HÖGLUND, Emil


(1901-1973)


Direktör, kommerseråd, bergsråd


År 1929 grundade Emil Höglund och virkesuppköpare Edvin Wiik handelsbolaget Wiik & Höglund, som exporterade virke och blev ett storföretag. Det koncentrerade sig från 1950-talet på export av plaströr av stora dimensioner. Emil Höglund fick också en ledande ställning som pälsproducent. Vid sidan av företagen skötte han många förtroendeuppdrag och uppdrag inom kommunalpolitiken i Vasa.

 

Emil Höglund föddes 1901 i Pedersöre, son till skräddarmästare Johan Höglund och hans maka Anna Sofia. Sin kommersiella utbildning fick han i Vasa handelsskola. Emil Höglund började sin bana som kontorist hos trävarufirman Kronvik utanför Vasa, på Jakobstads mekaniska verkstad och 1923–1929 som kontorist och skeppningschef på Hellnäs såg Ab. Sistnämnda år fick en avgörande betydelse för Emil Höglund. Han startade då tillsammans med affärsmannen Edvin Wiik trävaruexportfirman Wiik & Höglund. Bolaget ombildades 1953 till aktiebolag med Emil Höglund som styrelseordförande och ­direktör.


 

Det var åtskilligt mera dramatik då Emil Höglund blev egen företagare. Hellnäs såg Ab gjorde 1929 konkurs och han blev arbetslös. Edvin Wiik, som i egen regi köpte upp props, pappersved och sågstock från bönderna, som han sedan sålde vidare via Hellnäs såg, blev ställd utan förmedlare. Resultatet blev att Höglund och Wiik gick samman och startade en egen firma för export av gruvprops och pappersved. Här inleddes ett samarbete som skulle vara så länge kompanjonerna levde.


 

De kompletterade varandra väl. Wiik var uppslagsrik och entusiastisk medan Höglund var eftertänksam och analytisk, med förmåga att förutse konjunkturernas växlingar. ”Gott väderkorn för pengar hade de båda. Med sin folkliga humor var Edvin och Emil också stora muntergökar, som bevarade aptiten på detta livets goda intill sin levnads slut.”, skriver Göran Stjernschantz, bankman från Nordiska föreningsbanken, som under 1960-talet hade täta kontakter med dem båda.


 

Det hela började i liten skala. Startkapitalet var blygsamt. Emil Höglund lyckades få ett lån av en privatperson medan Edvin Wiik fick ihop sin andel av egna och faderns besparingar. Resultatet av det första verksamhetsåret blev gott, för redan i september 1930 kunde Emil återbetala sitt lån. De kommande åren blev bekymmersamma. Världsdepressionen förlamade mycket av virkeshandeln. Men 1933 blev ett genombrottsår för firman och 1939 var Wiik & Höglund landets största virkesexportör, med uppköpare som opererade från Rovaniemi i norr till Viborg i öster. Emil Höglunds försäljningsresor utsträcktes till Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike och Storbritannien. Nu hade han stor nytta av sina kunskaper i engelska som han hade förvärvat under en längre vistelse i England 1927.


 

Kontoret hade flyttats till Vasa och ungkarlen Emil Höglund bodde i ett av de två rum man hade hyrt i Hartmans hus. Det var nog inte lätt att som inflyttad, om än framgångsrik, affärsman bli accepterad av borgerskapet i Vasa. Ett för stadsborna synligt bevis på framgången fick firman i det 1937 inköpta s.k. Laurellska stenhuset, Hovrättsesplanaden 20, vilket 1939–1940 byggdes om till ett modernt affärs- och bostadshus. Kontoret inhystes i detta hus och här flyttade både Höglund och Wiik in. Inval i styrelsen för Vasa gårdsägarförening r.f. 1940 och posten som ordförande 1946 betydde mycket för Höglund. Detta engagemang förde honom in i Vasa stadsfullmäktige där han satt 1946–1952. Styrelsemedlem i Vasa Handelskammare blev han 1942.


