SVINHUFVUD, Pehr Evind


(1861–1944)


Republikens president, riksföreståndare


P. E. Svinhufvud var den mest framträdande gestalten i den politiska kampen om frigörelsen från Ryssland. Svinhufvud ledde den senat som utropade Finlands självständighet, kväste revolutionen och sökte stöd hos Tyskland för att stärka försvaret. Som statsminister och president drev han på 1930-talet stiftandet av kommunistlagarna, tyglade högerradikalismen, som kulminerade i Mäntsälä­upproret, samt styrde in Finlands utrikespolitik på det nordiska samarbetets väg. På grund av sin negativa inställning till vänstern blev han inte hela folkets president, även om han som gemytlig ”Ukko-Pekka” åtnjöt stor popularitet.


 

Pehr Evind Svinhufvuds barndom präglades av faderns och farfaderns bortgång. Hans far, sjökaptenen Pehr Gustaf Svinhufvud, drunknade i den grekiska arkipelagen då Pehr Evind var endast två år gammal. Svinhufvud tillbringade sin tidiga barndom i sin farfars hem på Rapola gård i Sääksmäki. Farfadern, länskamrer Pehr Gustaf Svinhufvud var av tavastländsk börd. Efter farfaderns självmord såldes Rapola gård på exekutiv auktion. Pehr Evind, ännu inte i skolåldern, flyttade med modern Olga von Becker och sin ett år äldre syster till Helsingfors.


 

Den finskspråkige Svinhufvud gick i svenskspråkiga Helsingfors normalskola (från 1874 Svenska normallyceum), och 16 år gammal skrev han 1878 in sig vid universitetet. Han tog först filosofie magisterexamen i Finlands, Rysslands och Skandinaviens historia, som G. Z. Yrjö-Koskinen undervisade i, och efter det juris utriusque kandidatexamen.


 

Svhinhufvuds karriär som jurist följde vanligt mönster: steg för steg avancerade han i Åbo hovrätt, arbetade som advokat och satt ting. Något som avvek från det vanliga var att han rätt ung, 31 år, kallades till ledamot av lagberedningen i senaten. I sex års tid deltog Svinhufvud i planeringen av en omfattande skattereform. Han fann arbetet tråkigt och tog 1902 tjänst som assessor i hovrätten, inställd på landsorts­juristens lugna liv. Svinhufvud gifte sig med sin syssling Ellen Timgren, som hade flera jurister i sin släkt.


 

Som släktens huvudman deltog Svinhufvud 1894 för första gången i lantdagen, som medlem av adelsståndet. Svinhufvud nådde ingen framträdande post i ståndslantdagen. Han framträdde där främst som förespråkare för finska språkets rättigheter.


 

P. E. Svinhufvuds karriär som begåvad men ändå rätt konventionell jurist avbröts av den politiska konflikt som uppstod ur Rysslands strävan att integrera det autonoma Finland med det övriga riket genom en förryskning av Finlands lagstiftning och samhälle. Utvecklingen, som började med februarimanifestet 1899, ställde Svinhufvud inför ett svårt val. Enligt honom skulle medlemmarna av hovrätten följa grundlagen och inte förordningar som utfärdats utan medverkan av ständerna. Ett praktiskt problem var hållningen till värnpliktsuppbåden som han och många andra betraktade som olagliga.


 

Några Helsingforsbor besvärade sig hos Åbo hovrätt mot det våld Nylands ryske guvernör hade använt för att upplösa en demonstration mot värnpliktsuppbåden 1902. Hovrätten väckte åtal mot guvernören. Generalguvernören Nikolaj Bobrikov krävde att processen skulle avbrytas, och då så inte skedde avskedade han 16 tjänstemän vid Åbo hovrätt med hänvisning till en förordning som oppositionen ansåg hade kommit till på olaglig väg. De avskedade utgjorde majoriteten av medlemmarna i de beslutande organen vid hovrätten. Svinhufvud ansågs vara själen i motståndet.


 

Svinhufvud, ursprungligen en moderat anhängare av Finska partiet, blev en renodlad konstitutionalist som såg juristernas och tjänstemännens motstånd som en rättsfråga och inte fann att politisk ändamålsenlighet hade några kompromisser att erbjuda. Efter avskedandet sadlade Svinhufvud om och blev advokat i Helsingfors. Där ägnade han sig åt politisk verksamhet både i lantdagen och i den hemliga organisationen Kagalen, som ledde det passiva motståndet. Ett steg längre gick han då han på aktivisternas begäran fungerade som försvarsadvokat åt Lennart Hohenthal, som hade mördat prokurator Eliel Soisalon-Soininen.


