V. J. Sukselainen var långvarig ordförande för Agrarförbundet, riksdagsman, riksdagens talman samt mångfaldig minister. Dessutom var han professor i nationalekonomi och vid sidan av talrika politiska uppdrag i nästan tjugo års tid framgångsrik generaldirektör för Folkpensionsanstalten.
Vieno Johannes Sukselainen, ursprungligen Saari, kom från Suksela by i Pemars socken i Egentliga Finland. Redan under skoltiden i Åbo väcktes det samhälleliga engagemanget hos denne son till en ensamstående mor; han gjorde då inlägg i den politiska debatten i dagstidningarna i Åbo. Akademiska Karelen-Sällskapets (AKS) ordförande Elmo Kaila rekryterade 1928 den unge studenten till sekreterare för AKS. Så tog Pemarpojken steget direkt in i det politiska livets inre kretsar i huvudstaden, där han 1928 hade börjat studera nationalekonomi, statslära och allmän historia vid universitetet. Samma år bytte han namn till Sukselainen.
I februari 1932 valdes Sukselainen till vice ordförande för AKS, men han blev inte långvarig på posten. Mäntsäläupproret gav upphov till spänningar i relationerna mellan äktfinnarna och dem som var beredda till en kompromiss i språkfrågan för att driva Lapporörelsens syften. Sukselainen räknade sig till de förstnämnda och krävde att AKS skulle rensas på Lappoanhängare. När det stod klart att Sukselainen och hans anhängare var i underläge beslöt han och flera andra ur AKS att grunda en förening med namnet Kärki, som skulle värna folkväldet och äktfinskheten. Sukselainen blev ordförande i Kärki och valde Agrarförbundet till sitt parti.
Som filosofie kandidat och magister 1931 fick Sukselainen anställning hos Centrallagret för handelslagren i Finland SOK som förlagstjänsteman och redaktionssekreterare för tidskriften Yhteishyvä. Samtidigt fortsatte han studierna och disputerade 1938 på en avhandling i nationalekonomi med titeln Hankintaosuuskunta yritysmuotona (Anskaffningsandelslag som företagsform). Därefter blev han lärare i nationalekonomi vid Yhteiskunnallinen korkeakoulu i Tammerfors.
I vinterkriget stred Sukselainen som plutonchef vid Taipalefronten och i början av fortsättningskriget vid Olonets. Redan sensommaren 1941 blev han kallad till posten som statsministerns sekreterare. I det uppdraget hann han tjäna fem statsministrar: J. W. Rangell, Edwin Linkomies, Antti Hackzell, Urho Castrén och J. K. Paasikivi. Åren 1941–1945 var han statsministrarnas närmaste medarbetare, i synnerhet talskrivare åt dem. Under krigsåren hade han dessutom en tjänst vid finansministeriets nationalekonomiska avdelning.
Efter kriget fortsatte Sukselainen sin universitetskarriär. I flera år innehade han en professur vid både Åbo universitet och Yhteiskunnallinen korkeakoulu, där han 1951 blev utnämnd till ordinarie professor i nationalekonomi. Politikern hade dock redan då tagit överhanden över universitetsmannen. Då man efter fortsättningskriget behövde nya ansikten, blev statsministersekreteraren till sin egen överraskning vald till ordförande för Agrarförbundet 1945. År 1948 blev han invald i riksdagen från Egentliga Finlands valkrets, och 1950 utnämndes han till finansminister i Urho Kekkonens första regering.
Ansvarsfyllda politiska uppdrag följde på varandra: Sukselainen var inrikesminister i Kekkonens andra, tredje och fjärde regering 1951–1953 och återigen finansminister i Ralf Törngrens regering 1954. Han valdes första gången till riksdagens talman 1956. Sukselainens båda perioder som finansminister inträffade i svåra ekonomiska tider. Särskilt stödet till lantbruksproduktionen försvårade balanseringen av statsbudgeten till den grad att finansministern blev tvungen att söka nya lösningar på statens kassakriser. Inrikesministerposten var inte förknippad med sådana politiska problem. En fråga som Sukselainen avgjorde som inrikesminister var vad man skulle göra med egendomen efter de föreningar som 1944–1946 hade upplösts i enlighet med vapenstilleståndsavtalet, vilket hade utretts i åratal. Sukselainen var personligen med om att grunda Alli Paasikivis fond för socialt arbete med medlen från Lotta Svärd-organisationen. Han satt sedan med i ledningen för fonden.
