Pentti Renvall var i flera bemärkelser en pionjär inom historieforskningen i Finland. För att beskriva historiska händelser och människors handlingar hämtade han tankegångar från filosofin, psykologin och speciellt från den logiska empirismen, som företräddes av Eino Kaila. Renvall skrev några av de främsta verken i metodlära som har utgivits i Norden. De innehöll förutom den sedvanliga metodologin även en självständig historisk kunskapsteori. Utöver forskningen togs han också i anspråk för administrativa uppgifter som dekanus, prorektor och kansler.
Pentti Renvall var född i Fredrikshamn, där hans far var kyrkoherde. Sedan fadern mördats av de röda 1918, flyttade modern med barnen till Åbo och det landskap där den gamla kultursläkten hade sina rötter. Vid Åbo universitet studerade Renvall både historia och filosofi. Psykologin var vid denna tid ännu en del av filosofin, med den berömde Eino Kaila som lärare.
Renvalls första vetenskapliga publikation gällde synförnimmelser, och han kompletterade sina studier i psykologi vid universitetet i Berlin. Det enligt hans åsikt mekaniska sättet att närma sig människan tillfredsställde honom dock inte. Han intresserade sig för de djupare skikten i själslivet, såsom det framgick i människans handlande i historien. Det har emellertid ansetts vara Renvalls förtrogenhet med gestaltpsykologin som har satt sin prägel på hans forskarprofil. Einar W. Juva, professor i Finlands historia vid Åbo universitet, ledde in sin adept på studiet av maktkampen mellan kung Sigismund och hertig Karl i slutet av 1500-talet och dess återverkningar i Finland. Renvall gick så grundligt till väga att han lärde sig polska, en ytterst sällsynt färdighet bland nordiska historieforskare, och bedrev arkivforskning i Polen. Doktorsavhandlingen blev färdig 1939; bombardemangen av Helsingfors under vinterkriget uppsköt doktorsdisputationen.
Renvalls bild av krisen på 1590-talet kan betecknas som finsknationell; den kom till för att korrigera den svensknationella och idealiserade bild av hertig Karl som skapats i Sverige. Renvall påvisade att böndernas pålagor trots allt ökade sedan den prisade ”bondekungen” Karl kommit till makten. Senare har man även i Sverige medgivit att benämningen inte betydde att kungen drev böndernas intressen, utan att han sökte stöd hos dem för sin politik. Samtidigt rentvådde Renvall den som bondeförtryckare kände Klas Flemings rykte. Han ansåg att Fleming och den finska adeln som följde honom genom sitt stöd för Sigismund drev Finlands säkerhetspolitiska intressen – det handlade visserligen inte om en ”finsk självständighetspolitik”, men nog om en ”självständig finsk politik”. Flemings inhemska motståndare Jaakko Ilkka var, som Renvall oemotsägligt påvisade, en förmögen länsman och inte en fattig bonde från en ödegård, som man tidigare hade trott.
Renvalls tes att klubbekriget hade startats speciellt av bönder i avsides bygder, som en följd av att de själsligen var mindre utvecklade än invånarna i kulturbygden, kom senare att väcka en hel del förargelse. Påståendet var en tillämpning av Renvalls allmänna utvecklingsteorier. Hans dagsaktuella iakttagelser av krigströtthet efter fortsättningskriget torde även ha bidragit till tolkningen.
Renvall rörde sig i samma tid och i samma politisk-administrativa historiska problemsfär i sina studier av kungens förtrogna och upprorsmän samt i sin del av Varsinais-Suomen historia (Egentliga Finlands landskapshistoria). Han hävdade att såväl kolonisationen av Savolax som grundandet av Helsingfors skett på finskt initiativ och inte, enligt den förhärskande uppfattningen, på Gustav Vasas. I Suomen historian käsikirja (1949, Handbok i Finlands historia) skrev Renvall den del som gällde 1500-talet och gav här sin helhetssyn på perioden i fråga.
Tiden var alltjämt densamma men problemen av en helt annan art i Renvalls banbrytande arbete om den finska 1500-talsmänniskan, Suomalainen 1500-luvun ihminen oikeuskatsomustensa valossa (1949, 1500-talsfinländaren i ljuset av sin rättsuppfattning). Den finsknationella synvinkeln lämnas i detta verk åsido. Renvall försöker med hjälp av knapphändiga rättshistoriska källor tränga in i böndernas själsliv. Han tolkar inte beslut formellt juridiskt, utan gör rättspraxisen förståelig och meningsfull genom att utgå från den dåtida människans magiska tankevärld och emotioner. Edsavläggelsen, som i nutida tänkande ter sig godtycklig, var i 1500-talsmiljön ett skydd mot missbruk. Kritiken framhöll att Renvall inte i tillräcklig grad skilde mellan å ena sidan de medeltida uppfattningarna i bondesamhället i Sverige som avspeglas i landslagen och å andra sidan de synsätt som representerades av tingsmenigheten i 1500-talets Finland.
