Johannes Sundwall hör till de absolut största namnen inom finländsk antikforskning, inte bara genom kvaliteten på hans vetenskapliga arbeten, utan också tack vare hans för finska klassicister sällsynta mångsidighet.
Johannes Sundwall föddes i Nykarleby som son till seminarierektorn Fredrik Wilhelm Sundwall. Han tog studenten i Helsingfors och studerade från 1895 klassiska språk vid universitetet under latinisten Fridolf Gustafsson och grecisten Ivar Heikel. Trots sin i huvudsak filologiska utbildning inriktade Sundwall sig redan tidigt på historisk forskning. Efter att ha avlagt filosofie kandidatexamen fortsatte han sina studier i historia i München och Berlin, där man bedrev en blomstrande forskning i antikens historia och i epigrafik, vetenskapen om inskriptioner. I Tyskland arbetade Sundwall också på sin doktorsavhandling, som baserade sig på, och var inspirerad av, de inskriptioner som Johannes Kirchner hade publicerat i verket Prosopographia Attica. Avhandlingen behandlade Atens socialpolitiska historia under 300-talet f.Kr. och bevisade med hjälp av inskriptioner att makten i Aten under denna tid innehades av de högre samhällsklasserna, inte de lägre. Ett år efter att han disputerat 1906 utnämndes Sundwall till docent i antikens historia vid universitetet i Helsingfors.
Under de följande åren skaffade Sundwall sig lärarbehörighet och gjorde karriär som forskare både i Helsingfors och utomlands. Tack vare ett stipendium kunde han 1908–1909 tillbringa ett helt år i Grekland, främst i Aten, där han bland annat samlade material för ett supplement till Kirchners verk. Som kammarrådet Herman Rosenberg-stipendiat reste Sundwall till Wien och Tyskland, varifrån han 1913 företog en rundresa till Kreta och Mindre Asien. Redan under dessa få år publicerade Sundwall många artiklar och monografier. Första världskrigets utbrott hindrade honom från att återvända till Finland. Krigsåren tillbringade han till största delen i Berlin, där han 1914–1916 deltog i jägarrörelsens verksamhet som medarbetare till Fritz Wetterhoff, som organiserade jägarnas utbildning. Samtidigt undervisade Sundwall i latin och grekiska i en skola i Charlottenburg.
Efter krigsslutet flyttade han för en tid från Berlin till Uppsala. Trots att han redan var en internationellt erkänd antikforskare, fick han varken fast tjänst eller en personlig professur vid Helsingfors universitet. Efter att först i tre år ha undervisat i latin vid den nygrundade Åbo Akademi, och från 1919 innehaft en personlig professur i antikens historia, utnämndes Sundwall 1921 till professor i antikens historia med grekiska och romerska litteraturen i Åbo.
I början av sin bana profilerade sig Sundwall särskilt inom antikens historia; han var en av de forskare som arbetar utifrån primärkällor, såsom inskriptioner, papyrus och mynt. Han var den första finländare som vetenskapligt publicerade och kommenterade antika inskriptioner. Hans forskning koncentrerade sig främst på den klassiska epoken i Grekland och senantiken. Kritiken tog särskilt väl emot hans doktorsavhandling och den 1915 publicerade Weströmische Studien. Många av hans epigrafiska och numismatiska artiklar behandlade den grekiska tideräkningen och olika kronologiproblem.
Sundwall publicerade redan 1911 sin första artikel om det forna Anatolien, i vilken han behandlade kariska inskriptioner och deras namnskick. Artikeln följdes av en omfattande monografi om lykiska och andra anatoliska personnamn 1913, ett verk som på sin tid fick hård kritik i forskarkretsar. På den här punkten har man ändå underskattat Sundwalls insats: Före första världskriget visste man mycket litet om de anatoliska språken, och Sundwalls samtida var trots sin hårda kritik oförmögna att göra en jämförbar insats för vetenskapen. Man hänvisar fortfarande ofta till just detta arbete på grund av dess värdefulla och noggranna tabeller.
Största delen av Sundwalls arkeologiska verk om Italiens fornhistoria kom till på 1920- och 1930-talen. Under denna tid reste han under många akademiska sommarledigheter till Italien. Han tillbringade det mesta av sin tid i de viktigaste museerna, bl.a. Villa Giulia och Museo preistorico ed etnografico Luigi Pigorini i Rom och de arkeologiska museerna i Bologna och Florens, i vilkas magasin han fördjupade sig i material från villanovakulturen. Eftersom Sundwall varken hade skolning i arkeologi eller konsthistoria, använde han fördomsfritt historiska och språkvetenskapliga forskningsmetoder, en metodologi som ibland väckte förundran bland de stil- och typologiinriktade arkeologerna. Sundwalls verk om villanovakeramiken är inte prov på typisk arkeologisk grundforskning med materialförteckning där varje föremål är numrerat, mätt och avbildat i sin helhet. Sundwall koncentrerade sig istället på att analysera mönstren på keramikföremålen, och särskilt på att gruppera föremålen geografiskt; han publicerade endast modellmönster för de olika föremålsklasserna.