På grund av sina politiska uppdrag kunde Sukselainen på 1950-talet inte upprätthålla professuren. Efter utnämningen till generaldirektör för Folkpensionsanstalten (FPA) 1954 lämnade han den därför. Sukselainen var ett naturligt val till generaldirektör, för han var som nationalekonom insatt i just sådana sociala frågor som var viktiga för FPA. Också i det egna partiet var han en pionjär, framför allt inom familje- och befolkningspolitiken, där han arbetade för att frågor om samhällsplanering, socialförsäkring, inkomstutjämning och utvecklingsområdespolitik allt mer skulle beaktas i det politiska beslutsfattandet. Det var framför allt Sukselainens förtjänst att man inom Agrarförbundet började ägna sådana frågor ett större intresse. Samtidigt hade Sukselainen som partiledare allt mer hamnat i skuggan av den ambitiöse Urho Kekkonen, när det gällde beslutsprocessen inom partiet.
För FPA blev utnämningen av Sukselainen till generaldirektör en viktig vändpunkt i verksamheten. I ledningen för anstalten fick man en professor som var insatt i sociala frågor och samtidigt ordförande för det då mest inflytelserika partiet. Anstaltens synpunkter fick av den orsaken mer tyngd än de tidigare haft. Trots många politiska uppdrag orkade Sukselainen som generaldirektör aktivt ta del i utvecklingen av folkpensionssystemet. Han påverkade starkt lagstiftningsreformen på 1950-talet och tillkomsten av sjukförsäkringssystemet på 1960-talet. Som riksdagsman väckte han lagmotioner till utveckling av folkpensionssystemet, och i riksdagen kunde han effektivt driva igenom sina egna socialpolitiska synsätt. Från att tidigare närmast ha varit en instans som omsatte folkpensionslagen i praktiken blev FPA under Sukselainen och genom hans försorg en viktig institution för forskning i sociala frågor.
Finlands inrikespolitik och regeringspolitik råkade 1957 in i en ny fas som en följd av splittringen av Finlands socialdemokratiska parti (SDP). Det blev omöjligt att bilda en majoritetsregering, och i april blev Sukselainen av Kekkonen kallad att bilda en minoritetsregering med mittenpartierna. Regeringen kom att bestå av Agrarförbundet, Finska folkpartiet och Svenska folkpartiet (SFP). Sukselainens regering hade framför sig en för 1950-talet typisk samhällsekonomisk kris, som måste lösas med en hårdhänt sanering av statsekonomin.
Relationerna mellan statsministern och presidenten hade också blivit inflammerade. Kekkonen och Sukselainen hade distanserat sig från varandra sedan slutet av 1940-talet, då Kekkonen, som siktade allt högre, ansåg att han inte fick tillräckligt med stöd från det egna partiets ordförande. Då Sukselainen bildade sin regering skulle Kekkonen ha velat ha med sin lojale uppbackare Verner Korsbäck från SFP i regeringen, men det gick Sukselainen inte med på. Den värsta ekonomiska krisen kunde man klara av genom en devalvering, men det politiska missnöjet blev regeringens öde. Flertalet socialdemokrater hyste missnöje med Sukselainens ministär, och även Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) var berett att fälla regeringen. Riksdagen gav i oktober 1957 regeringen misstroendevotum med en rösts övervikt.
Sukselainens regering följdes av två kortvariga tjänstemannaregeringar, tills K.-A. Fagerholms breda koalition av socialdemokrater och borgerliga partier bildades efter riksdagsvalet 1958. Den föll på grund av den kända nattfrostkrisen och på både Sovjetunionens och Kekkonens missnöje med regeringens sammansättning.
För att lösa nattfrostkrisen behövdes en regering som skulle kunna återvinna Sovjetunionens förtroende. Eftersom det inte var möjligt att bilda en majoritetsregering, måste Sukselainen efter långa förhandlingar i januari 1959 bilda en minoritetsregering bestående av nästan bara agrarer. Sukselainen, som då var riksdagens talman, blev inte statsminister på presidentens önskan, utan utsågs till uppdraget av riksdagsgruppen.