 

Som ungfinsk politiker var Svinhufvud en av centralgestalterna vid skapandet av den nya lantdagsinstitutionen, och han blev själv invald i lantdagen. Han försökte undvika uppdrag i främsta ledet sedan han i april 1906 hade blivit utnämnd till häradshövding i Heinola domsaga. Han blev ändå vald till talman i den första enkammarlantdagen, eftersom socialdemokraterna, som hade blivit det största partiet, såg honom som ”den mest kända motståndaren mot olagligheter”. Den långvarige talmannen lade i hög grad grunden till den värdiga stil som ända sedan dess har präglat handläggningen av ärendena i plenum.


 

Svinhufvuds tal om laglighet vid lantdagens öppnande fick till följd att lant­dagen upplöstes. Vid öppnandet av 1909 års lantdag sade han: ”Finlands lantdag inleder sitt arbete vid en tid då finska folkets sinne fördystras av vetskapen om att det vid föredragningen av Finlands ärenden för den Höge Härskaren alltjämt tillämpas en ordning som är oförenlig med Finlands lagar och i praktiken är destruktiv.” Kejsaren upplöste omedelbart lantdagen. Så skedde också följande år. Då Svinhufvud före 1913 års lantdag meddelade att han inte heller nu skulle förtiga olagligheterna, om han blev vald till talman, röstade socialdemokraterna på sin egen man av oro för att lantdagen än en gång skulle upplösas. Svinhufvud blev alltså inte omvald.


 

Svinhufvud har klandrats för att han med sina kategoriska tal i praktiken försvårade lantdagens normala reformarbete. Samtidigt blev hans orubbliga hållning en av de fasta punkter som motståndet kunde samla krafterna kring och använda för att leda Finland till självständighet.


 

Efter att ha blivit en lantdagsman i ledet drog Svinhufvud sig tillbaka som härads­hövding i Lappvesi domsaga. Det finska motstånd som förkroppsligades i Svin­hufvud försvårades i och med första världskriget då krigstillstånd utlystes i Finland och ryssar i enlighet med den s.k. likställighetslagen började utnämnas till tjänster i Finland. Svinhufvud vägrade ta vad han ansåg vara olagliga order av den ryske prokuratorn Konstantin Kasanski. Han greps i rättegångssalen och förvisades 1914 till Tomsk i Sibirien.


 

Svinhufvud levde ett relativt fritt liv i exilen i Sibirien: han jagade, skrev brev till hemlandet och läste tidningar hemifrån. Hustrun Ellen drev ett pensionat i deras hem Kotkaniemi i Luumäki och besökte sin man flera gånger. Från Sibirien höll Svinhufvud också i hemlighet kontakt med den aktivism som var föregångare till jägarrörelsen. Då nyheten om den ryska marsrevolutionen nådde Svinhufvud i exilen i Kolyvan, gick han till stadens polisstation och meddelade rakt på sak: ”Den som skickade mig hit har fängslats. Nu återvänder jag hem.” På järnvägsstationerna i Viborg och Helsingfors hyllades Svinhufvud vid sin återkomst som en nationalhjälte.


 

Den ryska interimsregeringen utnämnde den 3 april 1917 P. E. Svinhufvud till prokurator (högsta förvaltare av rätten). Hans uppdrag inbegrep en undersökning av den föregående periodens olagligheter, vilket ledde till omfattande utrensningar inom tjänstemannakåren. Som prokurator tvekade Svinhufvud för enda gången i sitt liv inför lösningen av en första rangens fråga. Den vänsterdominerade lantdagen överförde med den så kallade maktlagen, antagen den 18 juli 1917, den högsta makten i inrikespolitiska frågor till lantdagen, men Rysslands interimsregering stadfäste inte maktlagen utan upplöste lantdagen. Senaten måste ta ställning till verkställandet av upplösningen och prokuratorn måste uttala sin åsikt om lagligheten i beslutet. Svinhufvud accepterade inte maktlagen och önskade att lantdagen skulle upplösas, men samtidigt hade han svårt att förena den egna handlingslinjen med motiveringarna i interimsregeringens upplösningsmanifest. Enligt honom var upplösningen olaglig, men sedan anförde han motiveringar även till fördel för den, och då senaten med rösterna 7–6 beslöt kungöra manifestet, antecknade han inte avvikande åsikt i senatens protokoll.