Tillvägagångssättet resulterade i skarpa iakttagelser om skillnader och likheter mellan olika italiska järnåldersbosättningar, vilka sammantagna gav en bild av kontakterna mellan olika områden och gjorde det möjligt att bilda sig en uppfattning om den relativa kronologin bland föremålen, som vanligen saknade arkeologisk kontext.
I sin forskning i italisk fornhistoria tog Sundwall klart ställning i två stora etruskologiska frågor, som delvis alltjämnt är oavgjorda, nämligen frågan om villanovakulturens och den etruskiska kulturens relativa kronologi, samt frågan om etruskernas, och särskilt det etruskiska språkets, ursprung. Före andra världskriget hade den kronologiska forskningen i Italiens fornhistoria ännu inte trampat ur barnskorna, och det var en prestation i sig att åstadkomma ens en grov relativ kronologi. Sundwall motiverade utförligt sin datering av olika gravkomplex och var i det 1932 publicerade verket Zur Vorgeschichte Etruriens också beredd att korrigera egna tidigare bedömningar. Han förhöll sig skeptisk till kollegernas hypoteser om att etruskerna skulle ha invandrat österifrån, och ansåg själv att den etruskiska kulturen hade uppstått i Italien.
Sundwalls förmodligen viktigaste etruskologiska arbete utkom något senare, i slutet av andra världskriget. Arbetet, som behandlade tidigitaliska fibulor, alltså spännen, fick inte ett särskilt välvilligt mottagande när den arkeologiska forskningen kom i gång igen efter krigsslutet, men liksom fallet var med Sundwalls monografi om lykiska och andra anatoliska personnamn, låg bokens förtjänst även i detta fall i den noggranna presentationen av materialet. Det är skälet till att Die älteren italischen Fibeln behållit sin ställning som ett ofta citerat hjälpmedel i italisk arkeologi.
En gren av antikforskningen där Sundwall gjorde en betydande insats var utforskandet av minoiska och mykenska lertavlor med linearskrift. Vid Arthur Evans arkeologiska utgrävningar på Kreta fann man 1899 ett stort antal lertavlor med inskrifter enligt ett speciellt skriftsystem. Att lyckas tyda texten på tavlorna blev en dröm och utmaning för många språkvetare, däribland Sundwall. I Pylos på det grekiska fastlandet hittade man senare en annan omfattande samling lertavlor med samma skrift. Tydligen inspirerad av sin resa till Kreta 1913 anslöt sig Sundwall till skaran av fornforskare som försökte lösa mysteriet med linear A-skriften, som än i dag är olöst, och den grekiska linear B-skriftens gåta, som engelsmannen Michael Ventris lyckades lösa på 1950-talet.
Under ett halvsekel publicerade Sundwall ett stort antal artiklar i anslutning till dessa inskriptioner. Han befann sig naturligtvis i egenskap av grundforskare i en otacksam situation, eftersom många av de åsikter och förslag han presenterade i tryck ohjälpligen visade sig ohållbara i ljus av senare tiders ökade kunskap. Men liksom i fallet med hans forskning i det anatoliska namnskicket medgav Sundwall ofta att han haft fel och korrigerade sina hypoteser om linear A- och B-tavlorna. De exakta kopior som han förfärdigade av ett stort antal linear A-tavlor och hans analyser av logogrammen (skrivtecknen) i linear A-materialet, är i vilket fall som helst fortfarande värdefulla. Under tre års tid, 1947–1950, var Sundwall inbegripen i intensiv vetenskaplig korrespondens med sin amerikanska kollega Alice E. Kober, vars undanskymda roll som kollega till Michael Ventris vid lösandet av gåtan med linear B man först på senare tid börjat uppmärksammas. Kober dog bara 43 år gammal; hennes brevväxling och anteckningar visar att hon beundrade och uppskattade Sundwalls insats särskilt inom utforskandet av linear A-texterna.
Sundwall deltog 1923–1924 i en akademisk konkurrens då han sökte professuren i klassisk fornkunskap och antikens historia vid Uppsala universitet. Händelseförloppet har skildrats utmärkt i en artikel om Sundwalls forskargärning av Patrick Bruun. Det står klart att de nordiska sakkunniga som satts att bedöma de sökande inte kunde förneka att Sundwalls kompetens inom antikens historia överträffade konkurrenternas, men de lyckades undvika att behöva rekommendera honom för professuren genom att hänvisa till hans mer begränsade erfarenhet av klassiska fornlämningar. Eftersom en flyttning till Sverige inte blev av stannade Sundwall kvar som professor vid Åbo Akademi ända tills han gick i pension 1945. Han fortsatte undervisa även efter detta.
