Kaarlo Anttila, Kalle Anttila Oy:s långvarige verkställande direktör, var en pionjär inom postorderförsäljningen i Finland. I början av 1960-talet utökade han framgångsrikt sin affärsverksamhet till lågprisvaruhus. Med tiden expanderade varuhuskedjan Anttila till olika delar av Finland.
Kaarlo Anttilas far, Kalle Anttila, var olympisk guldmedaljör i fristilsbrottning 1920. Vid sidan av sin idrottskarriär var han också en framgångsrik affärsman. Han grundade 1918 ett skrädderi i Helsingfors, från 1932 Anttilan Pukimo Oy, som senare fick många filialer i huvudstadsregionen.
Kalle Anttila, som var känd för sin snålhet, sparade inte på slantarna då det gällde barnens utbildning. Äldste sonen Kaarlo avlade studentexamen vid Helsingfors reallyceum och började därefter studera företagsekonomi. Hans studier vid University of Michigan i Förenta staterna kom att bli betydelsefulla för hans framtida verksamhet. De amerikanska studierna var inte billiga och trots ekonomiskt stöd från familjen var Anttila ständigt i penningknipa. Han utökade sina studiemedel genom att diska på restauranger och arbeta i Sears Roebucks varuhus- och postförsäljningskedja under loven. Så småningom föddes idén om att starta en egen postorderförsäljning i hemlandet. Finland höll vid denna tid på att komma på fötter efter andra världskriget, och Anttila såg möjligheterna för ett nytt sätt att sälja varor. Tanken föreföll allt mer lockande och Anttila avbröt sina studier för att återvända till hemlandet.
I Finland började Anttila genast utveckla sina idéer om postorderförsäljning. Också hans far blev intresserad. På prov köpte Anttila först femhundra madrasser, vilka hade god åtgång. År 1952 grundade Kaarlo Anttila postorderföretaget Postitusliike Solpa, och de varor (slipsar och skjortor) som man gjorde reklam för i den första postorderkatalogen sålde bra. Följande år omvandlades företagsnamnet till Kalle Anttila Oy, varvid också postorderkatalogen fick sitt namn – Anttila – som senare kom att bli känt i hela landet. Mitt i all brådska gifte sig Anttila med Maria Malkamäki. Endast ett litet fåtal visste om bröllopet, även för brudgummens föräldrar kom giftermålet som en fullständig överraskning.
Kalle Anttila Oy:s amerikanska förebilder – Sears Roebuck, J. C. Penney och Montgomery Ward – var både varuhuskedjor och postorderföretag. Också Kaarlo Anttila beslöt sig för att starta butiksverksamhet 1954, på Tavastvägen i Helsingfors, där Anttilan ylähalli öppnades. En andra butik öppnades tre år senare i Joensuu. Med invigningen av varuhuset i Tennispalatset i Helsingfors 1960 inleddes en snabbt expanderande lågprisvaruhusverksamhet. Trots att många var skeptiska började kunderna strömma till Tennispalatset och affärerna blomstrade.
Uolevi Mannien har i sina memoarer Irtiotto konstaterat att Anttila var särdeles marknadsinriktad och ideligen utvecklade nya försäljningsidéer. Enligt Uolevi Manninens biografi var Anttila skicklig på att appellera till konsumenterna; han förstod med vilka medel den vanlige konsumenten kunde påverkas. Dessutom var Anttila liksom sin far mycket noga med pengar: ”Han hade sällan med sig kontanter. Jämt lånade han pengar när vi lunchade på någon kvarterssylta, och jag är inte helt säker på att han alltid kom ihåg att betala tillbaka”, berättar Manninen.
En ny landvinning gjordes när varuhuset Anttila öppnade i Åbo 1963. Invigningen gjordes så anslående som möjligt, och dagstidningen Turun Sanomat publicerade på invigningsdagen en tresidig annons som förorsakade stor trängsel i varuhuset. Öppnandet av Åbovaruhuset följdes av ett klart uppsving i försäljningen. Sidorna i postorderkatalogerna blev fler, och mer personal anställdes. Men i allt skulle det fortfarande sparas: vid fotograferingen till katalogen användes inte dyra mannekänger, utan familjemedlemmar, släktingar och personal fick ställa upp utan ersättning.
