Esaias Wechter var en av de främsta företrädarna för borgarståndet i Finland vid frihetstidens riksdagar. Han var ursprungligen en förmögen handlande i Åbo, som 1739 anlade den första klädesfabriken av betydelse i Finland.
Esaias Wechter kom från en gammal borgarsläkt i Åbo och var född 1701. Fadern Henric Wechter hann inte fly till Sverige när ryssarna intog Åbo 1713. Eftersom de flesta av magistratens medlemmar hade flytt, förordnade ockupanterna Henric Wechter till tillfällig borgmästare i staden. Före kriget hade han gjort sig en skaplig förmögenhet på att bedriva handel. En del av sina tillgångar grävde han under stora ofreden ner i marken, men hann inte avslöja gömman för sonen. Pengarna hittades inte förrän år 1802, då det nya akademihuset byggdes.
Esaias Wechter fick borgarrättigheter kort efter krigsslutet 1723. Även om faderns penninggömma aldrig hittades, så hade den unge borgaren goda förutsättningar för en bana som handlande. Trots stadens armod satsade Wechter frimodigt på utrikeshandel och rederiverksamhet. Lyckade affärer förbättrade snart hans ställning, och 1730 var han näst efter Henric Rungeen stadens rikaste borgare. Framgången gynnades av hans giftermål med Catharina Schele.
Esaias Wechter var på 1730-talet med om att grunda flera industriella företag i Åbo. Tillsammans med en del andra borgare arrenderade han 1738 Tykö bruk. Han var även delägare i ett litet varv som hade anlagts i Åbo i början av 1730-talet. Tillsammans med två andra borgare grundade han 1737 ett nytt varv, som en mästare vid namn Robert Fithie inbjöds att leda. Det omstridda varvet upphörde med verksamheten under lilla ofreden, då det sista fartyget från varvet avseglade med flyktingar till Stockholm.
Frihetstiden var en uppgångsperiod för manufakturer. Statsmakten följde en merkantilistisk handelspolitik och gynnade följaktligen industrin. Textilmanufakturerna hörde till dem som gynnades mest av detta. I Sverige grundades många textilmanufakturer, i Finland endast några få. En av de mest betydande av dem var ylle- och klädesfabriken i Åbo, som Esaias Wechter anlade tillsammans med Henric Rungeen 1738. Redan följande år råkade herrarna i delo, och manufakturen kom i Wechters besittning.
Det största problemet för textilmanufakturerna var att säkra tillgången på garn. För att tillfredställa detta behov hade kronan inrättat spinnhus, där kvinnor som befunnits skyldiga till lösdriveri eller brott sysselsattes med att spinna garn. Beslut om inrättande av ett spinnhus i Åbo hade gjorts vid riksdagen 1734. Fyra år senare inledde Krono-Spinnhuset i Åbo sin verksamhet. Wechter, som hade utnämnts till chef för spinnhuset, hade förlagt grundandet av klädesmanufakturen till samma tid, så tillgången på råmaterial såg ut att vara tryggad.
Esaias Wechter stod i ledningen för spinnhuset fram till 1750. Vanligtvis var något över tio hjon intagna i tvångsarbete. Förhållandena var usla, rentav omänskliga. En veckas matranson räckte i bara två dagar. Betecknande för de intagnas förtvivlan är att tre av dem dräpte sina spädbarn för att få en dödsdom och slippa kylan, hungern och vakternas slag. På grund av de usla förhållandena förblev spinnhusets produktion under den förväntade nivån.
När Wechter och Rungeen skulle grunda sin manufaktur, anhöll de om omfattande privilegier av kronan. Trots att inte alla deras förhoppningar blev uppfyllda, fick de 1739 mycket fördelaktiga privilegier. Viktigast av dem var ett decennielångt förbud mot anläggning av konkurrerande klädesfabriker i Finland. Produkterna från den nya manufakturen hade en garanterad åtgång, genom att den fick i uppdrag att leverera en del av det kläde de finska truppförbanden behövde.