 

Sedan den ryska interimsregeringen fällts i oktoberrevolutionen accepterade inte senaten bolsjevikerna som innehavare av den högsta makten i Finland utan konstaterade att unionen mellan Finland och Ryssland hade upphört. Mitt under revolutionen utlyste vänstern i Finland en generalstrejk. Lantdagen beslöt den 15 november 1917 att själv utöva den högsta makten i Finland. Efter det valde lant­dagen den 27 november den s.k. självständighetssenaten, där Svinhufvud i egenskap av ordförande, d.v.s. statsminister, utropade landets självständighet och meddelade lantdagen detta. Årets sista dag besökte han även personligen sovjetregeringens ledare Lenin i Petrograd för att utverka ett löfte om erkännande av Finlands självständighet. Folkkommissariernas råd erkände självständigheten officiellt den 4 januari 1918.


 

Finland hade ingen egen armé. Svinhufvuds senat började skapa en ordningsmakt i Finland och gav general Gustaf Mannerheim, som återvänt till Finland i december 1917, fullmakt att leda regeringens militära förberedelser. Senaten bad också Tyskland hemförlova den finska jägarbataljon som utbildats och tjänstgjort i strid samt skicka även annan militär hjälp.


 

Efter att socialisterna utlyst revolution i Finland i slutet av januari 1918 och tagit makten i södra delen av landet ledde Svinhufvud till att börja med senaten under jorden i Helsingfors. Han skickade en begäran om intervention till Sverige och Tyskland. Då upproret började plundrades Svinhufvuds hem Kotkaniemi i Luumäki av de röda. I början av februari misslyckades Svinhufvuds försök att fly från det röda Helsingfors då flygplanet han färdades med tvingades återvända på grund av ett motorfel. I början av mars lyckades han slutligen fly med isbrytaren Tarmo, som hade kapats av skyddskårister. Han gick i land i Reval, varifrån han fortsatte till Berlin. Finlands sändebud i Tyskland, Edvard Hjelt, hade några dagar före Svinhufvuds ankomst ingått en rad avtal som band Finland militärt, politiskt och ekonomiskt vid Tyskland. Svinhufvuds roll i tillkomsten av dessa avtal är oklar, men det är sannolikt att han kände till och godkände innehållet i dem.


 

Händelserna hösten 1917 och våren 1918 förvandlade på ett halvt år Svinhufvud från en republikansk aktivist som trodde på fredlig rättskamp till en monarkist som stödde användning av maktmedel. Frihetskriget, som hade börjat med förvisningen av ryska styrkor, och revolutionen, som hade övergått i väpnad kamp, gick över i ett blodigt inbördeskrig, där de röda stöddes av de ryska styrkorna och där de tyska styrkornas främsta insats var erövringen av Helsingfors. Kriget slutade i seger för den lagliga regeringen, som leddes av Svinhufvud.


 

Revolutionen och kriget fick regeringen att stärka statsledningens ställning. Svinhufvud valdes den 18 maj 1918 till ”utövare av den högsta makten”, d.v.s. till provisorisk statschef och riksföreståndare. I den funktionen utnämnde han J. K. Paasikivi till statsminister och tog över ledningen av Finlands utrikespolitik. I uppgörelserna efter revolutionen försökte Svinhufvud som statsöverhuvud påskynda statsförbrytelsedomstolarnas arbete och benådade under hösten över 36 000 röda fångar, samtidigt som de flesta domar mildrades.


 

Svinhufvud litade starkt på Tysklands stöd för Finlands självständighet. Han försökte åstadkomma en militärallians med Tyskland, men när den inte kom till stånd gick han i spetsen för en ändring av Finlands statsskick till monarki. Han agerade aktivt för valet av en tysk furste till kung genom att personligen resa till Berlin och be kejsar Wilhelm II låta sin son Oskar bli kung av Finland. Kungaprojektet präglade Svinhufvuds eftermäle för en lång tid framöver. Han drev Tysklandsorienteringen med samma energi som han drivit andra frågor han funnit nödvändiga. Monarkin var för Svinhufvud ett sätt att säkra Tysklands stöd, någon rojalist var han aldrig.


