Yrjö Ruutu var en av de sista politikerna i sin generation som gjorde vetenskaplig karriär i jämbredd med sitt dagspolitiska engagemang. Växelverkan mellan teori och praktik gjorde det möjligt för honom att betrakta politiska frågor från ett nytt perspektiv, vilket gjorde honom till en nationell och samhällelig visionär. Aktivisten och statssocialisten Ruutu bidrog till finskhetsideologins utveckling och var den första som började koncipiera ett utkast till VSB-fördraget mellan Finland och Sovjetunionen. Han gjorde en lång partipolitisk vandring: han hann tillhöra både Nationella samlingspartiets elit och grundarna av Socialistiska enhetspartiet.
Yrjö Ruuth, från 1927 Ruutu, var son till statsarkivarien, professor Johan Wilhelm Ruuth och Hilja Siviä Tolpo. Han studerade historia, internationell rätt, författningsrätt och internationell politik, och var den första som ägnade sig åt forskning i internationell politik i Finland. Yrjö Ruutu är en av de få finländare som utvecklat en självständig stats- och samhällsteori; han kombinerade internationell politik med en strävan efter nationell frigörelse.
Vid tiden för första världskrigets utbrott var Ruutu ordförande för studentkårens styrelse, och en krets av tyskvänliga studenter bildades omkring honom. Hösten 1914 deltog han i de hemliga möten som lade grunden till jägarrörelsen. Det var just Ruutu som i det berömda ”mötet i kassarummet” föreslog att man skulle sända män till Tyskland för att utbildas till ledare för en upprorsarmé. Rollen som den lilla kretsens teoretiker tillföll Ruutu nästan av sig själv. I december 1914 skrev Ruutu flygblad för värvning av studenter.
I början av 1916 grep de ryska myndigheterna Ruutu och förde honom till Petrograd, där han spärrades in i det ökända Spalernajafängelset. Ruutu befriades vid revolutionen i mars 1917, men han måste hålla sig under jorden även efter detta eftersom ”tyskarnas agenter” inte fann någon nåd hos de nya makthavarna heller. Ruutu flyttade till Stockholm och vidare till Berlin, där han arbetade vid aktivisternas inofficiella representation, Das finnländische Büro. Ruutu, som deltog i kriget 1918 på den vita sidan, började kalla kriget för ett ”inbördeskrig”, men hans chef på Das finnländische Büro, Samuli Sario, myntade uttrycket ”frihetskriget”, som sedan kom att bli gängse.
Efter kriget tillhörde Ruutu aktivisternas inre krets och arbetade entusiastiskt för idéerna om en finsk folkstam och ett Storfinland. Tysklands kollaps hösten 1918 minskade aktivisternas inflytande, och även Ruutu blev tvungen att lämna sin post som chef för utrikesministeriets pressektion. Före sin avgång samlade han information om den röda arméns avancemang i Estland. Han anhöll hos statsminister Lauri Ingman om värvningsrätt för att hjälpa Estland. Han fick statsministerns medgivande och blev medlem av huvudkommittén för hjälpen till Estland och ordförande för dess militära kommitté.
Våren 1919 blev Ruutu chefredaktör för aktivisternas pressorgan, Suunta. Läget var spänt; aktivisterna förberedde en expedition till Olonets och riksföreståndaren planerade ett anfall mot Petrograd. I maj–juni 1919 splittrades aktivistledningen. Kai Donner och Elmo Kaila stödde en attack mot Petrograd, medan Ruutu motsatte sig planen. Han ansåg att det var på många sätt nyttigare för Finland att bolsjevikerna behöll makten i Ryssland. De små staterna skulle klara sig bättre med socialism hos grannen än med imperialistisk kapitalism. Uppfattningen om att bolsjevismen var fördelaktigare för Finland än det kejserliga Ryssland och tron på möjligheterna till samarbete med bolsjevikerna blev sedermera långvariga och utmärkande mönster i Ruutus tänkande. Våren 1919 lämnade han aktivisternas projekt och blev samtidigt utfrusen av dem.
Ruutus kritiska hållning ledde till en tvist om rörelsens linje bland aktivisterna. Donner definierade aktivismen som en utrikespolitisk handlingslinje, som utnyttjande av ett gynnsamt internationellt läge utan ett inrikespolitiskt (socialpolitiskt) program. Ruutu ansåg däremot att aktivismen också hade inrikes- och socialpolitiska uppgifter. Han strävade efter att visa att den moderna statens uppdrag skulle omfatta bildning, ekonomi och socialpolitik. I stället för territoriell expansion skulle man först bredda statens interna uppgiftsfält. Det var viktigt att ena folket. Kampen om aktivismen 1919–1920 slutade med nederlag för Ruutu, men en liten minoritet gick dock in för en statsuppfattning av ett nytt slag som byggde på Ruutus tankar och som skulle kunna kallas för samhällsaktivism.