Klädesfabriken torde ha stått färdig när Wechter återkom från riksdagen 1739. Efter att ha inhysts i tillfälliga lokaliteter fick fabriken 1742 en varaktig plats på två tomter på norra sidan av Aura å. I den egentliga manufakturen satte man upp fyra vävstolar. Dessutom hade fabrikanterna köpt en kvarnplats i Littois, där de lät uppföra en byggnad för klädesvalkning. Färgningen utfördes i Wechters färgeri. Förutom vävmästaren kom den snart 60 personer stora arbetsstyrkan att bestå av vävare, kardare, spinnare, överskärare, valkare och färgare.
Klädesmanufakturen fick en lovande start. Under lilla ofreden hade Wechter flytt över till den svenska sidan och tagit vävstolarna med sig för att inrätta fabriken i temporära lokaliteter i Stockholm. Efter kriget förde han sin manufaktur med sig tillbaka till Åbo, där fabriken fick sin första konkurrent först 1756. Under det första decenniet blomstrade klädesmanufakturen. För detta kunde Wechter i hög utsträckning tacka de stora lån han fått från Manufakturkontoret. Då lånen skulle återgäldas råkade Wechter i trångmål. På 1760-talet drabbades riket av ekonomisk nedgång och samtidigt minskades bidragen till manufakturerna. Wechter kämpade även med andra ekonomiska problem, och 1770 blev han tvungen att sälja fabriken till Josef Bremer.
Vid sidan av affärsverksamheten var Esaias Wechter en av de främsta riksdagsmännen från Åbo på 1700-talet, första gången vald 1734. Han var inte bara en man i ledet i borgarståndet, utan satt i sekreta utskottet som var det viktigaste utskottet. Wechter anslöt sig till mössorna och försvarade på riksdagen kansler Arvid Horns politik. Vid följande riksdag, 1738–1739, företrädde Wechter ensam Åbo. Han valdes återigen in i sekreta utskottet, där han motsatte sig hattarnas planer på ett anfallskrig mot Ryssland. Wechter talade också med kraft för förslaget att kunskaper i finska språket skulle vara ett krav vid besättandet av tjänster i Finland.
Wechter deltog inte i 1740 års riksdag. Hans anhängare skulle ha skickat honom som representant för sitt stånd om inte landshövdingen hade ingripit i saken. Som flykting under lilla ofreden befann sig Wechter i Stockholm 1742, där han återigen var med på riksdagen. Han ämnade sig även 1746 till riksdagen, men lyckades då inte få tillräckligt understöd bland Åboborgarna. Till slut blev han av stadens hantverkare skickad som deras representant till riksdagen. I Stockholm blev han dock fråntagen sin fullmakt, och han fick återvända hem med oförrättat ärende.
I Åbo hade Wechter på 1730-talet varit ordförande för stadens äldste. År 1741 blev han rådman. Fyra år senare förlorade han borgmästarvalet till Anders Roos, vilket fördystrade honom till den grad att han efter det försummade sitt uppdrag som rådman. Tvisten fick ett slut först 1769, då Wechter beviljades avsked.
Esaias Wechter, som hade varit en av de rikaste handelsmännen i Åbo, fick under årens lopp en allt mer ansträngd ekonomi. Hans stora familj tärde på tillgångarna, och hans situation underlättades inte av att han var kvick att kritisera andras ord och gärningar. När stödet från handelsmännen minskade på 1740-talet, fann Wechter sina anhängare främst bland hantverkarna. Gradvis förlorade Wechter sitt inflytande i Åbo, men tack vare hans färgstarka personlighet kom hans namn att leva länge på stadsbornas läppar.
Georg Haggrén
Esaias Wechter, född 1701 i Åbo, död 17.5.1776 i Åbo. Föräldrar borgaren, borgmästaren Henric Wechter och Anna Simolenia. Gift 1726 med Catharina Schele, 1748 med Katarina Elisabeth Danckwardt.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Carpelan, Åbo i genealogiskt hänseende på 1600- och början af 1700-talen (1890); O. Nikula, Esaias Wechter. Historiska och litteraturhistoriska studier 56 (1981); O. Nikula, Åbo stads historia 1721−1809 I−II (1972).