Blanche av Namur gifte sig med Magnus Eriksson 1335. Relativt lite är känt om hennes person. Hon beskrevs av sin samtid som både vacker och klok. I konflikterna med sonen Erik och de oppositionella stormännen ådrog hon sig bland andra den heliga Birgittas misshag. Blanche avled plötsligt i Danmark efter sonen Håkans bröllop med kung Valdemars dotter Margareta. Blanches eftermäle blev nedsvärtat av propagandan, och hon ansågs vara huvudorsak till rikets olyckor. Den moderna forskningen har omvärderat henne och sett henne mera som kung Magnus solidariska drottning, som aktivt stödde sin make.
Blanche representerade både på fädernet och mödernet förnäma släkter och var via sin mor nära släkt med det franska kungahuset. Hennes exakta födelseår är okänt. Tyvärr är ingenting känt om varför Magnus Eriksson valde att fria till henne och hur han överhuvudtaget kände till att det i grevskapet Namur fanns en lämplig drottningkandidat. Magnus reste dit personligen med ett stort följe i juni 1334. Äktenskapsförhandlingarna framskred snabbt, och han var tillbaka i Sverige förmodligen redan i september. Hösten 1335 lämnade Blanche sitt hemland, och kungabröllopet firades förmodligen i november på Bohus fästning i det dåvarande Norge. Blanches norska morgongåva bestod av Tønsbergs hus och län, och som svensk morgongåva erhöll hon Lödöse fögderi med Lindholmens slott.
Blanche återsåg förmodligen aldrig sitt barndomshem. Hennes bägge bröder, Ludvig och Robert, ingick i hennes följe och blev Magnus Erikssons vasaller. Ännu 1354 var åtminstone Ludvig i kungens tjänst.
Samtiden beskrev Blanche som både vacker och klok, och en liten stenstaty från Trondheims domkyrka anses eventuellt föreställa henne. Drottningen fick ett sigill efter kröningen med inskriften ”Blanche, med Guds nåd drottning av Sverige, Norge och Skåne”. Det var indelat i fem vertikala fält med drottningen avbildad i det mittersta fältet. Drottningen har ett runt ansikte, med vissa likheter med statyn från Trondheim. Hon har en lång klänning och håller en spira i sin högra hand. Trots att en gift kvinna vanligen avbildades med slöja eller dok över håret är drottningen barhuvad under kronan.
Tyvärr är det källmaterial som belyser hennes verksamhet ännu knappare än det som berättar om hennes make, kung Magnus. Då Magnus försökte reglera tronföljden och överlåta Norge på sin yngre son nämns drottningen i urkunderna. De norska rådsherrarna antog 1343 den treårige Håkan som kung av Norge, och då utfärdades ett brev enligt vilket kung Magnus skulle fortsätta att styra ända tills prinsen blev myndig. De norska stormännen svor också drottning Blanche trohet och lovade att motstå alla försök från den äldre brodern Erik att försöka få herraväldet över Norge. I en handling som beseglades av bl.a. ärkebiskoparna i Uppsala och Lund, samt biskoparna i Åbo, Skara, Linköping, Strängnäs, Västerås och Växjö den 18 november 1343 lovade de att troget bistå drottning Blanche och utse en förmyndare för Erik som skulle ta hand om riksstyrelsen i fall av kung Magnus frånfälle.
Magnus Eriksson reste mycket under sin tid som kung, och åtminstone tidvis följde drottningen med på resorna. Drottning Blanche tycks ha spelat en betydligt större politisk roll än som var brukligt för kvinnor på 1300-talet. Tyvärr härstammar många av uppgifterna om drottningen från den heliga Birgitta eller kretsen kring henne. Birgitta hade, enligt uppgifter i handlingar som berörde hennes kanonisering, varit den unga drottning Blanches hovmästarinna, magistra. Hur länge hon innehade den positionen är okänt. Förmodligen skulle Birgitta handleda den unga drottningen, och åtminstone var hon personligen bekant och umgicks med kungaparet fram till 1349, då hon lämnade Sverige.
I sitt testamente den 1 maj 1346 gav Magnus och Blanche betydande egendomar till det blivande klostret i Vadstena. De ville också bli begravda i den kommande klosterkyrkan. I kungaparets norska testamente, som upprättades följande år, fick Vadstenaklostret ytterligare egendom. Birgitta var dock inte nöjd med kungaparets frikostighet utan motsatte sig i synnerhet kungens och drottningens gravmonument. I de tidigaste uppenbarelserna nöjde hon sig med att förmana kungen men från och med slutet av 1350-talet förföljdes kungaparet med en måttlös illvilja. Birgitta ansåg att också drottningen var ansvarig för att Magnus hade utnämnt den avskydde Bengt Algotsson till hertig. Magnus anklagades också för homosexualitet. I en annan uppenbarelse uttryckte Birgitta sitt fördömande över att kungaparet, efter att Blanche hade genomgått sju förlossningar, beslöt att leva i ett ”vitt” äktenskap. Under medeltiden var det vanligt att äkta par beslöt att leva i avhållsamhet, speciellt om hustrun hade haft svåra förlossningar. Också Birgitta själv och hennes man hade efter hennes åttonde förlossning avgett ett sådant kyskhetslöfte. Birgittas utfall mot Blanche blev med tiden allt värre. Enligt henne sade Kristus om Blanche: ”Hon är en huggorm, som har en skökas tunga, drakars galla i hjärtat och det bittraste gift i köttet. Därför bliva hennes ägg giftiga. Lyckliga de, som icke få erfara deras börda.”
