Bland finländska politiker företrädde K.-A. Fagerholm en exceptionell skandinavisk typ, vars styrka bland viljestarka personligheter vilade på respekt för demokrati, demokratiska kompromisser och social skicklighet att driva frågor. Han vann legendariskt renommé som en talman som satte en personlig prägel på sitt uppdrag och rörde sig hemvant i Skandinaviens politiska kretsar. Under sin halvsekellånga karriär innehade Fagerholm flera första rangens positioner i såväl arbetarrörelsen som rikspolitiken, men både i valet av ordförande i Finlands socialdemokratiska parti (SDP) och i valet av republikens president kom han till korta med en enda rösts marginal.
Karl-August Fagerholm trädde in i den organiserade arbetarrörelsen efter inbördeskriget, då han 1919 anslöt sig till Frisörsbiträdenas fackförbund och Helsingfors svenska arbetarförenings ungdomsklubb. Han var det tionde barn som hans driftiga mamma födde; fadern, som var stenarbetare från Sjundeå, dog redan innan pojken såg dagens ljus. Tidstypiskt nog skaffade Kalle redan som barn familjen extra inkomster genom att stå i gathörn och sälja tidningar eller daggmaskar till dem som var på väg ut i skärgården. Ett egentligt yrke fick han då han 1916 blev lärling på en frisörsalong i Gamla Passagen.
Politiskt blev Fagerholm ett barn av 1920-talet. Fagerholm besökte studiecirklar, anordnade möten med diskussioner samt kvällsfester med en entusiasm som var typisk för medlemmarna i ungdomsförbundet. Inom arbetarrörelsen låg han till att börja med till vänster om mittlinjen, men blev efter en tid av tvekan en klar anhängare av praktisk reformism. Avgörande blev ett läsår vid Finns folkhögskola i Köklax i Esbo, där han studerade vintern 1921–1922 för att höja sin bildningsnivå, som endast byggde på folkskola och fritidsverksamhet. Fastän han tidig blev en bokmal, var han inte särdeles intresserad av ideologisk detaljanalys. Han stängde sålunda Marx Kapitalet för att i stället orientera sig mot dagspolitiska frågor.
Den mångsidiga Fagerholm fick flera förtroendeuppdrag inom fackföreningsrörelsen och partiet och blev den mest centrala aktivisten bland 1920-talets svenska arbetarungdomar. Frisörsyrket fick ge vika för politiken, som blev ett heltidsarbete då Fagerholm 1923 blev andreredaktör för Arbetarbladet. Tidningsarbetet passade Fagerholms slagfärdiga natur ypperligt och slipade hans journalistiska stil; signaturen ”Friman” försvarar alltjämt sin plats i Finlands presshistoria.
Med sitt livliga lynne, sitt intellekt, sin slagfärdighet och sin folkliga framtoning tillvann sig Fagerholm respekt då han reste runt som talare i svenskbygden i Finland och blåste nytt liv i eller grundade socialdemokratiska ungdomsavdelningar. Även sin livskamrat hittade han i arbetarrörelsen: han gifte sig 1926 med lokförardottern Judith Jormala. Inom tio år föddes tre barn i familjen.
De svenskspråkiga socialdemokraterna i Finland var ingen stor grupp. K. H. Wiik var som partisekreterare och enda riksdagsman den mest kända, men Fagerholm knöt sin närmaste relation med Axel Åhlström, långvarig ordförande för Finlands svenska arbetarförbund och Arbetarbladets själ nästan ända från grundandet. Vid Åhlströms död 1934 ärvde Fagerholm dennes position vid Arbetarbladet och i Svenska arbetarförbundet. Bägge förblev hans fora livet ut.
Vid decennieskiftet 1930 hade ungdomsförbundaren Fagerholm mognat till en beaktansvärd opinionsbildare och maktutövare inom många sektorer. Efter åren som frisör hade han som fackligt aktiv fortsatt med förtroendeuppdrag inom Affärsarbetarförbundet och Finlands landsorganisation (FLO). När samarbetet mellan de olika falangerna inom arbetarrörelsen gick in i en återvändsgränd, var det Fagerholm som lösgjorde de affärsanställda från det kommunistledda FLO och grundade det rent socialdemokratiska Finlands fackförbunds centralorganisation (FFC). Han valdes 1930 till ordförande för Affärsarbetarförbundet och till medlem av arbetsutskottet i FFC.