Renvall tjänade sitt levebröd inom arkivväsendet, först vid Riksarkivet och sedan som chef för landsarkivet i Åbo. Under fortsättningskriget kommenderades han till Petrozavodsk för att ordna arkiven i det ockuperade Östkarelen. Där började han undersöka de finska exilkommunisternas andel i uppbyggandet av sovjetrepubliken Karelen, men arbetet kom aldrig längre än till begynnelsestadiet.
År 1951 utnämndes Renvall till professor i Finlands och Skandinaviens historia vid Helsingfors universitet. Som ansedd administratör valdes han även till dekanus, prorektor och kansler. Kanslersperioden kan karakteriseras som den svåraste under Finlands självständighetstid, i och med att studenternas avsikt att ta makten vid universitetet genom principen ”en man, en röst” vann genklang hos undervisningsministeriet. Renvall följde sin övertygelse och kämpade för universitet utan att låta sig skrämmas av motståndarna. Det var till stor del tack vare honom som företaget kunde avvärjas; före sin död hann han se även ett nytt försök rinna ut i sanden.
Under Renvalls kanslersperiod och på hans inititiv inrättades en institution för historieforskning och dokumentation, som 1983 fick namnet Renvall-institutet. Åren 1960–1969 var han huvudredaktör för historietidskriften Historiallinen Aikakauskirja.
På grund av uppgifterna inom administration och undervisning hade Renvall mindre tid för forskning; ändå fortsatte han att publicera sig vetenskapligt. Han var ordförande för redaktionsrådet för Suomen kansanedustuslaitoksen historia (Finska folkrepresentationens historia) och skrev den del som gällde den svenska tiden, i översättning Finsk representation i Sveriges riksdag (1967). I den finns socialpsykologiska iakttagelser om ståndsrepresentationen, men framför allt återvände han till den finsknationella historieskrivningen genom att studera samarbetet mellan riksdagsmännen från Finland och drivandet av särfinska intressen på riksdagarna. Den äldre finsknationella historieskrivningens sed att konstruera separatistiska tendenser anammade han emellertid inte.
Det var inte överraskande att Renvall, med sitt intresse för historieteori och sin grundliga arkivkännedom, som gav honom kompetens att ge forskarna praktisk handledning i bruk av källor, även skulle börja behandla ämnen av detta slag i sin produktion. På så vis tillkom några verk i metodlära som räknas till de främsta som kommit ut i Norden. Redan under sin arkivbana gav han ut Historiantutkimuksen työmenetelmät (1947, Historieforskningens arbetsmetoder), och under tiden som professor den korrigerade och utvidgade versionen Den moderna historieforskningens principer (1965). Historieskrivningens problem behandlade Renvall i många artiklar och i föredrag på nordiska seminarier. Speciellt bör nämnas den självrannsakande Historiantutkimuksemme tie (1945, Vår historieforsknings väg) och det nya – rätt sällan genomförda – programmet för lokalhistorisk forskning som han drog upp riktlinjerna för i artikeln ”Paikallishistorian tutkimus ja paikallishistorian esitys” (1945, Lokalhistorisk forskning och framställning).
De nämnda verken innehåller historisk kunskapsteori som inspirerats av sedvanlig metodlära och av den filosofiska riktning som Kaila representerade, den logiska empirismen, men de var även baserade på ett intensivt personligt tankearbete. Dessutom innehåller verken en syntes av världshistoriens gång.
Renvall har knappast kunnat bli påverkad av den senare så berömda franska Annales-skolan, som han närmade sig genom att han som historiens yttersta syfte såg människans förståelse av sig själv, sina upplevelser och beteenden. Beteendet framträder som själsliga strukturer: ett av Renvalls nyckelord är strukturhelhet. De typer som den kulturhistoriska skolan laborerar med är verktyg för att gestalta det förflutna och är i sig ofullständiga, eftersom ett antal händelser alltid kommer att hamna utanför dem. Strukturhelheterna däremot fordrar undantagslöshet, och de är inte konstruerade av forskaren utan framträder verkligen i det förflutna. I detta hänseende är Renvalls kunskapsteori förbehållslöst positivistisk. Enligt den logiska empirismens krav måste strukturerna vara motsägelsefria: ett faktum som inte passar in visar att helheten är felaktigt konstruerad.