Hösten 1920 publicerade Ruutu boken Uusi Suunta (Ny riktning). Det splittrade folket måste enas, och enligt Ruutu förutsatte detta planekonomi och statssocialism. Socialismen i Uusi Suunta var nationell, eftersom den byggde på folket, inte på klassen. Motsättningen mellan arbetet och kapitalet var en kärnfråga. Den lilla krets som innehade kapitalet hade intressen som var motsatta de lägre klassernas och folkets som helhet.
Uusi Suunta utsåg den akademiska ungdomen och de bildade klasserna till dem som skulle lösa problemen. Den akademiskt bildade klassen hade gett prov på sin förmåga genom att skapa den nationella väckelsen och jägarrörelsen. Nu väntade sig Ruutu en tredje kraftansträngning av den – en lösning på samhällsfrågan. Hans politiska kampskrift stimulerade en generation och gjorde djupt intryck på bland andra Niilo Kärki, Yrjö Wuorentaus, Vilho Helanen, Aaro Pakaslahti och Urho Kekkonen. Ruutu, som misslyckats i sitt försök att påverka sina aktivist- och stridskamrater, fick en slags revansch genom sin framgång bland yngre akademiska opinionsbildare.
Ruutu var den första i Finland som disputerade för doktorsgraden i statslära. Avhandlingen Kansakunta. Poliittinen tutkimus (1922, Nationen. En politisk studie), som behandlade Finlands närhistoria, förklarade hur det var möjligt att hålla samman ett folk då olika samhälleliga grupperingar var inriktade på att främja sina egna intressen. Ruutu godtog inga förklaringar om uppkomsten av en nation som byggde på rasteorier och språk. I Finland fanns två separata etniska enheter, finnar och svenskar, som tillsammans bildade en helhet, en nation. Utanför offentliga sammanhang var han beredd att dra upp linjer för en ”isoleringstaktik”, som gick ut på att inte bara ge svenskspråkiga den organisatoriska självständighet som de eftertraktade, utan att de också skulle isoleras. I offentligheten talade Ruutu om ”tillåtelse att isolera sig” och ”kulturautonomi”.
Ruutus tankar upptogs i Akademiska Karelen-Sällskapets (AKS) ideologi, förmedlade av Niilo Kärki, som valts till föreningens vice ordförande 1923 och som i praktiken ledde dess verksamhet. AKS beställde ett finskhetsprogram av Ruutu. Programmet kom att innehålla tre punkter: ett fullkomligt finskspråkigt statsuniversitet, en proportionalitetsprincip i bildningsanslagen och en isolering av de svenskspråkiga i landet. Programmet antogs, vilket ledde till splittring i rörelsen och grundandet av Itsenäisyyden Liitto 1924. En av de bärande krafterna i den nya organisationen var Kai Donner, vars forna aktivistvänner nu mötte honom på motståndarsidan för andra gången.
Våren 1925 grundade Ruutu föreningen Vasama, som var inriktad på statliga och samhälleliga frågor. De främsta studentpolitikerna på 1920-talet deltog i föreningens möten. Vasama planerade ett nytt parti som kombinerade nationalismen och socialismen. För att beskriva sina strävanden använde föreningen begreppet ”nationalsocialism”, som namnet till trots inte hade något gemensamt med Adolf Hitler. På grund av den svaga uppslutningen kring föreningen blev planerna på att grunda ett parti dock aldrig verklighet. År 1932, under den djupaste depressionen, grundade Ruutu med anhängare det nationalsocialistiska organet Suomen Kansallissosialistinen Liitto.
I början av 1930-talet ställde sig Ruutu positiv till den tyska nationalsocialismen. Han var övertygad om att den av Gregor Strasser ledda vänsterfalangen i den nationalsocialistiska rörelsen slutligen skulle segra. Efter att Hitler kommit till makten 1933 började Ruutu dock kritisera Tysklands politik, och hans ton blev ännu skarpare efter att Hitler likviderat både den Strasserska fraktionen och SA:s ledargarnityr 1934. Nu representerade Hitler och Joseph Goebbels för Ruutu den verkliga nationalsocialismens förrädare, som hade sålt sig till storkapitalet. Ruutu utdrev den tyska nationalsocialismens anhängare från sitt förbund och började använda det nya namnet ”de finska socialisterna” (suomalaissosialistit). Förbundet lyckades inte få någon verksamhet i gång efter tvisterna, och de finska socialisterna anslöt sig 1937 under ledning av Ruutu till Finlands socialdemokratiska parti (SDP).