 

De goda vinsterna under 1930-talets senare år investerades i realvärden. Petsmo såg köptes 1936, och efter kriget utökades sågverksamheten så att företaget 1950 hade fem egna sågverk. Virket kunde skeppas ut med egna fartyg sedan Wiik & Höglund 1939 varit med och grundat Vasa Rederi Ab.


 

Att man redan tidigt riktade in sig på att bredda verksamheten visas kanske bäst av att man 1937 var med om att tillsammans med andra virkesexportörer i Jakobstadsregionen planera en sulfatcellulosafabrik, endast ett par kilometer från Jakobstads Cellulosa som grundats 1933. Den gemensamma kreditgivaren, Nordiska föreningsbanken, satte dock stopp för dessa planer och fick i stället till stånd att exportörerna genom en aktiekapitalsförhöjning i Jakobstad Cellulosa gick in i detta bolag. Emil Höglund blev styrelsemedlem i Jakobstads Cellulosa och inledde härmed ett engagemang inom träförädlingsindustrin som skulle vara livet ut. Ägandet stärktes successivt och på 1960-talet var Emil via sina bolag och personliga innehav den största enskilda ägaren med 15 % av aktierna i Oy Wilh. Schauman Ab, det bolag i vilket Jakobstads Cellulosa genom fusion ingick.


 

Det var en stor dag för Emil Höglund då han på sin ålders höst 1968 av representanter för familjen Schauman blev ombedd att inträda som styrelseordförande i Oy Wilh. Schauman Ab, som då var ett börsföretag med vittförgrenad verksamhet. Nu blev han också styrelsemedlem i dotterbolagen Oy Jaro Ab och Oy Nautor Ab. Det sistnämnda uppdraget tog han emot mer eller mindre motvilligt. Han hade nämligen motsatt sig köpet av ”Swan”-båtarnas tillverkare. Höglund var styrelsemedlem i Schaumanbolaget från 1960 och ordförande 1968–1973.


 

Året 1951 gjordes en för framtiden helt avgörande investering. Trävaruföretaget Wiik & Höglund tog då det första steget mot ett regelrätt industriföretag genom att gå in i plastbranschen. Den första produkten var golvplattor tillverkade på licens från Holmsund Ab utanför Umeå. Man köpte Finska Forcit-Dynamit Ab:s byggnader i Gamla Vasa och där kom tillverkningen i gång på allvar 1953. Polyetenrör kom med på programmet 1955 och stora plaströr kom att bli den produkt som gjorde Wiik & Höglund internationellt känt. År 1964 kom genombrottet då företaget som det första i världen kunde presentera ett rör på 600 mm. Man låg ständigt före konkurrenterna; en dimension på 1 600 mm lanserades redan 1976.


 

Av avgörande betydelse för plastfabrikationen blev köpet av den största konkurrenten, Oy Nars Ab i april 1963. Synergieffekterna var uppenbara. Köpet var på sin tid en av de mest betydande branschrationaliseringarna inom plastsektorn i Finland genom att de två största aktörerna slogs samman.


 

Ett svårt beslut var avvecklingen av trävaruhanteringen. Det blev alltmera uppenbart att rundvirkestiden led mot sitt slut. Ökat virkesbehov vid Schaumans i Jakobstad gjorde utrymmet knappare. Höglund ville avveckla medan Edvin Wiik motsatte sig. Till slut kunde kompanjonerna enas och 1963–1966 avvecklades trävaruhanteringen successivt och samtidigt såldes företagets fartyg. Kvar blev dock firmans skogar om 7 400 hektar.


 

Det är i sig märkligt att Wiik & Höglund var det enda större privata företaget i branschen som överlevde tack vare sin nyorientering; alla andra rundvirkesexportörer sopades undan.


 

Emil Höglund uppgav alltid pälsdjursuppfödning som ett av sina särintressen. Hans intresse för pälsdjursuppfödning fick sin början 1937 då han blev kontaktad av sin forna arbetskamrat från Hellnäs såg, som var intresserad av att starta minkfarmning men inte hade ekonomiska möjligheter till detta. Höglund gick in som finansiär och huvudägare och det hela började med 17 minkar importerade från Sverige 1937. Från denna ringa början byggdes farmningen ut under krigstiden och 1943 kom Karl-Johan Tidström med som delägare i farmen som byggdes upp vid sågverket i Petsmo. Farmen byggdes ut i rask takt och 1953 var den störst i Finland. Men Höglund siktade högre. Han satte som mål att bli störst i världen och tog modell från amerikanska farmer som han hade besökt.