Ett årtionde av intensivt engagemang bar god politisk frukt då Fagerholm 1930 blev vald till riksdagsman i Nylands valkrets. Han var yngst i riksdagen då han kom in men fortsatte karriären på Arkadiabacken desto längre, d.v.s. oavbrutet i 36 år. På 1930-talet försökte Fagerholm motarbeta Lappoandan i Österbotten genom att ställa upp som kandidat i Vasa läns norra valkrets, men efter andra världskriget återvände han som röstmagnet till Nyland och Helsingfors.
Det är knappast en överdrift att säga att nordismen blev det mest utmärkande draget i Fagerholms politiska profil. I början av 1920-talet fick han i uppdrag att handha de finska socialdemokraternas skandinaviska relationer, och de influenser han fick genom dessa kontakter blev en organisk del av hans politiska hållning. Fagerholm följde med beundran Sveriges arbetsmarknads- och socialpolitik, som tycktes långt mer progressiva än Finlands, även med internationella mått. Redan under åren i ungdomsförbundet hade han lärt känna sina skandinaviska kamrater, av vilka många senare blev namnkunniga ledare i grannländerna. När de nordiska socialdemokraterna på 1930-talet befäste sina kontakter i form av en samarbetskommitté som sammanträdde regelbundet, var Fagerholm vanligtvis på plats som självskriven representant för Finland.
År 1937 var tiden inrikespolitiskt sett mogen för ett samarbete mellan arbetarrörelsen och moderata borgerliga partier. Trots att han bara var 35 år var Fagerholm det naturliga valet för posten som socialminister. Hans fackliga backgrund hade gjort honom bevandrad i arbetsmarknadsfrågor, och som riksdagsman hade han koncentrerat sig på socialpolitiken, fastän tiden inte var gynnsam för reformer. Nu gav en bred parlamentarisk bas en möjlighet till reformarbete, som Fagerholm beredde genom att försöka följa Sveriges och dess socialministers, vännen Gustav Möllers, exempel. Lagstiftningsprocesserna tog dock tid, och några resultat nådde inte den aktiva socialministern före andra världskriget, så när som på innehållet i semesterlagen.
När kriget bröt ut fortsatte Fagerholm som minister i Risto Rytis och senare J. W. Rangells och Edvin Linkomies regeringar. De exceptionella förhållandena gjorde att socialministern hade händerna fulla med ett otal praktiska frågor som krävde en snabb lösning. Det gällde bl.a. att reagera på evakuerades, invaliders, föräldralösas och änkors akuta behov; även hyres- och lönereglering hörde till socialministeriets ansvarsområde. Ledstjärnan i Fagerholms verksamhet var att efter bästa förmåga lindra mänsklig nöd under de grymma krigsåren. Han organiserade aktivt överflyttningen av krigsbarn till säkrare förhållanden i Sverige och Danmark och bidrog till att Finland inte, med undantag av åtta personer, utlämnade judiska flyktingar till tyskarna. På längre sikt var Fagerholms viktigaste politiska prestation den s.k. januariförlovningen mellan arbetsmarknadsparterna 1940, där han spelade en central roll som medlare mellan fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna.
På 1930-talet hade Fagerholm i Arbetarbladet inte dolt sin avsky för nazismen och Adolf Hitler. Med samma misstro följde han utvecklingen av vapenbrödraskapet mellan Finland och Tyskland, men förblev lojal med det socialdemokratiska partiets Tannerska huvudlinje, som gick in för regeringsansvar. Trots sin position som minister kritiserade han öppet Tysklands ockupation av Danmark och Norge och ville visa sympati och solidaritet med dessa länder samt vårda Finlands nordiska relationer. Påtryckningar från tyskt håll tvingade Fagerholm att avgå från regeringen i november 1943, varefter han mer öppet ställde sig bakom den fredsopposition som hade börjat spira i Finland.
År 1942 hade Fagerholm blivit utnämnd till direktör vid statsmonopolet Alkoholiliike Ab, men det satte inte hinder för ett fullvärdigt deltagande i politiken. Efter vapenstilleståndet satt han en kort period i Urho Castréns regering, som han dock snabbt fällde inifrån tillsammans med en annan oppositionsman, Eero A. Wuori. Nya relationer med Sovjetunionen började byggas upp under J. K. Paasikivis ledning, men till följd av socialdemokraternas interna konflikter föll Fagerholm överraskande ur regeringen. Utan att dölja sin indignation undrade han varför Väinö Tanner hade intrigerat så att det blev en borgerlig socialminister i stället för honom.