Aktuell internationell politik och teoribygge hade utvecklats till viktiga inslag i Ruutus tänkande. Han föreläste flitigt om dessa ämnen, och 1934 publicerade han en omfattande bok, Nykyajan kansainvälinen politiikka (Modern internationell politik). I slutet av 1930-talet betonade Ruutu kontinuerligt behovet att bygga upp förtroendefulla förbindelser med Sovjetunionen, och under freden mellan krigen i början av 1940-talet fick han av undervisningsminister Antti Kukkonen i uppdrag att planera en finländsk-rysk kulturförening i syfte att förhindra att sovjetrelationerna monopoliserades av Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen, som hade grundats strax innan.
Efter fortsättningskrigets utbrott kallades Ruutu till byrån för krigshistoria vid högkvarteret i S:t Michel. Från och med årsskiftet 1941–1942 behandlar Ruutu i sina anteckningar problemet att det i kriget framgångsrika Finland hade bundit sig vid den part som skulle komma att förlora kriget. Han närmade sig förtvivlan i sina överväganden om möjligheten till en separat fred, och från sommaren 1942 deltog han aktivt i fredsoppositionens verksamhet. Han spelade också en central roll vid utformningen av oppositionens mest framträdande åsiktsyttring, de 33:s adress.
Mot slutet av 1943 minskade Ruutus aktivitet i fredsoppositionen. Han grubblade på en fred mellan Finland och Sovjetunionen och problemen med ländernas relationer efter kriget. I början av augusti 1944 lämnade han ett utkast till en försvarsallians mellan Finland och Sovjetunionen till utrikesministeriet. Ruutus förslag var det första i en serie av liknande förslag, som slutligen utmynnade i fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd. Hans mål var att Finland i gengäld för försvarsalliansen skulle återfå de områden som landet förlorat i vinterkriget.
För många samtida var Ruutus väg från grundandet av jägarrörelsen till skisseringen av ett biståndsfördrag med Sovjetunionen omöjlig att förstå, men Ruutu själv betraktade den som logisk. I första världskriget hade Finland allt att vinna och inget att förlora, men i andra världskriget hade landet endast litet att vinna och allt att förlora.
I den andra republiken var Ruutu en av dem som gav perioden 1944–1948 namnet ”den nya riktningen”. Han spelade en viktig roll för landets nationella självförståelse. Utöver den utrikespolitiska omvälvningen siktade landet nu också på att införa social och ekonomisk demokrati och att demokratisera kulturen och utbildningen. Ruutu var aktiv inom alla tre sektorerna: utrikespolitiken, frågan om socialiseringen och skolreformen. Han medverkade i centrala kommittéer och organ, såsom Eirik Hornborgs utredning om Finlands utrikepolitik under kriget och socialiseringskommittén.
År 1945 kallades Yrjö Ruutu till en personlig professur i allmän statslära vid den nygrundade statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet, men avgick redan samma höst efter att ha utsetts till generaldirektör för Skolstyrelsen. Ruutu lämnade Skolstyrelsen 1950 för Yhteiskunnallinen korkeakoulu i Helsingfors (sedermera Tammerfors universitet), där han blev professor och rektor. Han pensionerades 1953.
Som kontrast till Yrjö Ruutus tidigare mångskiftande roll i samhället blev han intellektuellt så gott som helt isolerad när det kalla kriget i början av 1950-talet reste nya gränser och nya murar inom både politiken och vetenskapen. Ruutu, som länge hade forskat i internationell politik och samhälleliga motsättningar, återvände till sina rötter och började skriva en avhandling om Finlands forntida självständighet. Han dog vid sitt arbete sommaren 1956.
Timo Soikkanen
Yrjö Oskar Ruuth, från 1927 Ruutu, född 26.12.1887 i Helsingfors, död 27.8.1956 i Helsingfors. Föräldrar riksarkivarien, professor Johan Wilhelm Ruuth och Hilja Siviä Tolpo. Gift 1918 med filosofie magistern Kirsti Antonia Rönnholm.
PRODUKTION. Itsenäisyyspolitiikan edellytykset ja alkuvaiheet (1918); Uusi suunta. Suomalaisen yhteiskuntaohjelman ääriviivoja (1920); Karjalan kysymys vuosina 1917−1920 (1921); Kansakunta. Poliittinen tutkimus (1922); Kehitys ja edistys valtiollisina kysymyksinä. Vertaileva tutkimus edistysteoriojen suhteesta valtiotaitoon ja valtiolliseen toimintaan (1924); Nykyajan kansainvälinen politiikka (1934); Johdatus valtiosääntöoppiin (1938); Uusi koulujärjestelmä (1947).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Klinge, Vihan veljistä valtiososialismiin (1972); T. Soikkanen, Yrjö Ruutu. Näkijä ja tekijä (1991).
BILDKÄLLA. Ruutu, Yrjö. Uusi Suomis bildarkiv.