Johannes Sundwalls litterära produktion är betydande: över 170 titlar, av vilka en stor del är omfattande arbeten som förutsatte en tidskrävande materialinsamling. Utöver detta bidrog Sundwall med 200 biografiska uppslagsord till antikforskningens största uppslagsverk, Pauly-Wissowas Real-Encyclopädie der classischen Alterthumswissenschaft. Förutom att författa egna vetenskapliga skrifter recenserade han också ett stort antal vetenskapliga monografier i talrika utländska periodiska publikationer. Däremot tycks Sundwall inte ha känt någon större dragning åt att popularisera sin forskning vare sig på svenska eller finska, även om han publicerade allmänna framställningar på båda inhemska språken i artikelform, t.ex. en artikel om det grekiska solåret i Historiallinen aikakauskirja 1908 och översikter över nya arkeologiska eller vetenskapliga upptäckter i Historisk tidskrift för Finland. Sundwall intresserade sig också för forskning i Nya testamentet och publicerade utöver smärre artiklar även det populärt hållna verket Nya Testamentets urtext (1946).
Sanna Aro
Johannes Sundwall, född 15.11.1877 i Nykarleby, död 29.8.1966 i Helsingfors. Föräldrar seminarierektorn Fredrik Wilhelm Sundwall och Fanny Augusta Sjöman. Gift med (1) Hellen Kumlin 1904, (2) biblioteksamanuensen Anne Marie Hoyer 1919, (3) Christine Rebecka Marie Müller 1942, (4) Edith Thea Collin 1945.
PRODUKTION. Epigraphische Beiträge zur sozial-politischen Geschichte Athens im Zeitalter des Demosthenes. Leipzig (1906); Nachträge zur Prosopographia Attica (1910); Die einheimischen Namen der Lykier nebst einem Verzeichnisse kleinasiatischer Namenstämme. Leipzig (1913); Über die vorgriechische lineare Schrift aus Kreta (1914); Die kretische Linearschrift. Jahrbuch des Deutschen Archäologischen Instituts 30 (1915); Weströmische Studien. Berlin (1915); Abhandlungen zur Geschichte des ausgehenden Römertums (1919); De sista romarinnorna (1919); Kring Jägarbataljonen. Minnen och anteckningar från krigsåren i Berlin (1919); Der Ursprung der kretischen Schrift (1920); De constitutionibus Theodosiani imperatoriis restituendis (1922); Zur Deutung kretischer Tontäfelchen II (1923); Über kretische Maßzeichen (1924); Die italischen Hüttenurnen (1925); Villanovastudien (1928); Die Entstehung des phönikischen Alphabets und die kretische Schrift (1931); Zur Vorgeschichte Etruriens (1932); Minoische Rechnungsurkunden (1932); Die Zusammensetzung des Markusevangeliums (1934); Altkretische Urkundenstudien (1936); Knossisches in Pylos (1940); Minoische Kultverzeichnisse aus Hagia Triada (1942); Über Schilf- und Baumkult in den Hagia Triada Urkunden (1943); Die älteren italischen Fibeln. Berlin (1943); Weitere Bemerkungen zu den Hagia Triada Täfelchen I−III (1944−1945); Nya testamentets urtext (1946); Das Thron- und Szepterzeichen in den knossischen und pylischen Täfelchen (1948); Kleinasiatische Nachträge (1951); Aus den Rechnungen des mykenischen Palastes in Pylos (1953); Studien über frühitalische und Balkanfibeln (1955); Zur Buchführung im Palast von Knossos (1956); Symbolische Elemente in der minoischen A-linearen Schrift (1957). Fullständig bibliografi: Minoica. Festschrift zum 80. Geburtstag von Johannes Sundwall. Red. E. Grumach. Berlin. (1958) och R. Westman, Ergänzende Sundwall-Bibliographie. Klio 54/1972.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Aalto, Classical Studies in Finland 1828−1918. The History of Learning and Science in Finland 1828−1918 10a (1980); P. Bruun, Antikhistorikern Johannes Sundwall. Historiens studium vid Åbo Akademi (1991); Epigrafi e studi epigrafici in Finlandia (1998); E. Grumach. Kadmos 6/1967; Minoica. Festschrift zum 80. Geburtstag von Johannes Sundwall. Red. E. Grumach. Berlin (1958); R. Westman, Johannes Sundwall. Minnestal hållet vid Finska vetenskaps-societetens sammanträde den 17 februari 1969. Societas Scientiarum Fennica Årsbok 47 C 1 (1970); R. Westman. Johannes Sundwall. Gnomon 42/1970.
BILDKÄLLA. Sundwall, Johannes. Museiverket.