Wäinö Wuolijoki var med sin bakgrund som son till en storbonde en tämligen apart socialdemokrat. Han verkade inom kooperationen, som senator, minister och riksdagsman och utmärkte sig i synnerhet som specialist på jordbruksfrågor och förkämpe för småbrukarna. På 1920-talet var han vid sidan av Väinö Tanner och Väinö Voionmaa en av Socialdemokratiska partiets mest inflytelserika ledare. Utöver sin politiska karriär hade Wuolijoki också en lång bana som diplomat.
Wäinö Wuolijoki studerade först till agronom men kompletterade sin examen med studier i kemi och fysik och blev filosofie kandidat 1900. Efter detta fortsatte han sina studier i Tyskland och bekantade sig med de olika socialdemokratiska idéströmningar. Han intresserade sig i synnerhet för Kautskys och Bernsteins tankar.
Sedan Wuolijoki återvänt till Finland verkade han till en början som lärare vid olika läroanstalter och deltog i andelsrörelsen inom Centrallagret för handelslagen i Finland (SOK) och Elanto. Han deltog också i studentlivet och medverkade tillsammans med sin bror Sulo till att den tavastländska nationen blev en samlingsplats för socialistiskt sinnade studenter. Wäinö Wuolijoki var också med om att grunda Studenternas socialdemokratiska förening 1905. Vid sidan av sina undervisnings- och förtroendeuppdrag odlade Wuolijoki på sin hemgård i Hauho samt under några år på Krissi gård i Hyvinge. Hauho var en torparsocken, vilket ledde till att Wuolijokis intresse riktade sig just mot torparnas angelägenheter.
Wuolijoki innehade många uppdrag i sammanhang där man inte tidigare hade sett socialdemokrater. Han blev bland annat 1913 den förste och ende socialdemokratiske medlemmen av förvaltningsrådet för SOK, då Väinö Tanner vägrade att åta sig uppdraget. När andelslagsrörelsen delade sig 1917 gick Wuolijoki i likhet med de andra vänstersinnade över till den s.k. framstegsvänliga kooperationen Osuustukkukauppa (OTK) och hade i många år ledande poster inom denna.
Utnämningen av Oskari Tokois senat 1917 innebar en förändring i Wuolijokis karriär. Han inträdde i senatens ekonomiedepartement som chef för livsmedelsexpeditionen. Han strävade efter att utveckla livsmedelspolitiken, men livsmedelsbristen blev ändå en av de avgörande frågor som Tokois senat inte lyckades lösa. När den hårda kritiken mot senaten tilltog avgick Wuolijoki som den förste socialdemokraten från sin post.
De socialdemokratiska medlemmarna av Tokois senat var delvis valda bland aktörer utanför partiets ledning. De flesta av dem, även Wäinö Wuolijoki, höll sig utanför det inbördeskrig som bröt ut i januari 1918. När kriget började befann sig Wuolijoki i Tyskland för att förhandla med de lokala socialisterna. Under sin återfärd till Finland träffade han rikssvenska socialdemokrater och försökte med deras hjälp förgäves få ett slut på kriget. Han drog även upp riktlinjerna för, och undertecknade tillsammans med andra, en vädjan till de röda med uppmaning att kapitulera. Uppmaningen publicerades i tidningen Työmies.
Wuolijoki hörde till de moderata som återupptog verksamheten inom Finlands socialdemokratiska parti (SDP) på nytt efter inbördeskriget. Han invaldes i riksdagen 1919, och som erfaren riksdagsman avancerade han till viktiga poster inom SDP:s grupp. Han engagerade sig i synnerhet för torparnas angelägenheter och jordbruksfrågor. Wuolijoki, som hörde till partiets högerflygel, var i allmänhet en handlingens man, inte en teoretiker.
År 1921 valdes Wuolijoki tämligen överraskande till riksdagens talman. Han var den förste socialdemokraten på denna post sedan inbördeskriget och blev därför kritiserad både av sina egna och av högern. Han lyckades dock väl i sitt värv och innehade posten ytterligare två gånger.
På 1920-talet påverkade Wuolijoki den grundläggande lantbrukslagstiftningen och utformningen av SDP:s jordbrukspolitiska linje. Han blev också känd som utredare av två stora ekonomiska skandaler. Han avslöjade bankernas försök till valutaspekulationer samt ett bedrägeri vid Statens järnvägar som gick under benämningen ”vedklabbspanama”. Wuolijoki bidrog även till att verksamheten och utvecklingen vid Outokumpu gruva inleddes i statlig regi.
Wuolijoki utsågs till minister för kommunikationsväsendet och allmänna arbeten i Väinö Tanners minoritetsregering som utnämndes i december 1926, men han avgick från posten efter mindre än ett år sedan han utnämnts till sändebud i Tyskland. Med sin sociala och godlynta natur lämpade han sig väl för detta uppdrag, och dessutom hade han tyska kontakter från tidigare. Efter Hitlers makttillträde på 1930-talet blev Wuolijokis ställning som socialdemokrat prekär. Både den tyska och den finländska ultrahögerpressen utövade påtryckningar, och Wuolijoki förflyttades 1933 till posten som Finlands sändebud i Oslo och Haag. Under sina sista år som sändebud ansvarade han enbart för verksamheten i Oslo. Sedan Wuolijoki gått i pension 1940 koncentrerade han sig på att ta hand om sin släktgård.
Pekka Kaarninen
Hugo Robert Wäinö Wuolijoki, född 14.12.1872 i Hauho, död 12.12.1947 i Hauho. Föräldrar rusthållaren Juho Robert Wuolijoki och Serafia Lagervik. Gift 1911 med Sylvia Adelaide Roschier.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Tiennäyttäjät III. Suomen työväenliikkeen merkkimiehiä Ursinista Tanneriin. Red. H. Soikkanen (1968); H. Soikkanen, Kohti Kansanvaltaa II. 1937-1944 (1987); E. Tuomioja, Ett stänk av rött. Två systrar i revolutionens tjänst. Stockholm (2008); V. Tuomioja, Sulo, Hella ja Vappuli. Muistelmia vuosilta 1911−1945 (1997).
BILDKÄLLA. Wuolijoki, Wäinö. Uusi Suomis bildarkiv.