Matti Kuusi skrev den muntliga eller ”oskrivna” litteraturens historia i Finland och skapade på så sätt en stor syntes av finsk folkdiktning och forskningsrön på 1960-talet. Han öppnade helt nya vyer i den finska och internationella traditionen genom att analysera ordspråk, synpunkter på människan och livet som traderats från generation till generation. Samtidigt befriade Kuusi traditionsforskningen från historismen genom att inspirera folkloristerna till studier i deras egen samtida kultur, särskilt nutida tradition och populärkultur.
Matti Kuusis far Aarne Kuusi tillhörde släkten Granfelt, som hade adlats under den svenska tiden. Av Matti Kuusis fem yngre syskon blev Pekka Kuusi, politiker och generaldirektör för Oy Alko Ab, mest känd. Sina tidigaste erfarenheter och känslor redogör Matti Kuusi för i sina öppenhjärtiga memoarer Ohituksia (Omkörningar). Han växte upp i en övre medelklassfamilj i Eira i Helsingfors; fadern var verkställande direktör vid livförsäkringsbolaget Salama. På somrarna bodde familjen i en villa i Mäntyharju i Savolax. Föräldrarnas livsstil präglades av höga ideal: fennomansk patriotism, kristen sedlighet, asketism i vardagslivet. Matti Kuusi växte upp till en yngling som tidvis kände sig olik andra, rentav ensam, och som upplevde andra som främmande eller irriterande. Naturen och släktgemenskapen samt manliga kamratkretsar, litteratur och skrivande gav upphov till positiva känslor.
År 1932 avlade Kuusi studentexamen vid Finska normallyceet i Helsingfors, och studerade därefter inhemsk litteratur för Viljo Tarkiainen. Han valde folkloristiken som huvudämne först inför magistersexamen. Magisteravhandlingen behandlade Sampos gåta, och sampodiktningen sysslade den unge Kuusi med under hela krigstiden. Resultatet blev doktorsavhandlingen Sampo-eepos 1949. Under åren efter kriget fick författaren det mest värdefulla stödet för sitt arbete av docenten, senare professor Martti Haavio och doktor Elsa Enäjärvi-Haavio.
På 1930-talet fick Kuusi kulturellt inflytande i egenskap av studentpolitiker och diktare. Han gick 1933 med i Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS) och nådde snabbt ledande positioner där. Han utnämndes till ledare för finskhetsavdelningen 1934, och följande år var han huvudorganisatör för AKS:s kampanj för att förfinska Helsingfors universitet. Kuusi hade funnit en av sina viktigaste roller: påverkan genom språket. Debutdiktsamlingen Runon ja raudan kirja (1935, Diktens och järnets bok) väckte uppmärksamhet, mest för sitt storfinska patos.
Den framträdande extremhögeraktivisten Kuusi beviljades ett Humboldtstipendium, vilket möjliggjorde studier i det nationalsocialistiska Tyskland läsåret 1936–1937. Besöket öppnade hans ögon på många sätt. När mörkret lade sig över Europa stödde sig Kuusi på J. V. Snellman och konstaterade att den lilla nationen i norr ”i alla tidens skiften skulle lita bara på sig själv”.
Kuusi deltog inte i vinterkrigets strider; han inledde sin värnplikt först i januari 1940. Under fortsättningskriget var han upplysningsofficer på Karelska näset. I detta uppdrag fann han ett utlopp för sin lust att påverka genom språket. Som kåsör kunde han halvt maskerad bakom pseudonymerna Savinyrkki (Lernäven) och Piipää (Flintskallen) tukta sin samtids dumheter, krossa myter, lära ut högerinspirerad fosterländskhet och framför allt leka med ord.
I sin roll som kulturkritiker framträdde Kuusi som en fördomsfri provokatör. Han levererade skarpa och överraskande sanningar om finnarnas svagheter och styrkor, den västerländska kulturens situation liksom om människosläktets och naturens framtid. Folkloristen förblev envist en nietzscheansk elitist som hyllade människosläktets adel: intelligensens och kreativitetens jättar. Sådana hittade Kuusi även i folkets djupaste led. Han klassificerade hierarkiskt såväl individer som årsklasser, läroverk, kulturer och väderstreck.
