nya svenska läroverket 1887–1925, och var även föreståndare för skolan 1903–1919. År 1922 knöts han som rektor till Brändö svenska samskola, där han undervisade i religion. På denna post kvarstod han ända till sin död 1931. Han var en oerhört uppskattad pedagog och fick redan under sin livstid ta emot hyllningar från både elever och kolleger, bl.a. då han efter närmare fyrtio års tjänst lämnade Nya svenska läroverket, eller ”Lärkan”, 1925.
Under ofärdsåren förde Estlander en orädd kamp mot bl.a. en ökad undervisning i ryska språket, Rysslands historia och geografi, mot förbud av vissa läroböcker, upphängande av kejsarporträtt och firande av ryska högtider och jubileer. Det var ingen tillfällighet att Estlanders forna elev Eugen Schauman kom att framstå som en symbol för skolan. I Nya svenska läroverkets femtioårspublikation 1932 ingick en postum uppsats av Estlander, ”Nya Svenska Läroverkets elever under storstrejken 1905.”
Som skolman författade Estlander läroböcker i historia och kyrkohistoria. Redan under 1890-talet skrev han en lärobok i allmän historia, vars tolfte upplaga trycktes 1965 och då ännu var i användning som lärobok i lågstadiet. Den första delen av Estlanders lärobok i biblisk historia, som kom ut 1913 på P. A. Norstedts & Söners förlag i Stockholm, godkändes för sin del inte av skolöverstyrelsen. På grundval av utlåtanden inbegärda av de finländska domkapitlen underkände skolöverstyrelsen hösten 1914 dess användning som lärobok. Estlanders lärobok i Finlands historia, som gavs ut 1920 blev däremot en klassiker. Detsamma gällde hans vetenskapliga översiktsverk Elva årtionden ur Finlands historia som kom ut i fem delar, den sista 1930. Speciellt hans analys av händelserna 1808–1809 var skarpsynt och träffande, och hela arbetet innebar en första vetenskapligt hållbar syntes av autonomins tid. I Elva årtionden firade Estlanders berättarkonst sina största triumfer. Han fick bl.a. epitetet ”Finlands Grimberg” och föreslogs t.o.m. halvt på allvar som kandidat för Nobelpriset i litteratur.
Bernhard Estlander var aktiv inom privatskollärarföreningen, vars viceordförande han var 1906–1918, och därefter ordförande. Han var också medlem i direktionen för privatskolornas pensionskassa och ordförande i Helsingfors folkbarnträdgårdars direktion. Han var en av grundarna av Svenska teaterföreningen 1913 och dess förste ordförande till 1921. Han verkade även som sekreterare i ständernas delegation för de Antellska samlingarna, och var likaså medlem av Svenska litteratursällskapets styrelse 1921–1931.
Bernhard Estlander blev en framstående författare till vetenskapliga historiska arbeten. Han skrev biografier över Eugen Schauman, Ernst Linder d.ä. och M. A. Castrén. Han fick med tiden erkännande från de akademiska kretsarna och blev 1927 promoverad till filosofie hedersdoktor vid Helsingfors universitet. År 1931 tilldelades han av Svenska litteratursällskapet ett pris för sina litterära insatser.
Rektor Estlander skötte skolmannens sysslor ända in i det sista, trots en tilltagande ohälsa. Han avled i Helsingfors fredagen den 24 april 1931. Hans sista vetenskapliga arbete var en biografi över amiralen Oscar von Kraemer, som fullbordades 1931 av Karl Ekman.
Lars-Folke Landgrén
Bernhard Rudolf Estlander född 20.4.1863 i Helsingfors, död 24.4.1931 i Helsingfors. Föräldrar professorn, statsrådet Carl Gustaf Estlander och Helena Aurora Federley. Gift 1912 med filosofie magistern, matematiklärarinnan Sanny Olivia Söderhjelm.
PRODUKTION. Allmänna historien i berättelser för skolans lägre klasser I−III (1893-1901; 12 uppl. 1965); Bilder ur donationsböndernas historia i Östra Finland (1899); De bibliska berättelserna på historisk grund I–II. Stockholm (1913, 1916); Elva årtionden ur Finlands historia I−V (1919–1930); Finlands historia i korta berättelser (1919); Världshistoria och världskultur i korta berättelser (1919); Berättelser ur världshistorien I−II. Tills. med N. Rolfsen (1920); Eugen Schauman. En livsbild ur Finlands kamp mot Ryssland (1924); Ernst Linder d.ä. En märkesman inom den liberala rörelsen i Finland (1925); En finländsk karolin. Carl Gustaf Granfelt (1927); Mathias Alexander Castrén. Hans resor och forskningar (1928); Från hav och hov. Amiral Oscar von Kraemers levnadslopp skildrat på grundvalen av efterlämnade papper (tills. med K. Ekman) (1931); Tankar och spörsmål (1932); Jokamiehen maailmanhistoria (tills. med E. Hietakari) (1944).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Bernhard Rudolf Estlanders privatarkiv, Svenska litteratursällskapet i Finland; S. Nordenstreng, Bernhard Estlander. Levnadsteckning. Historiska och litteraturhistoriska studier 9 (1933); Nya svenska läroverket – Gymnasiet Lärkan hundra år 1882−1982. Festskrift (1982); J. O. Tallqvist, Bernhard Estlander. Hufvudstadsbladet 20.4.1963.
BILDKÄLLA. Estlander, Bernhard. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.