Trots det personliga bakslaget anslöt sig Fagerholm inte till den grupp av oppositionella som lämnade det av Tanners anhängare ledda SDP och gick över till det nya Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). Fastän Fagerholm öppet flaggade för vänstersamarbete, var han inte redo att överge sitt gamla parti. Han ansåg även att de attacker som yttervänstern efter kriget riktade mot Tanner och socialdemokraternas krigstida politik var skamliga och förvrängde verkligheten. Efter kriget var Fagerholm i ett par års tid den mest synliga figuren inom SDP:s lojala opposition, men på partistämman 1946 förlorade han ordförandevalet till Emil Skog med de tydliga siffrorna 61 mot 146. Följande år anslöt sig oppositionen till partiets huvudlinje, och som resultat av försoningen återvände Fagerholm i november 1947 till SDP:s partikommitté som rådgivande extra medlem.
Våren 1945 fick Fagerholm kompensation för den förlorade ministerportföljen på ett sätt som länge gav genklang i hans karriär. Kommunisterna, som gjort väl ifrån sig i valet, ville skapa en bred koalitionsregering, och för att säkra den godtog de en socialdemokrat som riksdagens talman. Valet föll på Fagerholm, som sedan höll i klubban i nästan 14 år, med avbrott för två kortare perioder som statsminister. Uppdraget öppnade för en viktig samarbetsrelation med Paasikivi, som i parlamentarisk anda använde sig av riksdagen som ankare i undfallenhetspolitiken då han organiserade Finlands relationer med Sovjetunionen. Illusionerna om ett samarbete med kommunisterna brast i och med att det kalla krigets konstellationer tog form, och från 1947 förlitade sig Paasikivi allt mer på socialdemokraternas inrikespolitiska ställning. Fagerholm blev hans troman, för den nyvalde presidentens gamla vänner i arbetarrörelsen var antingen döda eller stod utanför SDP.
Sommaren 1948, efter riksdagsvalet och undertecknandet av Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten (VSB) framstod tiden som mogen att utmanövrera kommunisterna från makten i landet. Inom Finlands kommunistiska parti (FKP) hade man endast börjat söka förhandlingspositioner, då Paasikivi utnämnde Fagerholms socialdemokratiska minoritetsregering, som hade planerats redan föregående vinter i fall av en regeringskris.
Den första stora uppgiften för Fagerholms regering var att stabilisera förhållandena i landet genom att minska yttervänsterns inflytande inom olika samhällsområden. Statspolisen, som infiltrerats av kommunister, ersattes omgående av den nya Skyddspolisen, och Hella Wuolijoki avskedades från posten som chef för Rundradion. Den avgörande styrkemätningen skedde på arbetsmarknaden. Kommunisterna försökte genom en styrkedemonstration visa att Finland inte kunde regeras utan deras medverkan.
I riksdagen lyckades Fagerholm lotsa sin minoritetsregering förbi återkommande interpellationer och samla bakom sig en tillräcklig majoritet, i regel från högerpartierna men emellanåt även från vänster. Statsministern var måltavla i ett propagandakrig där kommunisterna bl.a. anklagade regeringen för att ha ändrat den utrikespolitiska linjen. I Sovjetunionens ögon framstod regeringen som ett projekt med målet att knyta Finland till ett nordiskt block som eftersträvades av den amerikanska imperialismen. Ansvaret föll tungt på Paasikivi och Fagerholm – den senare ansågs trots sina tal om vänskap i handling vara Sovjetunionens fiende och en rabiat motståndare till kommunisterna. Det utrikespolitiska trycket skärptes hösten 1949, då handelsavtalsförhandlingarna i Moskva låste sig. Presidenten stödde dock lojalt sin regering, och Paasikivi–Fagerholm-axeln höll ut till februari 1950, då socialdemokraterna säkrade valet av den gamle presidenten för en andra period. I samband härmed gav Fagerholm in regeringens avskedsansökan, i enlighet med tradition och vad han tidigare deklarerat.
I Finlands politiska historia har Fagerholms första regering med skäl blivit ihågkommen som den som blockerade vägen mot folkdemokrati och befäste den nordiska demokratin. Dess saldo har inte heller varit obetydligt inom samhällspolitiken. Den viktigaste reformen blev Arava-lagarna, som skapade ett system för statliga lån för social bostadsproduktion som skulle avhjälpa en skriande brist på bostäder, främst i tätorterna. Regeringen gick även in för att rationalisera jordbruket, förbättra hyresgästernas ställning och avveckla återuppbyggnadstidens ransoneringssystem. Regeringen måste även ordna med beredskapsarbete efter det att en ofördelaktig vändning på världsmarknaden skadat skogsindustrin. Många socialpolitiska initiativ kunde dock inte genomföras av en minoritetsregering i en riksdag med borgerlig majoritet.
