von BORN, Ernst


(1885–1956)


Minister, riksdagsman, partiordförande


Ernst von Born hörde till Svenska folkpartiets mest betydande politiker. Han var riksdagsman och ett flertal gånger minister, och verkade därutöver aktivt för det svenska språkets ställning i Finland. Politiskt företrädde Ernst von Born en konservativ och rakryggad linje. Han ägnade sig också åt familjegodset Sarvlaks i Pernå, som sedermera donerades till Svenska kulturfonden.

 

Ernst von Born föddes i augusti 1885 på Sarvlaks gård i Pernå som medlem av den friherrliga ätten von Born och son till den siste lantmarskalken Viktor Magnus von Born. Modern, Hulda Augusta, dotter till den berömde estetikern och publicisten Fredrik Berndtson, dog när sonen var endast fem år gammal, varefter Viktor Magnus von Born gifte om sig med rikssvenskan Clara Grafström. Ernst von Born flyttade våren 1900 till Helsingfors, där han började i Svenska normallyceums femte klass. Redan under skoltiden framträdde den reslige von Born, 198 cm lång, som den borne ledaren och valdes bl.a. till ordförande i skolans konvent 1903. Han avlade studentexamen året därpå, samma år som generalguvernör Bobrikov föll för Eugen Schaumans kulor. Året innan, 1903, hade fadern blivit landsförvisad, men efter storstrejken 1905 kunde han återkomma och inta sin plats som lantmarskalk under ständermötet.


 

Ernst von Born skrevs hösten 1904 in vid universitetet i Helsingfors, där han började studera juridik. Under studieåren var han aktiv inom Nyländska avdelningen (sedermera Nylands nation), bl.a. som protokollist. Han avlade högre rättsexamen i maj 1909 samt auskulterade därefter vid Åbo hovrätt för vicehäradshövdingstiteln, som han erhöll 1912. Därefter ägnade han sig åt advokatverksamhet. Redan under studietiden hade han i praktiken tagit över driften av fädernegodset, och hösten 1914 blev han ägare till Stor-Sarvlaks, stommen i det uppstyckade godset. Då hade han hos den breda allmänheten redan blivit känd som en företrädare för laglighetslinjen i motståndet mot förryskningen. År 1913 förordnades von Born på eget initiativ till tf. politieborgmästare i Helsingfors. Han vägrade att tillämpa den s.k. likställighetslagen (som gav ryska undersåtar medborgerliga rättigheter i Finland) och dömdes därför till tre månaders fängelse, som han 1915 avtjänade i det ökända fängelset Kresty i S:t Petersburg. Dessa händelser gjorde Ernst von Born till en bemärkt person i den fortsatta kampen mot förryskningen.


 

Som företrädare för de svenska godsägarna i Nyland representerade Ernst von Born en konservativ tradition, som uppfattades som allt värdefullare då olika samhällsupplösande tendenser började göra sig gällande, speciellt efter marsrevolutionen i Ryssland. I Pernå valdes von Born 1918 till ordförande i kommunalfullmäktige, och han var också ordförande i socknens folkskoledirektion i närmare fyrtio år, ända till sin död. I lantdagsvalet hösten 1917, vid tiden för faderns frånfälle, ställde han upp som obunden kandidat på Svenska folkpartiets (SFP) lista. Efter en hård valkampanj fick von Born drygt fem tusen röster, vilket inte räckte för inval men gav honom platsen som förste suppleant. Därmed var han etablerad som en ung lovande politiker på både lokal- och riksnivå.


 

Efter storstrejken, då våldet i landet småningom eskalerade för att i slutet av januari 1918 övergå i regelrätt krig, tog Ernst von Born aktiv del i skyddskårsrörelsen. Han deltog på den vita sidan i skärmytslingarna i februari och tvingades jämte största delen av Lovisakårens medlemmar fly till holmarna i den östnyländska skärgården, varifrån man i mars tog sig över isen till Reval. Ernst von Born anslöt sig där till jägarbataljonen Thesleff, som leddes av överstelöjtnant Wilhelm Thesleff och ingick i den av generalmajor Rüdiger von der Goltz ledda tyska hjälpexpeditionen till Finland. Han deltog i april och maj i bataljonens operationer, vilka avslutades med en hård strid vid Abborfors vid Kymmene älv. Därefter blev von Born juridiskt biträde åt den tyske kommendören i Lovisa och verkade samtidigt som kretschef för den lokala skyddskåren. När han i juni 1918 hemförlovades efter krigsslutet hade han dekorerats med två frihetskors och det preussiska järnkorset.