 

Den 1 augusti 1954 skrev han under avtal med Viktor Schauman om köp av Keppo gård i Jeppo. Här byggdes en farm av nya dimensioner. År 1964 producerades på farmerna över 100 000 minkskinn, och därmed var man störst i världen. Men Höglunds ”hobby” växte ytterligare under hans livstid. Vid Kimo bruk i Oravais, som Oy Keppo Ab köpte 1962, byggdes också en storfarm, likaså vid Oravais Klädesfabrik som köptes 1966. Dessemellan hade en storfarm etablerats i Irland 1964 och ett kylfartyg anskaffats 1966.


 

Allt gick i en rasande fart under de första åren av 1960-talet och Höglunds lista över förtroendeuppdrag blev längre. Samtidigt som han ägnade alltmera tid åt bolagen inom Oy Keppo Ab satt han också under en lång rad år med i styrelsen för skinnauktionsbolaget Turkistuottjat Oy. Mest av en tillfällighet gick han med som delägare i det lilla slipmaterialföretaget Mirka som 1962 flyttades till Jeppo och övertog ganska snart aktiemajoriteten. Under slutet av sin levnad drev han på uppförandet av en stor industrihall för Mirkas behov, och därmed skapades förutsättningar för en kommande kraftig expansion. Till raden av företag lades 1954 mäklar- och agenturfirman E. Trummer & Co Eftr i Vasa och 1957 köpte han tryckeribolaget Oy Litoset Ab i Vasa.


 

Att han vid 65 års ålder gav sig in i en ny bransch med köpet av Oravais Klädesfabrik kan te sig överraskande. Men som den sanna entreprenör har var räknade han med att det fanns ett högt substansvärde med bland annat ca 700 ha goda skogar i bolaget och samordningsvinster med andra verksamheter att hämta. Historiskt sinnad som han var, ville Emil Höglund också med köpet sammanföra Keppo gård med Kimo bruk och Oravais masugn i samma ägo, såsom de varit i slutet av 1700-talet.


 

Vid Emil Höglunds frånfälle 1973 producerades på företagets fem minkfarmer 320 000 minkskinn, vilket utgjorde omkring 10 % av Finlands produktion och hela 2 % av världsproduktionen. Omkring 10 000 rävskinn producerades på farmen i Oravais. Skogsinnehavet i Keppogruppen hade stigit till ca 6 000 ha.


 

Emil Höglunds karriär är kantad av en lång rad remarkabla framgångar inom affärslivet. Han lyckades dock inte i allt. En plastfabrik grundad i Hamburg 1966 slutade med stor besvikelse och svidande förluster. Däremot var en rörfabrik i Kanada lyckosam redan från starten 1967. Vasa Mink i Irland var ett ständigt bekymmer både under Emils livstid och också senare, och hans satsning på konfektionstillverkning i Oravaisfabriken blev aldrig någon framgång. Det blev farmningen i Oy Keppo Ab som med sin goda lönsamhet fick stötta verksamheten i Oravais.


 

Emil Höglund erhöll bergsrådstitel 1972 i tillägg till kommerserådstiteln från 1951. Hans livsverk lever vidare i KWH-koncernen Ab, bildad 1984 genom att Oy Keppo Ab köpte alla aktier i Oy Wiik & Höglund Ab.


 

Holger Wester


 

Johan Emil Höglund, född 11.10.1901 i Pedersöre, död 24.3.1973 i Vasa. Föräldrar skräddarmästaren Johan Henrik Höglund och Anna Sofia Johansson (Bredarholm). Gift med Vivi Kumpula.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Uusi Suomi 26.3.1973; H. Wester & G. Stjernschantz, Wiik & Höglund 1929–1979 (1979) H. Wester, Keppo – gården och dess folk (2003); H. Wester, KWH 1929–2004 (2004).


 

BILDKÄLLA. Höglund, Emil. Uusi Suomis bildarkiv.