 

Tysklands nederlag i första världskriget ledde till att Tysklandsorienteringen övergavs. Kejsarens svåger, prins Friedrich Karl av Hessen hade valts till kung, men avstod från att ta emot kronan. Svinhufvud meddelade den 10 december om sin avgång som riksföreståndare, och Finland slog återigen in på republikens väg. Som villkor för sin avgång ställde Svinhufvud en utrikespolitisk kursändring som innebar att frihetskrigets överbefälhavare general Mannerheim – som hade upprätthållit en kontinuerlig kontakt med segrarmakterna – skulle väljas till hans efterträdare. Riksdagen godkände den 12 december Svinhufvuds avgång. Drygt en vecka senare, den 17 december, beviljades Svinhufvud av statsrådet avsked från sin tjänst som prokurator (i det självständiga Finland benämnd justitiekansler).


 

Han återgick så till en tillvaro som privatperson. Det speciella med Svinhufvud var att han på en och samma gång hade varit högsta övervakare av lagligheten, d.v.s. prokurator/justitiekansler, och utövare av högsta makten, i sin egenskap av regeringschef. Förhållandet blir föga mindre märkligt av att de flesta ärenden i praktiken handlades av justitiekanslerns adjoint.


 

Efter att ha lämnat de statliga uppdragen var P. E. Svinhufvud i några års tid verkställande direktör för kreditinrättningen Suomen Vakuus Oy i Åbo, men det nya experimentella företaget hade ingen framgång. Efter ett par år som bankir beviljades Svinhufvud statlig pension och drog sig tillbaka till Kotkaniemi i Luumäki.


 

Redan i Åbo hade Svinhufvud gått med i skyddskåren. I Luumäki blev kåren hans viktigaste intresse. På fem år avancerade han från soldat till fältväbel genom att plikttroget klättra uppåt på karriärstegen. Han deltog också i organisationens administration. Svinhufvud, som alltid hade varit intresserad av jakt, inledde aktiva skjutövningar och blev en framgångsrik tävlingsskytt. Han kom att förkroppsliga den unga republikens försvarsanda, den folklige ”Ukko-Pekka” som bar gevär i skyddskårsuniform. Genom sitt exempel bidrog han starkt till att utvidga skyddskårernas verksamhet. Enligt honom krävde säkrandet av Finlands självständighet att hela den borgerliga delen av befolkningen deltog i stärkandet av försvaret.


 

Svinhufvud var en vanlig medlem i Nationella samlingspartiet. Partiet utsåg honom till sin kandidat i presidentvalet 1925, där han fick 68 elektorer. När det i förhandlingarna mellan elektorerna såg ut som om han inte hade tillräckligt stöd, röstade partiets elektorer redan i första omgången på den andre samlingspartisten, Hugo Suolahti.


 

Då de antikommunistiska aktiviteterna tagit form i Lapporörelsen kallades Svinhufvud av president Lauri Kristian Relander till statsminister 1930. I talet vid regeringens första sammanträde beskrev han sin linje som byggd på en dubbel strategi: målet var att dels utrota kommunismen, dels upprätthålla rättsordningen. Mot Svinhufvuds laglighetskrav stod de extrema elementen i Lapporörelsen och deras självsvåldiga ”Vi gör som vi vill”-attityd. På order från regeringen arresterades alla kommunistiska riksdagsmän. Då antagandet av kommunistlagarna i riksdagen lämnades vilande över nyval, upplöste president Relander på framställan av statsministern riksdagen och utlyste nyval. I valet fick de borgerliga grupperna den två tredjedels majoritet som krävdes för godkännande av lagarna.


 

I presidentvalet 1931 kandiderade Svinhufvud för ett valförbund som överskred partigränserna men i första hand hade stöd i Samlingspartiet. Han fick 64 elektorer, men i tredje röstomgången ställde sig Agrarförbundet bakom Svinhufvud, som tack vare det blev vald med 151 röster mot den förre presidenten K. J. Ståhlbergs 149 röster.


 

P. E. Svinhufvuds första åtgärd som president var att kalla Mannerheim, som sedan 1919 hållit sig borta från statliga uppdrag, till ordförande för det förnyade försvarsrådet. Han gav Mannerheim vidsträckta fullmakter att även leda försvarsmaktens operativa förberedelser för krig, och Mannerheim befordrades till fältmarskalk 1933.