I mitten av 1350-talet blev den finansiella krisen akut för Magnus Eriksson. Den baltiska politiken hade misslyckats och digerdöden hade hemsökt Sverige. Oppositionen mot kungaparet växte, och 1356 utbröt ett uppror. Prins Håkan hade tillträtt tronen i Norge 1355, och oppositionen lierade sig nu med tronföljaren Erik Magnusson. Magnus måste ge efter för oppositionens krav och begärde medling och en delning av riket mellan honom och Erik.
Erik dog plötsligt sommaren 1359. Då försökte Magnus återfå sin tron. I striderna mellan Magnus och sonen Erik tycks Blanche ha ställt sig solidarisk med sin make. I en propagandaskrift som härrör från kretsen kring Birgitta och som har tillkommit mellan 1365 och 1371 anklagades Blanche för nästan alla rikets olyckor: hennes inflytande skulle ha lett till att Magnus tog avstånd från sina tidigare rådgivare; när drottningen vägrade samliv med kungen skulle han ha blivit homosexuell; och bägge två antyddes ha sexuella förbindelser med Bengt Algotsson. Propagandan mot drottning Blanche nådde sin kulmen när smädeskriften påstod att hon hade förgiftat sin son Erik. Smädeskriftens anklagelser upprepades i den s.k. Förbindelsedikten, som skrevs mellan 1452 och 1457 för att binda ihop Karlskrönikan med Erikskrönikan.
Valdemar Atterdag angrep Skåne 1360, och följande år landsteg han på Gotland och brandskattade Visby. Det ledde till att Magnus Erikssons ställning försvagades, och motsättningarna mellan honom och rådsaristokratin skärptes på nytt. I den situationen inledde Magnus och Håkan förhandlingar med Valdemar. Förhandlingarna resulterade i äktenskap mellan Valdemars dotter Margareta och Håkan.
Både Magnus och Blanche reste till bröllopet, som firades i Köpenhamn den 9 april 1363. Drottningen var då omkring fyrtiofem år gammal. Kort efter festligheterna insjuknade Blanche och avled. Hennes död omtalas endast av den s.k. Själlandskrönikan och det är inte känt var hon blev begravd eller vad hon dog av.
Idag är Blanche mest känd genom den folkliga barnramsan ”Rida, rida ranka, hästen heter Blanca”, som förekommit över hela Norden i många varianter. Zacharias Topelius gav ramsan ny spridning genom att väva in den i en saga (Läsning för barn IV, 1871), som berättar om hur prins Håkan, fick rida på drottning Blancas knä, medan hon för honom sjöng den folkliga ramsan. Topelius tolkning inspirerade konstnären Albert Edelfelt till den kända målningen ”Drottning Blanka” (1877). Tavlan i sin tur inspirerade docenten i estetik i Lund, Hans Henrik Hallbäck, att skriva sin version av ”Rida ranka”, där Topelius berättelse finns invävd. Dikten tonsattes av August Ekenborg 1893. Genom skolornas sångböcker spreds denna litterära visa till skolbarn runtom i Norden och därigenom kom också ”drottning Blanca” att få ett nytt liv i traditionen.
Lena Huldén
Blanche av Namur, drottning Blanca (Blanka) av Sverige och Norge 1335−1363, född ca 1318 i Namur, död hösten 1363. Föräldrar greven Jehan I av Namur och Marie, dotter till Filip, son till Robert II, greve av Artois. Gift 1335 med konungen av Sverige och Norge Magnus Eriksson, son till hertig Erik Magnusson och Ingeborg, dotter till konung Håkon V av Norge.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finlands medeltidsurkunder I (1910). N. Ahnlund, Tiden före 1560. Den svenska utrikespolitikens historia I. Stockholm (1951−1960); Birgitta, Himmelska uppenbarelser I–IV. Stockholm (1957–1959); G. Authén Blom. Svensk og norsk i Magnus Erikssons og dronning Blanchas andre testamente av 15. juli 1347. Studier i äldre historia tillägnade Herman Schück 5/4 1985. Stockholm (1985). G. Authén Blom. Norge i union på 1300-tallet. Kongedømme, politikk, administrasjon og forvaltning 1319–1380 I–II. Trondheim 1992. A. Edelfelt, Ur Albert Edelfelts brev. Drottning Blanca och hertig Carl samt några andra tavlor (1917); H. Koht, Magnus Erikssons giftermål med Blanche av Namur. Historisk Tidskrift utgitt av den Norske Historiske Forening 5:5, 1924; E. Kämäräinen, Albert Edelfelt. Kultainen häkki (1992); Michael Nordberg, I kung Magnus tid. Norden under Magnus Eriksson 1317–1374. Solna (1995); G. Rudbeck, Magnus Erikssons giftermål med Blanka af Namur. Historisk tidskrift för Finland 1924; Sven Tägil, Valdemar Atterdag och Europa. Lund (1962).
BILDKÄLLA. Blanche av Namur. B.E. Hildebrand, Svenska Sigiller från medeltiden. Första bandet. Stockholm (1862–1867).