Efter återvalet till president utnämnde Paasikivi fem gånger Urho Kekkonen till statsminister, eftersom hans regeringar hade bättre förutsättningar än socialdemokraterna att sköta relationerna med Sovjetunionen. Fagerholm hade kvar den högaktade rollen som riksdagens talman, men hamnade ett antal gånger i motsatsförhållande till Kekkonen. När en generalstrejk våren 1950 kunde avvärjas genom medling av Fagerholm, tolkade statsministern F-avtalet som ett sätt att omintetgöra strävandena att balansera budgeten. Ett par år senare gick Fagerholm till angrepp mot Kekkonens så kallade pyjamastal, som han såg som en opassande inblandning i de skandinaviska ländernas angelägenheter. Vid återkommande regeringskriser var Fagerholm socialdemokraternas ständiga kandidat till att åsidosätta Kekkonen som statsminister, men man kom inte längre än till ansatser i dessa försök.
Kampen mellan SDP och Agrarförbundet nådde sin klimax den 15 februari 1956, då man i riksdagen räknade elektorsrösterna i den slutna omröstningen om vem som skulle efterträda Paasikivi som republikens president. Partitaktikerande, där även företrädare för Sovjetunionen deltog genom förmedling av kommunisterna, förekom i flera omgångar. Kekkonen och Fagerholm röstades till den avgörande omgången, där den förre drog det längsta strået med knapp men tillräcklig marginal, 151 röster mot 149.
Kekkonens valförbund hade gjort väl ifrån sig i elektorsvalet och fått nästan 27 procent av rösterna och 88 elektorer. Fagerholm hade fått SDP:s normala understöd och 72 elektorer. Därmed kom han redan från början att ligga klart om också inte avgörande efter Kekkonen, fastän SDP och Agrarförbundet hade varit förhållandevis jämnstarka i alla efterkrigstida val på riksnivå. Vänsterinriktningen, svenskspråkigheten och ateismen hos en som utträtt ur kyrkan framstod inte som rekommendationer för presidentämbetet i 1950-talets borgerliga Finland.
Kekkonen hade i valkampens slutskede fått betydande utrikespolitisk draghjälp, då Sovjetunionen återbördade Porkalaområdet på ett sätt som effektfullt framhävde statsministerns person. Kekkonen utverkade även rätt för Finland att bli medlem av Nordiska rådet, som fram till dess hade varit Fagerholms viktiga och kära käpphäst. Kampen personifierades i Kekkonen från början till slut, och inte ens alla centrala socialdemokrater arbetade helhjärtat för sin egen kandidat. SDP:s vapenbrödrafalang hade alltid varit reserverad gentemot Fagerholm, som i kandidatnomineringen endast med nöd och näppe slog deras kandidat Väinö Tanner.
Efter att ha svalt förlusten bildade Fagerholm på den nya presidentens begäran en rödmylleregering. Redan innan den utnämndes blev den utsatt för en utmaning av stora samhälleliga mått då FFC utlyste generalstrejk i landet. Precis som Fagerholms första regering hamnade även hans andra regering i stormens öga med en allvarlig arbetsmarknadskonflikt, där frågan om ordningsmaktens ingripande i en hotfull atmosfär intog en central plats.
Genom ett avtal som förhandlades fram under statsministerns ledning undveks en situation där slagsmål kring bensindistributionen kunde ha lett till blodiga sammandrabbningar. Samtidigt kritiserades Fagerholm och hans regering hårt av de borgerliga för att fly sitt ansvar och för överdriven mjukhet mot de strejkande. Den tredje strejkveckan medförde fara för att FFC inte skulle kunna kontrollera situationen länge till. Statsministern satte hela sin auktoritet på spel och förhandlade fram ett avtal, som parterna i nattens sena timmar i statsrådets festvåning motvilligt antog.
Samarbetet mellan SDP och Agrarförbundet hade gått trögt under hela generalstrejken, så regeringen fick inte heller inbördes någon gynnsam start. Efter strejken var det ett centralt bekymmer att balansera statsfinanserna, en balans som man efter mycket gräl försökte nå genom en radikal nedskärning av utgifterna för subventioner. Inflationsspiralen knäcktes inte med den metoden, och fackföreningsrörelsen var missnöjd med de ständigt stigande priserna. Den ”seger” den uppnått med generalstrejken krympte, samtidigt som agrarerna hårt höll fast vid jordbrukets förmåner.