 

Svinhufvuds allvarligaste utmaning kom i månadsskiftet februari–mars 1932, då skyddskårister som samlats för att förhindra en socialdemokratisk sammankomst i Mäntsälä gjorde uppror. Ledningen för Lapporörelsen började stödja upproret genom att kräva regeringens avgång. Vid hotet om uppror tog Svinhufvud över den operativa ledningen av regeringen, armén och skyddskårerna. En vändpunkt blev presidentens tal i radion – tidens nya medium – där han uppmanade de upproriska att ge upp och alla skyddskårister som tänkt bege sig till Mäntsälä att återvända hem: ”Jag har genom hela mitt långa liv stridit för lag och rätt, och jag kan inte godkänna att man nu trampar på lagen och att medborgare leds till väpnad kamp mot varandra.” Han satte sig personligen upp mot upprorsmännen: ”När jag nu på eget ansvar, oberoende av andra, tagit mig an återställandet av freden i landet, riktar sig från och med nu varje konspiration inte bara mot den lagliga ordningen utan också mot mig personligen, som själv marscherat i skyddskårens led för att upprätthålla samhällsfred.” Han tillade ytterligare: ”Fred måste snarast fås till stånd i landet, och de missförhållanden som råder i vårt statliga liv måste därefter i laglig ordning elimineras”.


 

Upproret var speciellt farligt eftersom dess krav hade stöd hos många generaler. Forna aktivister hade hunnit långt i förberedelserna att göra Mannerheim till Finlands diktator. Svinhufvuds radiotal knäckte dock ryggraden i upproret. De medlemmar av skyddskåren som var på väg till Mäntsälä från olika håll i landet vände om, och upprorsmännen gav upp.


 

Även inom den egna familjen tvingades Svinhufvud kväsa upproret, då hans son Eino Svinhufvud meddelade att han tänkte bege sig till Mäntsälä. ”Jag säger, att du far nu ingenstans härifrån. Det som sker i Mäntsälä kan jämföras med massgalenskap. Den smittan förs inte in i den här familjen!” Far och son grälade i skarpa ordalag, och undan för undan gav sonen vika.


 

Mäntsäläupprorets svåra efterspel och den ekonomiska krisen ledde till att J. E. Sunilas agrardominerade regering avgick. I dess ställe kom en minoritetsregering ledd av framstegspartiets T. M. Kivimäki, som med goda skäl kan kallas presidentens regering. Svinhufvud deltog aktivt i behandlingen av många viktiga inrikespolitiska frågor. Regeringen satt i nästan fyra år, vilket innebar en avsevärd stabilisering av de parlamentariska förhållandena, eftersom det tidigare rekordet låg på mindre än två år.


 

Inom utrikespolitiken gick Finland under Svinhufvuds presidentperiod med stöd av Mannerheim och Paasikivi målmedvetet in för en nordisk orientering. Man ville utveckla relationerna till Sverige på alla områden, och särskilt inom försvarspolitiken. Ledningen av utrikespolitiken överlät Svinhufvud i praktiken till utrikes­ministrarna Aarno Yrjö-Koskinen och särskilt Antti Hackzell. Svinhufvud gjorde inga officiella statsbesök, och under hans tid gjordes inga statsbesök i Finland heller. Han företog dock många privata resor, särskilt till Estland och Sverige.


 

Efter riksdagsvalet 1936 gick Svinhufvud först med på att Socialdemokratiska partiet (SDP) med sina 83 platser i riksdagen skulle få vara med i regeringen, men sedan återtog han löftet. Detta kritiserades både som överdriven maktutövning av presidenten och som ett politiskt oklokt förfarande.


 

Åsidosättandet av socialdemokraterna vid regeringsbildningen avgjorde presidentvalet 1937, ty partiet satte som mål att inte låta Svinhufvud fortsätta på posten. SDP lovade stödja Agrarförbundets kandidat om partierna bildade en gemensam regering, vilket Agrarförbundet gick med på. I den första röstomgången fick Svinhufvud 94 och Ståhlberg 150 röster. I den andra omgången flyttade SDP över sitt stöd på Kyösti Kallio, som också blev vald.