Fastän Sukselainens andra regering från början sågs som en tillfällig lösning, höll den sig kvar vid makten i två och ett halvt år. Orsaken låg i omöjligheten att bilda en funktionsduglig majoritetsregering. Kekkonen såg varken socialdemokraterna eller Nationella samlingspartiet som utrikespolitiskt lämpade att regera. Trots att basen för Sukselainens andra regering var ännu smalare än hans första, fick den till stånd för Finland viktiga beslut av utrikeshandelspolitisk art. De sju länder som hade stannat utanför Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) hade grundat Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA). Det var inte möjligt att ansluta sig till ett frihandelsområde i väst så länge Sovjetunionen räknade Finland till sin intressesfär. Efter svåra förhandlingar lyckades Sukselainens regering 1960 sluta avtal med EFTA. Finland blev associerad medlem och kunde på det viset säkra sin konkurrenskraft i väst. Sovjetunionen å sin sida blidkades med en garanti om en ställning som mest gynnad nation i enlighet med tidigare handelsavtal.
Regeringen föll sommaren 1961 på ett rätt ovanligt sätt. Veikko Vennamo, som hade förlorat mot Sukselainen i valet av ordförande för Agrarförbundet, anförde hos justitiekanslern klagan över FPA:s handläggning av bostadsärenden, vilket ledde till rättegång mot anstaltens ledning. Hovrätten dömde sedan personer i ledningen till avsättning från tjänst på grund av diverse tjänstefel. Eftersom statsministern var generaldirektör för FPA ansåg man att han på grund av domsluten inte längre kunde fortsätta som statsminister. Sukselainen och hela regeringen lämnade in sin avskedsansökan i juli 1961. Senare ändrades straffen i högsta domstolen till böter för cheferna på FPA.
Sukselainen hade varit partiledare för Agrarförbundet sedan 1945. Partiet drabbades från slutet av 1950-talet av upprepade interna tvister om politiska principfrågor. Till svårigheterna bidrog bland annat Veikko Vennamo, som inte kunde anpassa sig till partiets linje utan lämnade det 1958 och grundade ett eget parti.
Sukselainen hörde aldrig till Kekkonens närmaste vänkrets, och de allt svalare relationerna männen emellan gjorde att Kekkonen i början av 1960-talet började oroa sig för att Sukselainen skulle bli hans rival. Detta kom först till uttryck i allt mer spända relationer inom partiet och ledde till slut till Sukselainens avgång som partiledare. De första tecknen på en brytning märktes redan på partimötet i Nyslott 1960, då partiet splittrades mellan anhängare till partiordföranden Sukselainen och anhängare till partisekreteraren Arvo Korsimo. De senare stöddes av Kekkonen. Korsimos anhängare kritiserade häftigt Sukselainen, som dock blev enhälligt återvald, sedan Ahti Karjalainen lanserats som motkandidat men tackat nej. Korsimo måste i stället lämna uppdraget som partisekreterare. Korsimo, känd som en politisk mästerintrigör, upphörde inte med kritiken mot Sukselainen utan fortsatte den med stöd av stiftelsen Maaseudun Yhteisvaliokunta, som han kontrollerade.
Presidentvalet 1962 genomfördes i skuggan av noten från Sovjetunionen. Agrarförbundet gav då ett återval av Kekkonen sitt fulla stöd. I valkampanjen framträdde Sukselainen fortfarande till stöd för återval av Kekkonen. Inför valet hade det också väckts en tanke på Sukselainen som en realistisk motkandidat till Kekkonen. Fastän tanken inte var Sukselainens egen, började den misstänksamme Kekkonen med större skäl än tidigare se honom som en möjlig konkurrent. Så fort tillfälle gavs började presidenten kritisera partiledaren, vilket för partifältet var ett klart bevis för att Sukselainen saknade Kekkonens förtroende.