Det var dock inte vare sig den ekonomiska politiken eller intressekonflikter som fällde regeringen, utan den inre splittringen inom SDP. De socialdemokratiska ministrarna hörde i huvudsak till den grupp som hade marscherat ut från den extra partikongressen i april 1957, efter att ha blivit i minoritet. Statsministern ansåg att regeringen inte längre åtnjöt SDP:s förtroende efter det att Väinö Leskinens falang tagit kontrollen över partiet. I slutet av maj godtog presidenten regeringens avskedsansökan, då Fagerholms förhandlingar om försoning inom partiet inte lett till resultat. Fagerholm anklagades på flera håll för en taktisk felbedömning och fanflykt, för någon egentlig interpellation hade aldrig framförts mot regeringen i något skede.
Regeringens avgång och SDP:s splittring drev Finlands inrikespolitik in i ett tillstånd där landet måste förlita sig på kortvariga minoritets- och tjänstemannaregeringar. Till slut kunde Samlingspartiet, Agrarförbundet och Leskinens SDP enas om en exceptionellt bred koalition. Till medlande statsminister valdes återigen den erfarne och beprövade Fagerholm, vars tredje regering Kekkonen motvilligt utnämnde i augusti 1958.
Företagets stora frågetecken var från första början utrikespolitiken och Sovjetunionens hållning. DFFF hade blivit landets största parti i riksdagsvalet men lämnats nästan ensamt i opposition, och regeringens majoritet var beroende av Kekkonens hårdaste motståndare Samlingspartiet och SDP. Regeringen försökte säkra den östra flanken genom att bedyra att landets utrikespolitiska linje bestod och genom att ge utrikesministerposten till Johannes Virolainen, som Kekkonen fostrat till sin utrikespolitiska troman. Även Fagerholm hade försökt tina upp östrelationerna med besök i Sovjetunionen, både som riksdagens talman och som statsminister. Moskvas reaktion var dock obönhörlig: ambassadören kallades hem från Helsingfors utan avskedsceremonier, handelsrelationerna frystes och presidenten hotades med VSB-paktens konsultationsförpliktelser.
Under detta tryck bröt Virolainen och Agrarförbundet ihop i november-december och anhöll om avsked, och hela regeringen föll i januari 1959. Fagerholm var bitter över att Kekkonen som president inte varit lojal mot regeringen såsom Paasikivi varit det 1948–1950. Kekkonen hade tvärtom dragit tillbaka stödet från regeringen strax efter att ha utnämnt den. Enligt Fagerholm lämnade nattfrostkrisen ett bestående ärr i den finska republikens och parlamentarismens historia. Regeringens misslyckande visade även klart hur begränsat hans personliga inflytande var och hur svag hans ställning var inom SDP. Sovjetunionen hyste inte något särskilt agg mot statsministerns person, men bakom hans breda rygg dolde sig de illa beryktade herrarna Tanner och Leskinen, såsom Nikita Chrusjtjov sammanfattade saken efter det att nattfrostkrisen utlösts.
Det blev Fagerholms öde att under sin politiska karriär med liten marginal förlora många val. Förlusten med en röst mot den 76-årige Tanner i SDP:s ordförandeval 1957 grämde honom mest p.g.a. dess konsekvenser. De inre konflikterna splittrade hela den socialdemokratiska rörelsen – partiet, fackföreningarna, idrotts-, kvinno- och ungdomsorganisationerna. En bitter fejd fördes i tio års tid inom partiet. Fagerholm hade inte lämnat partiet på 1940-talet tillsammans med de andra oppositionsmännen, och han gjorde det inte heller senare. Sin vana trogen tog han avstånd från klickbildning och gjorde allt för att nå försoning. På Fagerholms initiativ och utgående från hans förslag fördes oräkneliga men föga resultatrika förhandlingar. Partisplittringen upphörde dock med tiden. Fagerholm som var främmande för Leskinens linje hade inget annat val än att ställa sig bakom SDP:s tredje linje, som småningom samlat krafter bland dem som tröttnat på den hårda linjens tvister.