 

I riksdagsvalet i mars 1919 gjorde Ernst von Born ett nytt försök, och denna gång lyckades han bättre. Han invaldes 33 år gammal i riksdagen, där han kom att sitta oavbrutet ända till 1954. I frågan om statsformen, som var en vattendelare i politiken 1918–1919, var von Born monarkist. Han stödde liksom SFP i övrigt general Mannerheim i presidentvalet 1919, där K. J. Ståhlberg avgick med segern och valdes till republikens förste president.


 

I politiken representerade Ernst von Born en legalistisk linje. Han motsatte sig bland annat amnestilagen 1919, då han ansåg att de röda utfört sina gärningar i ont uppsåt, men de vita i god avsikt. I frågan om jordkolonisationen kritiserade von Born 1922 skarpt den så kallade lex Kallio för juridiska brister. Han ansåg att lagen vara både oklok och onödig. Hans egen gård Stor-Sarvlaks kom emellertid inte att beröras av lagen. Som en följd av sin kamp mot lagförslaget var von Born en av initiativtagarna till Finlands svenska jordägarförbund, som bildades sommaren 1922. Han ingick även i dess styrelse.


 

Ernst von Born verkade också för att utverka språkgarantier för den svenskspråkiga befolkningen i Finland, ett arbete som utfördes inom bl.a. SFP och Svenska Finlands folkting. Garantierna ingick i regeringen Castréns proposition till regeringsform, som stadfästes i juli 1919. Han tog också ställning till den s.k. Tulenheimokommitténs förslag till revision av språklagarna, vilka senare godkändes av riksdagen våren 1922. Ernst von Born ingick även i den kommitté som till folktinget 1920 utarbetade ett förslag till självstyrelse för landskapsförbundet Svensk-Finland, men självstyrelseidén kunde aldrig förverkligas.


 

Under mellankrigstiden avancerade Ernst von Born till att bli en av de ledande inom Svenska folkpartiet. Han blev känd för sin konsekventa hållning till bl.a. ­Lapporörelsen och dess anhängare. Under de oroliga åren 1931–1932 var han inrikesminister i J. E. Sunilas regering och upprätthöll med kraft den lagliga ordningen och slog ned alla försök till självsvåldiga och utomparlamentariska excesser. Som inrikesminister samarbetade von Born intimt med president Svinhufvud under Mäntsäläupproret i början av mars 1932. Upproret slogs ned genom presidentens och regeringens resoluta åtgärder, kuppmakarna fängslades och regeringen lät upplösa Lapporörelsen. Ernst von Born blev under dessa år en hatad man på högerextremistiskt håll, och misslyckade försök gjordes att kidnappa honom. Bland laglighetens anhängare blev han däremot uppskattad för sitt rakryggade uppträdande.


 

Ernst von Born, som under 1920-talet agerat främst som enskild riksdagsman, valdes efter ministerperioden till ordförande för SFP:s riksdagsgrupp. År 1934 blev han slutligen partiets obestridlige ledare genom valet till partiordförande. Ett uttryck för den uppskattning som von Born rönte över partigränserna var valet av honom till andre vicetalman i riksdagen 1933, en post som han beklädde till 1939. Ernst von Born omvaldes till riksdagsman med höga röstetal vid alla val på 1920- och 1930-talen och valdes likaså till elektor i alla mellankrigstida elektorsval, d.v.s. 1925, 1931 och 1937. Under en lång följd av år var han även medlem av riksdagens grundlagsutskott.


