Otto Henrik von Fieandt inskrevs redan som barn i armén. Under Gustav III:s ryska krig tillhörde han Anjalaförbundet, dömdes till döden men benådades av kungen och kunde fortsätta i arméns tjänst. Under 1808–1809 års krig kommenderade han en egen tropp, vars viktiga uppdrag var att skydda huvudarméns flank i mellersta Finland. Efter att vid Karstula ha förlorat en strid mot ryssarna var von Fieandt tvungen att förena sina trupper med huvudarmén och följa med i reträtten norrut. Efter kriget tog von Fieandt avsked från svenska armén och återvände till Finland.
Otto Henrik von Fieandt inskrevs efter tidens sed redan som sjuåring i arméns rullor. Fänrik blev han som sextonåring 1778. Under Gustav III:s ryska krig 1788–1790 tjänstgjorde han som greve Hamiltons adjutant och deltog aktivt i Anjalaförbundets verksamhet. Trots detta utnämndes han, medan rättegången mot medlemmarna av Anjalaförbundet ännu pågick, till kapten vid Tavastehus läns infanteriregemente. För sitt deltagande i sammansvärjningen dömde krigsdomstolen honom till döden, men Gustav III benådade honom, och han stod fortsättningsvis i regentens gunst. Redan 1796 befordrades han till major och stabskapten vid Rautalampi bataljon, som brutits ut ur Tavastehus regemente. Rautalampi bataljon återanslöts redan efter ett år till Tavastehus regemente, i vars rullor von Fieandt stod, som överstelöjtnant, då kriget bröt ut vintern 1808.
I kriget kommenderade major von Fieandt sitt eget truppförband, och då armén efter segern vid Siikajoki trängde fram söderut, var hans uppdrag att skydda dess östra flank. Sedan han erfarit att ryssarna hade lagt upp ett stort förrådsupplag i Perho, vilken vaktades av ett kommando om endast etthundra man, samlade han en dubbelt så stor trupp och begav sig i början av juni 1808 för att bemäktiga sig förrådet. Den 8 juni lyckades det von Fieandt, som vid sidan av sina soldater medtagit även traktens bönder, att så gott som utan motstånd slå ryssarna vid Perho kyrka och bemäktiga sig deras förråd.
Otto Henrik von Fieandt förde under hela sommaren med växlande framgång krig i trakterna av Perho och Karstula i mellersta Finland. Detta tvingade ryssarna att binda 3000–4000 man i strider, där von Fieandt hade en betydligt mindre trupp till sitt förfogande. Trupperna möttes den 10 juli 1808 i striden vid Kokkoneva, där von Fieandt, efter att ha förlorat närmare tvåhundra man, var tvungen att retirera undan en trefaldig övermakt. Han drog sig tillbaka till Vetil, där hans truppavdelning erhöll förstärkning av överste Odert Reinhold von Essens förband. Trupperna anfördes nu av von Essen, som i takt med arméns framgångar avancerade mot de trakter som von Fieandt förlorat. Senare kallades von Essens förband till huvudarmén medan von Fieandt, som kommenderade en styrka bestående av drygt 1500 man fick lov att bära ansvar för försvaret. För sina förtjänster befordrades han till överstelöjtnant.
Efter order från högre ort placerade von Fieandt sin truppavdelning i Karstula, fastän han inte själv ansåg platsen lämplig ur försvarssynpunkt. Under general Vlastov anföll ryssarna den 21 augusti von Fieandts förband med nästan dubbel övermakt. Kampen blev hård och de finska truppernas förluster översteg femhundra man. De finska truppernas nederlag berodde troligen delvis på att von Fieandt valt sina försvarsställningar illa och underlåtit att sörja för rekognosceringen, därför hade han inte någon kunskap om ryssarnas kringgående rörelse som skingrade finnarna. Detta tvingade von Fieandt att förena sitt förband med huvudarmén, som i sin tur fruktade att bli inringad och fortsatte reträtten norrut, då von Fieandts avdelning inte längre skyddade dess flank.
Armén retirerade till Västerbotten, där von Fieandt ännu deltog i striderna. Efter krigets slut tog han avsked från svenska armén 1810 och befordrades då till överste. Han sökte sig över till Finland och tillbringade resten av sitt liv på Kananoja gård i Viborgs socken.
J.L. Runeberg har i Fänrik Ståls sägner ägnat Otto Henrik von Fieandt en dikt. Fastän Runeberg sin vana trogen nyttjar poetisk licens i sin skildring av händelsernas gång, är dikten en psykologiskt sett noggrann karakteristik av en säregen soldat, som stred och anförde sina trupper utan att fästa alltför stor vikt vid reglementet. Det är svårt att avgöra i vilken mån von Fieandt var en framstående officer; om hans sätt att leda och om hans strategiska förmåga kan man på goda grunder ha många åsikter. Det finns emellertid ingen orsak att ifrågasätta hans personliga mod och självständiga personlighet. Bland hans tidigare underlydande torde hans eftermäle, enligt Runeberg, ha stått mycket högt. Detta framgår av diktens slutstrofer:
Därför säga ock hans män,
när det väckes fråga än
om de tusende besvären,
landets fall och huvudhären:
”Annorlunda kriget gått,
om en general man fått,
som förstått värdera tiden
och som rökt tobak i striden.”
Veli-Matti Syrjö
Otto Henrik von Fieandt, född 26.9.1762 i Kristina, död 15.9.1823 i Viborgs socken. Föräldrar majoren Johan Fredrik von Fieandt och Sigrid Regina Furumarck. Gift 1791 med Ulrika Maria Rehbinder, 1801 med Ulrika Margareta Rehbinder.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A.J. Alanen, Otto H.v. Fieandtin sotapäiväkirja. Historiallinen arkisto 54 (1953); K. Astala, Otto Henrik von Fieandt, Mikkelin muistomerkkien kerrontaa. (1966); J. Wrede, Jag såg ett folk: Runeberg, Fänrik Stål och nationen (1988).
BILDKÄLLA. von Fieandt, Otto Henrik. Silhuett. Museiverket.