Ryktet om Anttilas låga priser spred sig över hela landet. I början visade det sig svårt att hålla priserna nere. I Finland hade man i och med enhetsprissystemet blivit van vid att en produkt bara kunde ha ett enda, ”rätt” pris. När Anttila ändå sålde samma varor betydligt billigare än andra, utövade den övriga handeln påtryckningar på hans leverantörer att inte sälja till honom. Bojkotten var omfattande, och så gott som alla varugrupper omfattades. Anttila blev tvungen att utveckla de mest varierade metoder för att införskaffa varor; de kunde till exempel levereras direkt, medan fakturorna gick genom andra företag. Dessutom var Anttila tvungen att vända sig utomlands vid inköp, och i företaget godkändes också ”grå import”. Kalle Anttila Oy hade blivit ett störningsmoment i det annars välreglerade finska affärslivet.
Under 1960-talet fortsatte Finlands välstånd att öka, och varuhusförsäljningen blev allt mer populär. Anttila utökade antalet varuhus. Företaget opererade fortfarande med förmånliga priser och billiga affärslokaler. De flesta konkurrenterna däremot koncentrerade sig på yttre ståt, varvid deras produkter fick ett extra prispåslag. Anttila prövade också på idén med små livsmedelsbutiker, Ruoka-Anttila (Mat-Anttila), men upphörde efter ett tag med denna verksamhet.
I mitten av 1960-talet förutsåg Anttila en stor tillväxt och strävade efter att skapa förutsättningar för att kontrollera den. Han började satsa på datoriserade försäljnings- och inköpssystem. Till företagets butiker införskaffades kassaapparater som möjliggjorde en uppföljning produktvis, och företaget var det första i Finland som tog kassasystemet POS (point of sale) i bruk.
När Finland på 1970-talet hamnade i en lågkonjunktur försvagades Anttilas position. Företaget belastades av tvånget att betala kontant, och dessutom av att importörer måste deponera 30 procent av det importerade värdet i Finlands Bank. Anttila hamnade därmed i en svår situation: kostnadsnivån steg alltför högt. Uppmärksamheten hade varit riktad mot försäljning och tillväxt, men kontakterna med finansiärerna hade fått mindre uppmärksamhet. Hos detalj- och partihandelskonglomeratet Kesko uppfattades Anttilas situation som så allvarlig att livsmedelsleveranserna avbröts. Fakturor förföll i allt snabbare takt, och en konkurs började förefalla sannolik.
Enligt biografen Manninen hade Kaarlo Anttila till en början svårt att tro att situationen var allvarlig, men så småningom var han tvungen att acceptera det. Bolagsledningen samlades 1975 i hans hem i Marudd, där det svåra beslutet att sälja Anttila fattades. Ledningen ansåg dagligvaruspeditören Tuko vara den mest lovande potentiella köparen, och efter långa förhandlingar nådde Anttila fram till en överenskommelse med Tuko i januari 1976. Den slutliga köpesumman blev ca 18,5 miljoner finska mark.
Kaarlo Anttila lämnade bolagsstyrelsen strax före sin 50-årsdag 1976. När Anttila avsade sig ledarskapet för bolaget konstaterade han att han under sitt kvartssekel som verkställande direktör hade lärt sig de dagliga rutinerna bara alltför väl. Kort därefter flyttade han till Florida, där han med växlande framgång förblev professionellt aktiv, bl.a. i ett gruvföretag i Sydamerika och inom bank- och trähusaffärer i Finland.
Vesa Määttä
Kaarlo (Kalle) Einari Anttila, född 4.6.1926 i Helsingfors, död 17.2.1993 i Palm Beach, Florida, Förenta staterna. Föräldrar skräddarmästaren, verkställande direktören Kaarle (Kalle) Johan Jalmari Anttila och Lea Addie Parantala. Gift 1952 med Lempi Maria Malkamäki.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Helsingin Sanomat 19.2.1993; U. Manninen, Irtiotto (1997).
BILDKÄLLA. Anttila, Kaarlo. Foto: J. Poutanen. I privat ägo.