 

När den utrikespolitiska situationen tillspetsades efter andra världskrigets utbrott fick Ernst von Born ökat ansvar även för rikspolitiken. I oktober 1939 inträdde han som minister utan portfölj i A. K. Cajanders regering. När regeringen efter vinterkrigets utbrott ombildades med Risto Ryti som statsminister fick von Born överta posten som inrikesminister med tungt ansvar för uppgifter rörande rikets säkerhet, bl.a. befolkningsskyddet. Till uppgifterna hörde även att vara överbefälhavare för brandskyddet, med ansvar bland annat för organiseringen av det krigstida brandvärnet, vilket för brandkårsmannen Ernst von Born var ett bekant område. Efter kriget blev han sålunda även invald i styrelsen för Brandskyddsföreningen i Finland. Sedan tidigare var han ordförande i direktionen för Östra Nylands brandstodsförening.


 

Som inrikesminister höll von Born den 15 mars 1940, efter det tunga fredsslutet med betydande landavträdelser, ett radiotal till den karelska befolkningen som höll på att evakueras från sina fädernegårdar. Härvid efterlyste han samma offerkänsla och solidaritet bland medborgarna som under kriget. Hans ministerium bar ansvaret för bosättningsfrågan för de evakuerade, det övervakade informationsväsendet i landet och inte minst den allmänna ordningen, vilken sommaren 1940 stördes av de s.k. kommunistkravallerna i huvudstaden. När Rytis regering ombildades i slutet av mars 1940 kvarstod von Born som inrikesminister, likaså i J. W. Rangells regering, som bildades efter att Ryti valts till president i december samma år. I fråga om tillämpningen av kolonisationslagen utkämpade von Born en hård kamp mot agrarförbundets representanter i Rangells regering, och när riksdagen i maj 1941 förkastade SFP:s krav avgick von Born ur regeringen. Under fortsättningskriget stod han sålunda utanför den politiska maktens egentliga centrum, även om han även i fortsättningen var både partiordförande och riksdagsman. Samtidigt besparades han de belastningar som drabbade en stor del av de politiskt ansvariga 1941–1944.


 

Under fortsättningskriget, då Tysklands nederlag småningom blev allt mer uppenbart, anslöt sig Ernst von Born till fredsoppositionen. Han tillhörde dock ej dess mest aktiva medlemmar, även om han var en av ”de 33” från fyra riksdagspartier som i augusti 1943 undertecknade en fredsadress vilken de överlämnade till republikens president. Efter det ryska genombrottet på Karelska näset i juni 1944 arbetade statsledningen febrilt på att lösgöra Finland ur kriget och ingå separatfred. Det första steget var president Rytis brev till Hitler, där han förband sig att inte sluta fred med Sovjetunionen utan Tysklands medgivande. Följande steg var att Ryti avgick från presidentposten för att efterträdas av Mannerheim den 4 augusti 1944. Därefter följde ett regeringsskifte. Regeringen Linkomies avgick och i stället bildade Antti Hackzell en ny regering, där åtta gamla ministrar från den tidigare regeringen likväl kvarstod. En av de nya ministrarna var Ernst von Born, som blev justitieminister.


 

Under denna nya politiska ledning lyckades Finland dra sig ur kriget, och den 19 september 1944 slöts vapenstillestånd i Moskva med hårda villkor för Finland. Då hade statsminister Hackzell redan drabbats av en hjärnblödning, och von Born blev för en kort tid tf. statsminister. I denna egenskap fick han den 19 september det tunga uppdraget att i ett radiotal meddela Finlands folk de hårda fredsvillkoren, ett tal som han avslutade med orden ”Herren prövar blott, han ej förskjuter”.


 

Ernst von Born kvarstod som justitieminister även i U. J. Castréns regering hösten 1944. Efterkrigstiden präglades för hans del av en successiv nedtrappning från de många förtroendeuppdragen på riksnivå till förmån för lokala uppdrag. Han var visserligen ordförande för Svenska Finlands folkting både 1944 och 1951, men avgick som parti­ordförande 1945, eftersom ett återval inte skulle ha blivit enhälligt. Efter en kortare paus invaldes han på nytt i kommunalfullmäktige i Pernå 1949, och var från 1945 även medlem av församlingens kyrkofullmäktige. År 1954 ställde von Born med ålderns rätt inte längre upp som kandidat i riksdagsvalet. Än en gång återkom han emellertid som partiordförande då SFP behövde honom. Det var 1955, då han bruten av sjukdom ledde partiet i ett års tid.