Kuusi tystnade som lyriker efter den andra diktsamlingen, trots att Routa liikkuu (1947, Tjälen rör sig) tilldelades statens litteraturpris. Som diktare var Kuusi en eklektiker, en ”millenniernas tjuv”, som utnyttjade både världslitteraturen och de finska traditionerna, från Kaarlo Kramsu till Otto Manninen, från Uuno Kailas till P. Mustapää (Martti Haavio). I och med den finska lyriska modernismen, som framträdde på 1950-talet, kom dock Kuusis diktargrepp att te sig föråldrat. Poetiska formuleringar och en poetisk, stundom romantisk fantasi gav färg åt Kuusis vetenskapliga texter, tydligast i ”Kirjoittamaton kirjallisuus” (Den oskrivna litteraturen) i Suomen kirjallisuus I (1963), en del han även redigerade. Matti Kuusi åstadkom också den första vetenskapligt intressanta översikten av lyriska dikter avfattade på kalevalameter.
Som folklorist var Kuusi en Mosesfigur, som skrev den traditionshistoriska forskningens sista budord och ledde nästa generation av forskare till det förlovade landet för studier i modern kultur, utan att själv nå fram till det. ”Schlagern är vår tids folkdikt”, deklarerade han då han tillträdde professuren 1959. Vid analysen av Kalevalapoesin var han bunden till en textkritisk och typologisk jämförelse, som han kompletterade med ett känsligt öra för diktuttrycket (”stilen”). Då Kuusi daterade muntliga sånger hade han som teoretisk utgångspunkt en rätlinjig evolutionism: Kalevaladiktningen och dess uttrycksmedel hade genomgått en ”tusenårig moderniseringsprocess”. Kuusi delade in de sjungna dikterna i fem stilperioder: förfinsk, tidig, central, medeltida och sentida kalevaladiktning. Hans stilanalys fick inte några proselyter, men hans dateringsmetod utifrån språkhistoriska, arkeologiska och bosättningshistoriska sammanhang har burit frukt.
Också genom sina redaktionella insatser främjade Kuusi forskningen i kalevaladikt. Den internationellt mest betydande av dessa är den tvåspråkiga antologin Finnish Folk Poetry I. Epic (1977, tills. med Keith Bosley och Michael Branch). Antologin och dess finska upplaga Kalevalainen kertomarunous (1985, Den berättande kalevaladikten) presenterar på ett genomtänkt sätt det material Elias Lönnrot utgick från då han skapade Kalevala.
Som sitt sista stora vetenskapliga arbete redigerade Kuusi tillsammans med Senni Timonen band XV i serien Suomen kansan vanhat runot (1997, Finska folkets gamla dikter); det innehåller folkdikter publicerade av Henricus Florinus och Christfried Ganander samt diktuppteckningar av Elias Lönnrot och Volmari Porkka.
De nya banor Kuusi bröt inom forskningen i ordspråk och gåtor växte nästan igen i början av 1990-talet. Mest bestående har Kuusis stora ordspråksantologier med register, kommentarer och slutsatser visat sig vara. Särskilt Vanhan kansan sananlaskuviisaus (1953, Det gamla folkets ordspråksvisdom) och Rapatessa roiskuu. Nykysuomen sananparsikirja (1985, Det stänker vid rappning. Nutidsfinsk ordstävsbok) är omöjliga att förbigå som källor för forskare i finsk mentalitet och folkligt tänkande. Antologin Proverbia septentrionalia (1985) innehåller över 900 baltisk-finska ordspråk med germanska och ryska motsvarigheter. Den mångspråkiga samlingen öppnar intressanta vyer över Östersjöområdets andliga folkkultur. Antologin över de sydvästafrikanska ordspråken Ovambo Proverbs (1970) är ett svårare fall för läsaren, för dess systematisering och index tjänar bara dem som kan ndonga-språket. Som paremiolog, forskare i ordstäv, blev Kuusi en ledande gestalt internationellt.