På grund av strukturernas dominerande ställning ansåg Renvall att det inte går an för en historieforskare att ägna sig åt specifika livsområden − som man gör vid konventionell gränsdragning mellan lärostolar i historia − utan åt ett visst tidevarv. I sin egen forskning begränsade han sig till 1500-talet, vilket sägs ha påverkat hans utvecklingsteori. Renvall omfattade inte kravet på inlevelse i forntidsmänniskors själsliv, eftersom det skilde sig väsentligt från det nutida. En objektiv sanning kan inte nås den vägen. Sanningen bör eftersträvas och nås, och den kan nås, oberoende av forskarens sympatier och antipatier, hävdade han.
Renvall hörde till redaktionen för Suomen kulttuurihistoria (1933−1936, Finlands kulturhistoria). Det var hans socialpsykologiska synsätt som fick honom att närma sig den kulturhistoriska skolan och tillägna sig uppfattningar från dess lärofader Karl Lamprecht. Mer än många andra lade han emellertid tyngdpunkten vid individen i stället för vid företeelser gällande kollektivet, men i överstämmelse med skolan avvisade han ensidiga materialistiska historieförklaringar. Han gick dock mycket längre än många andra kulturhistoriker i sin uppfattning om historisk lagbundenhet. Till följd av detta kom ett projekt han planerat att gå om intet, nämligen att ungefär samma redaktionskrets skulle skriva en allmän framställning av Finlands historia i anslutning till hans utvecklingsteori.
Enligt Renvalls teori utvecklas mänskligheten hela tiden i en viss riktning, bland annat mot en större individualitet. Även om Renvall undviker värdeladdade ord, kan utvecklingen ses som framsteg. Utvecklingen sker gradvis så att vissa nationer och vissa samhällsskikt kommer att uppnå en högre fas tidigare än andra. Regressioner är skenbara och de beror på att folk och samhällsskikt som är efter sin tid kommer till makten, varefter utvecklingen i deras krets påskyndas. Renvalls utvecklingsteori har inte vunnit allmän acceptans. Renvalls många adepter förenas av en målmedveten problematisering och en strävan att förstå människor från en svunnen tid utifrån deras eget utgångsläge. Man kan i den bemärkelsen hävda att han bildat skola.
Eino Jutikkala
Pentti Uno Nathanael Renvall, född 29.3.1907 i Fredrikshamn, död 29.10.1974 i Grankulla. Föräldrar kyrkoherden Uuno Mikael Renvall och Sigrid Maria Weissman. Gift med (1) filosofie magistern Alice Maria Lindholm 1931, (2) textilkonstnärinnan Eeva Helmi Elina Rauhala (född Waris) 1954.
PRODUKTION. Klaus Fleming und die finnische Adel in den Anfangsphasen der Krise der neunziger Jahre des 16. Jahrhunderts (1939); Historiantutkimuksemme tie, Historiallinen aikakauskirja 43/1945; Paikallishistorian tutkimus ja paikallishistorian esitys, Turun historiallinen arkisto IX/1945; Historiantutkimuksen työmenetelmät. Teoriaa, käytäntöä, tavoitteita suomalaiseen ainekseen sovellettuina (1947); Suomen historian käsikirja. Red. A. Korhonen (1949); Kuninkaanmiehiä ja kapinoitsijoita Vaasakauden Suomessa (1949; 2 uppl. 1962); Varsinais-Suomen historia V:1. Varsinais-Suomen valtiolliset vaiheet ja hallinnollis-taloudellinen kehitys (1949); Suomalainen 1500-luvun ihminen oikeuskatsomustensa valossa (1949); Suomen kansanedustuslaitoksen historia I:1. Ruotsin vallan aika (1962; Finsk representation i Sveriges riksdag 1967); Nykyajan historiantutkimus (1965, Den moderna historieforskningens principer 1965).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. T.-M. Mokko, Pentti Renvallin historiankäsitys historismin luomaa paradigmaa murtamassa (1984); Pentti Renvallin muistoseminaarin esitelmät. Historiallinen Aikakauskirja 1983; P. Tommila, Suomen historiankirjoitus (1989).
BILDKÄLLA. Renvall, Pentti. Foto: Uuskuva. Uusi Suomis bildarkiv.