De metoder som senare användes mot Sukselainen speglar tidens politiska moral och medel. Som på beställning kom det fram att Sukselainen i november 1963 hade företagit en resa till Stockholm, där han hade träffat representanter för estniska flyktingorganisationer och återupplivat gamla minnen från studentåren på 1930-talet. Lägligt nog inför Agrarförbundets partimöte sommaren 1964 i Kouvola läcktes information om besöket ut till Pravda i Moskva, som med kännedom om Kekkonens antipatier tog tillfället i akt att i hårda ordalag kritisera Sukselainen. Kekkonen, som redan i början av året hade föresatt sig att få Sukselainen avsatt från ordförandeposten, stämde in i kritiken genom att beskylla Sukselainen för utrikespolitisk obetänksamhet. Som en följd av Kekkonens och Moskvas gemensamma kampanj besegrades Sukselainen med knapp majoritet av Johannes Virolainen i ordförandevalet på partimötet.
Förlusten i ordförandevalet blev ändå inte slutet på Sukselainens politiska karriär. Med undantag för en kort valperiod var han riksdagsman fram till 1979 och ytterligare två gånger riksdagens talman (1968–1969, 1972–1975). Han hörde ändå inte längre till den inre kretsen av politiska beslutsfattare. Betecknande för relationen mellan Sukselainen och Kekkonen var att han i presidentvalet 1968 inte ställde upp som elektorskandidat för Kekkonen. Sukselainen gick 1971 i pension från tjänsten som generaldirektör för FPA, men inom högskolevärlden hade han fram till 1978 den höga posten som kansler för Tammerfors universitet, det tidigare Yhteiskunnallinen korkeakoulu, där han varit professor.
Mikko Uola
Vieno Johannes (Jussi) Saari, från 1928 Sukselainen, född 12.10.1906 i Pemar, död 6.4.1995 i Lojo. Mor Amanda Wilhelmiina Saari. Gift 1938 med Elma Helena Bondén.
PRODUKTION. Viron valtiosääntö ja sen uudistaminen (1937); Hankintaosuuskunta yritysmuotona (1938); Oy Strömberg Ab 1889−1939. Ett halvt århundrade av den elektriska maskinindustriens historia i Finland (1940); Suomen väestökysymys (1941); Verotusuudistus ja väestöpoliittiset näkökohdat (1942); Asutuskysymys teollisuuspoliittisena probleemina (1942); Arkielämän aseveljeyttä (1944); Heräävä maaseutu (1946); Perhesuhteet tulo- ja omaisuusverotuksessa (1946); Perhekustannusten tasaaminen (1950); Finlands riksdag. Helsingfors 23.5.1957 (1957); Viljelijäväestön sosiaaliturva eläkejärjestelmämmenykyisessä kehitysvaiheessa (1971); Halusin valtiomieheksi (1997).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. Eskelinen, Me tahdoimme suureksi Suomenmaan. Akateemisen Karjala-Seuran historia I. Tausta, organisaatio, aatteet ja asema yhteiskunnassa 1922−1939 (2004); K. Hokkanen, Maalaisliitto sodan ja vaaran vuosina 1939−1950. Maalaisliitto-Keskustan historia III (1996); K. Häggman, Suurten muutosten Suomessa. Kansaneläkelaitos 1937−1997 (1997); A. Karjalainen & J. Tarkka, Presidentin ministeri (1989); L. Lehtinen, Aatosta jaloa ja alhaista mieltä. Urho Kekkosen ja SDP:n suhteet 1944−1981 (2002); J. Loikkanen, Sikisi yhdeksässä kuukaudessa. Maan politiikka joulukuusta 1963 syyskuuhun 1964 (1998); H. Rautkallio, Paasikivi vai Kekkonen. Suomi lännestä nähtynä 1956−1962 (1991); H. Rautkallio, Novosibirskin lavastus. Noottikriisi 1961 (1992); H. Rautkallio, Laboratorio Suomi. Kekkonen ja KGB 1944−62 (1996); J. Seppinen, Urho Kekkonen – suomen johtaja. Poliittinen elämäkerta (2004); J. Suomi, Urho Kekkonen 1962−1968. Presidentti (1994); H. Soikkanen et al., Valtioneuvoston historia 1917−1966 II. Ministeristöjen historia 1939−1966 (1977); J. Virolainen, Vallankäyttö Kekkosen kaudella (1986).
BILDKÄLLA. Sukselainen, Vieno Johannes. Foto: Eero Häyrinen, 1976. Uusi Suomis bildarkiv.