Som mästare i elak humor samlade, valde, klassificerade och karakteriserade Kuusi den finska folkhumorn i Kansanhuumorin kuka kukin on (1979, Folkhumorns vem och vad) och Kansanhuumorin mitä missä milloinkin (1981, Folkhumorns när var hur).
Kuusis vetenskapliga monografier och mindre artiklar innehåller insikter som internationella forskare har kommit fram till först flera årtionden senare; uppfattningen om den ekonomiska och sociala lyckans samhälleliga begränsning, som förekommer i flera kulturer (limited vs unlimited good), var sålunda något som Kuusi definierade redan 1955, tio år tidigare än George M. Foster, som anses ha upptäckt denna uppfattning.
I sin undervisning ifrågasatte Kuusi hävdvunna tänkesätt och kom själv med nya idéer. Studenter och forskare uppfattade honom som en sällsynt inspirerande gestalt, som ”en stor lekledare”. 1960- och 1970-talens unga intellektuella lekte under Kuusis ledning med ordstäv, strukturer, poplore och nya arbetsformer inom det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Maailmankuvan muutos tutkimuskohteena. Näkökulmia teollistumisajan Suomeen (1977, Förändrad världsbild som forskningsobjekt. Synpunkter på industrialiseringens Finland). Kuusis mångsidighet illustreras av att han utbildade många blivande professorer, inte bara i sitt eget utan också i angränsande ämnen. Genom dem påverkar Matti Kuusi de nationella vetenskaperna ännu under det tredje årtusendet.
Satu Apo
Matti Akseli Kuusi, född 25.3.1914 i Helsingfors, död 16.1.1998 i Helsingfors. Föräldrar verkställande direktören, försäkringsrådet Aarne Juhana Kuusi (tidigare Granfelt) och Alli Maria Zidbäck. Gift 1944 med agronomie och forstkandidaten Kaarina Johanna Lumiala.
PRODUKTION. Runon ja raudan kirja (1935); Routa liikkuu (1947); Sampo-eepos (1949); Vanhan kansan sananlaskuviisaus (1953); Suomen kansan vertauksia (1960); Kirjoittamaton kirjallisuus. Suomen kirjallisuus I (1963); Pohjoiset reservit (1964); Ovambo Proverbs with African Parallels (1970); Veistän pilkat pitkin puuta. Kansanruno-Kalevalan opetusopas (1976); Maailmankuvan muutos tutkimuskohteena. Näkökulmia teollistumisajan Suomeen (1977); Finnish Folk Poetry I. Epic (tills. med M. Branch & K. Bosley, 1977, på fi. 1985); Kansanhuumorin kuka kukin on (1979); Kansanhuumorin mitä missä milloinkin (1981); Maria Luukan laulut ja loitsut (1983); Proverbia septentrionalia (red. tills. med andra, 1985); Perisuomalaista ja kansainvälistä (1985); Ohituksia (1985); Rapatessa roiskuu. Nykysuomen sananparsikirja (1985); Roolit ja särmät (1986); Möykkyjä ja neulasia (1989); Kansanhuumorin parhaat (1993); Suomen Kansan Vanhat Runot XV (red. tills. med S. Timonen, 1997).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Knuuttila, Kuusen opissa. Elore 1/1998; S. Knuuttila, Matti Kuusi. Sata vuotta suomalaista folkloristiikkaa (1991); K. Manninen, Matti Kuusi. Kansakunnan unilukkari (1984); Sampo ei sanoja puutu. Matti Kuusen juhlakirja (1974); E. Tuomioja, Pekka Kuusi. Alkoholipoliitikko, sosiaalipoliitikko, ihmiskuntapoliitikko (1996).
BILDKÄLLA. Kuusi, Matti. Foto: Matti Saves, 1987. Uusi Suomis bildarkiv.