 

Bruket av fädernegården sysselsatte Ernst von Born hela hans liv, och det var en uppgift som han aldrig åsidosatte. Han var inte utbildad jordbrukare men ledde trots det själv i mån av möjlighet driften på Stor-Sarvlaks. Särskilt omhuldades mjölkproduktionen och besättningen bestående av ca 140 kor. Kolonisationen efter krigen beskar kraftigt gårdens ägor, men Ernst von Born klagade aldrig för egen del. Han gjorde som politiker även stora insatser för att utveckla jordbruket i allmänhet och verkade i trettio års tid, 1926–1956, som ordförande för Nylands och Tavastehus läns lantbrukssällskap. Han var även ordförande för Finlands svenska landskommuners förbund och från 1937 för Svenska lantbrukssällskapens i Finland förbund. Som talesman för det svenska östra Nyland hade han ett grundmurat förtroende bland bygdens folk.


 

Ernst von Borns främsta specialintressen var jakt, som han bedrivit sedan barnsben, och bilar, men han odlade också kulturella intressen. Bevarandet av den svenska kulturen i Finland i alla dess former var för honom det förnämsta. Han var från 1933 korresponderande ledamot av den Sverigebaserade Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet. Han hyste även varma känslor för det svenska fria ordet i Finland och en fri tidningspress. Sålunda var han medlem av Östra Nylands tidnings- och tryckeri Ab:s styrelse från 1938, och dess ordförande från 1946. År 1954 promoverades von Born till hedersdoktor i juridik vid Helsingfors universitet. Samma år utgav han sina memoarer under titeln Levnadsminnen. Han mottog under sitt långa verksamma liv många utmärkelser, förutom kommendörstecknet av Finlands Vita Ros och storkorset av Finlands Lejons orden, även kommendörstecknet av svenska Vasaorden och svenska Nordstjärneorden samt Finska hushållningssällskapets stora guldmedalj.


 

Under sina sista år deltog Ernst von Born sällan i den politiska diskussionen och stod sålunda utanför debatten kring presidentvalet våren 1956. På SFP:s partidag i maj 1956 överlämnade Ernst von Born ordförandeskapet till Lars Erik Taxell. Vid samma tillfälle fick han motta det första exemplaret av den av partiet instiftade Axel Lille-medaljen. Drygt sex veckor senare var han död.


 

Äktenskapet med Alix Selin var barnlöst, och genom makarnas inbördes testamente tillföll Stor-Sarvlaks gård Svenska kulturfonden. Stor-Sarvlaks, med huvudbyggnad från 1600-talet, omfattade efter åderlåtningen i samband med kolonisationen 300 hektar odlad jord, närmare 1 200 hektar skog samt ängs- och betesmark jämte skärgård. Donationen var därmed den största Svenska kulturfonden någonsin erhållit.


 

Lars-Folke Landgrén


 

Ernst Viktor Lorentz von Born, född 24.8.1885 på Sarvlaks i Pernå, död 7.7.1956 i Lovisa. Föräldrar lantmarskalken, godsägaren, lantdagsledamoten Viktor Magnus von Born och Hulda Augusta Berndtson. Gift 1918 med skådespelerskan Alix Ellen Toivi Selin.


 

PRODUKTION. Den svenska nationaliteten i Finland (tills. med G. Nikander, 1921); ”Lex Kallio” (1923); Den nuvarande språklagstiftningen i Finland (1924); Aktuella svenskhetsfrågor (1927); Svensk riksdagspolitik (1931); Kring presidentvalet (1937); Levnadsminnen (1954).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finländska gestalter II (1962); O. Sirén, Pernå sockens historia III:1–2, 1870–1920 (1989, 1996); O. Sirén, Pernå sockens historia IV: 1920–1999 (1999); G. Stjernschantz, Ernst von Born. Den siste hövdingen (1984); L. Ulfvens, Politikern och rättskämpen Ernst von Born. Finsk tidskrift 5/1985.


 

BILDKÄLLA. von Born, Ernst. Foto: H. Iffland. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.