 

Svinhufvud drog sig återigen tillbaka ur offentligheten till Kotkaniemi. I slutskedet av vinterkriget reste han ändå till Tyskland för att utverka stöd åt Finland. Hitler vägrade dock ta emot honom, och det gjorde också Mussolini i Rom. Svinhufvud fick däremot träffa påven Pius XII.


 

Under fortsättningskriget gav Svinhufvud 1943 i liten upplaga ut skriften Kansallinen ohjelma (Ett nationellt program), som presenterade en plan för att skapa ett Stor-Finland genom aktiv krigföring. Vid Svinhufvuds begravning i mars 1944 framhävdes hans orubbliga oeftergivlighet mot Sovjetunionen. Statsminister Edwin Linkomies, som var närvarande, såg detta som en olämplig demonstration mitt under pågående fredssonderingar.


 

P. E. Svinhufvuds eftermäle har varit klart tudelat. Å ena sidan har han konse­kvent lovordats för sin fasta laglighets­linje och sina orädda insatser i försvaret av Finlands rättsväsende, något som krävde personliga uppoffringar och ledde till exil i Sibirien. Han har också lovordats för sitt resoluta ingripande i Mäntsäläupproret. Å andra sidan har han kritiserats för sin ensidiga politiska verksamhet och särskilt för sin totala tillit till Tyskland 1918. Som jurist var Svinhufvud något av den gamla stammens gemytliga, men också respektingivande patriark – han byggde sin rättskänsla, sitt omdöme och sin folklighet på det historiska arvet från länsmän och domare på den finska landsbygden.


 

Under ett till synes opolitiskt yttre hade Svinhufvud en stark och väl fungerande uppfattning om hur staten skulle ledas. Hans syn på staten var i många avseenden i grunden konservativ. Han ansåg att en stark stat behövdes för att upprätthålla försvaret och rättsväsendet men också för att rätta till missförhållanden i samhället. En staty av P. E. Svinhufvud restes 1961 utanför riksdagshuset invid statyn av K. J. Ståhlberg, båda utförda av Wäinö Aaltonen till minnet av två nyckelgestalter i Finlands parlamentariska historia.


 

Martti Häikiö


 

Pehr Evind Svinhufvud, född 15.12.1861 i Sääksmäki, död 29.2.1944 i Luumäki. Föräldrar sjökaptenen Pehr Gustaf Svinhufvud och Olga von Becker. Gift 1889 med Ellen Alma Timgren.


 

PRODUKTION. Majuri Juhana Henrik Fieandt’in elämänkerta (1881); Försvarstalet för Lennart Hohenthal (1905); Testamentti kansalleni. Stockholm (1944).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. E. Svinhufvuds samling, Riksarkivet. S. Eskola & E. Jutikkala, P. E. Svinhufvud ja nykyaika (1998); H. Gummerus, Pehr Evind Svinhufvud. En biografi (1931); W. Horn, Hur Svinhufvud fick sin staty den 15 december 1971 (1972); J. Inha, Valtionhoitajan asema Suomessa 1917−1918. P. E. Svinhufvud korkeimman vallan käyttäjänä (1989); E. W. Juva, P. E. Svinhufvud I−II (1957, 1961); A. Kataja, Itsenäisen Suomen presidentit (1992); J. Mylly, Tasavallan presidentit. Murrosten ja kasvun vuodet 1931−1940 (1993); Presidentit erämiehinä (1992); E. Räikkönen, Svinhufvud i Sibirien (1929); E. Räikkönen, Pehr Evind Svinhufvuds upplevelser under Finlands självständighetskamp (1935); S. Saure, Maan äidit (1992); M. Soikkanen, P. E. Svinhufvud tarkkakätinen ampuja (1996); J. Suomi, Vuoroin vieraissa. Suomen tasavallan presidentit matkalla ja isäntinä ennen toista maailmansotaa (2002); Ukko-Pekka puhuu. P. E. Svinhufvudin puheita, kirjeitä ja muistelmia. Red. E. Jutikkala (1986); V. Vares, Varpuset ja pääskyset. Nuorsuomalaisuus ja Nuorsuomalainen puolue 1870-luvulta vuoteen 1918 (2000); S. Virkkunen, Pehr Evind Svinhufvud. Kansallinen presidentti (1981); S. Willner, Pehr Evind Svinhufvud. Finländska gestalter VI (1967).