Fagerholms politiska tyngd hade ofta lidit av att han inte hade någon stark och stabil bas för sin makt inom det egna partiet. Svenska arbetarförbundets reservationslösa stöd räckte inte. Fagerholm var dock en självständigt tänkande och kompromissökande politikerpersonlighet, en sådan som typiskt misstänks för opportunism trots att den snarare kunde tyckas särskilt lämpad för en parlamentarisk flerpartidemokrati.
En viss ironi ligger i att Fagerholms position inom SDP troligen var minst omtvistad under första halvan av 1960-talet, då han ofta vid sidan om Rafael Paasio framstod som ett av den tredje linjens ledande namn. Tiden och den långa karriären hade dock tärt på de politiska ambitionerna. Fagerholm anammade i stället rollen av äldre statsman, som på socialdemokraternas möten använde sig av sin rappa tunga med en allt mer bitande effekt, men som inte längre på allvar brydde sig om att engagera sig i dagspolitiken. Åldern tyngde, och synen, som varit ett problem sedan 1930-talet, blev allt svagare. Fagerholm lämnade riksdagen 1966, SDP:s partistyrelse 1969 och pensionerades från tjänsten som generaldirektör för Alko 1968. Under senare halvan av 1960-talet förekom Fagerholms namn fortfarande i spekulationer kring statsministerposten, tills han klart och tydligt meddelade att han inte stod till förfogande.
Sin sista tjänst i rikspolitiken gjorde Fagerholm sommaren 1970, då han på presidentens begäran sonderade möjligheterna till en majoritetsregering. Trots de hårda kampåren hade han goda relationer till Kekkonen. Presidenten gav också i efterhand Fagerholm erkännande för att han som statsminister ofta och regelbundet varit i kontakt med honom. När Kekkonen inte sällan fann 1960-talets socialdemokrater främmande eller motbjudande, vände han sig till sin gamla rival. Presidenten tilldelade 1969 Fagerholm den sällsynta hederstiteln statsråd.
Fagerholm var en sällskapsmänniska som med sin humor och sin sarkastiska slagfärdighet trivdes vid middagsbordet. Han hade karaktär och karisma, men de bar upp en för Finland exceptionell skandinavisk liberalism och tolerans. Livet igenom öste han andlig rikedom ur den moderna bildkonsten och teatern. I ungdomen hade han varit amatörskådespelare och som vuxen bl.a. ordförande i Svenska teaterns styrelse. Listan över företroendeuppdrag på livets olika områden är lång och bred.
Fagerholm behöll sitt arbetsrum på Alko på livstid. Även efter pensioneringen sökte han sig ofta dit för läsning och umgänge. Det sociala nätverket livades upp av träffar med Gamla kamrater, som Fagerholm och Skog på 1970-talet hade börjat arrangera för politiska veteraner inom socialdemokratin. Fagerholms memoarer utkom på både svenska och finska 1977 och nådde flera upplagor, men författarens andliga resurser var då klart på upphällningen. Även detta gav upphov till ett av Fagerholms bevingade ord: ”Det är då attans svårt att skriva memoarer, då man inte minns nånting!” Det varma äktenskapet med Judith som hållit i årtionden blev livets ryggrad även på ålderdomen. Hustrun avled 1984, och Fagerholm följde henne i graven bara fyra månader senare.
Mikko Majander
Karl-August Fagerholm, född 31.12.1901 i Sjundeå, död 22.5.1984 i Helsingfors. Föräldrar stenarbetaren Johan August Fagerholm och Olga Serafina Nordman. Gift 1926 med Judith Adèle Kyllikki Jormala.
PRODUKTION. Friherre Carl Gustaf Mannerheim. Vid Marskalkens av Finland bår. Minnestal (1951); Talmannens röst (1977).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Bondestam & E.-E. Helsing, Som en stubbe i en stubbåker. Finlands Svenska Arbetarförbund 1899–1974 (1978); K.-A. Fagerholm. Mannen och verket (1961); H. Koski, Alkoholipitoisia esseitä ja muistikuvia (1994); H. Koski, Vastuun vuosia. Keskusteluja Fagerholmin kanssa (2007); L. Lehtinen, Fagerholm – Kekkosen tasavallan kakkonen. Pohjoismaisen poliitikon muotokuva (1981); J. Salminen, Kemi 1949. Suomen kohtalonratkaisu (1995); H. Soikkanen, Kohti kansanvaltaa 1–3 (1975, 1987, 1991); K. Sorsa, Muistikuvia, mielikuvia (1995); J. Suomi, Urho Kekkonen I–III (1988–1992).
BILDKÄLLA. Fagerholm, Karl-August. Utrikesministeriets arkiv.