KIRKINEN, Heikki


(1927– )


Professor, högskolerektor


Heikki Kirkinen var professor i historia vid Joensuu högskola i två decennier och högskolans rektor i ett decennium. Han har ägnat sig åt bland annat idéhistoria och historiefilosofi; han har särskilt ägnat sig åt Karelens historia och även upprätthållit täta förbindelser till Frankrike.

 

Ingenting i Heikki Kirkinens uppväxt tydde på att han en dag skulle bli en framstående historieforskare och nationell kulturpersonlighet. Han föddes 1927 i Kuusjärvi i norra Karelen i en gammal ortodox karelsk släkt. Familjen skingrades dock i början av 1930-talet till följd av depressionen. Modern Anna avled i en sjukdom 1931, fadern Agapus förlorade sin gård och sin lilla butik på grund av skulder och Heikki insjuknade i höfttuberkulos. Fadern blev backstugusittare, och Heikki tillbringade över två år på barnsanatoriet i Nastola, medan de övriga barnen togs om hand av kommunen.


 

Heikki Kirkinen gick i folkskola i Alavi i Kuusjärvi, där han började dagen tidigt med att hugga ved för sitt vårdhem innan han begav sig till skolan – sin benskada till trots. Lärarparet Martta och Heikki Koistinen lade märke till pojkens läshåg och sökte efter stöd för hans studier. Den svenske skeppsredaren Gustaf B. Thordén, som även varit verksam i Karelen, hade grundat en karelsk stiftelse. Heikki fick ett av stiftelsens första stipendier, som finansierade hela hans skolgång. År 1941 började han i andra klassen i lyceet i Joensuu och 1949 avlade han studentexamen. Han började studera vid Helsingfors universitet och avlade inom två och ett halvt år sin filo­sofie kandidatexamen med historia som huvudämne. Efter detta verkade han som historielärare vid Finlands ortodoxa prästseminarium i Kuopio och inledde samtidigt sina fortsatta studier.


 

Mot slutet av sina studier fick Kirkinen ett stipendium för studier i Frankrike­ och blev antagen vid Sorbonne i Paris, där han studerade under ledning av kända idéhistoriker. De uppmuntrade honom att forska i uppkomsten av den mekanistiska människo­uppfattningen i Frankrike, vilket ledde till hans doktorsavhandling Les origines de la conception moderne de l’homme-machine. Hans disputation ägde rum i Helsingfors 1960. Efter detta tävlade Karelen och Frankrike om hans intresse.


 

När man vid Sorbonne inrättade en gästprofessur i finska språket, litteraturen och kulturen skötte Kirkinen denna tjänst i två omgångar, först 1966–1970 och sedan 1984–1985, och tjänstgjorde ett extra år, 1988–1989, vid högskolan École Pratique des Hautes Études. Han var också med om att ta initiativ till ett Finlandsinstitut i Frankrike, som inledde sin verksamhet i Paris 1990.


 

Under sin studietid tog Kirkinen intryck av historikern Pentti Renvall, och kom att intressera sig för historiefilosofiska frågor. År 1987 publicerade han en introduktion till historiefilosofin, Historian rakenteet ja voimat (Historiens strukturer och krafter), där han ställer den historiska utvecklingen på jorden i relation till världsalltets uppbyggnad och evolutionsläran. Kirkinen kände ett behov av att i likhet med forskaren Pekka Kuusi styra mänskligheten ”till en ny kulturevolutionär nivå” för att avvärja kommande faror.


 

Medan Kirkinen sysslade med historiefilosofi utvecklades hos honom en kämpaglöd för den humanistiska kulturen och mot teknokulturens ensidighet. Han föreslog 1986 att man till varje betydelsefullt tekniskt forskningsprojekt borde knyta ett humanistiskt eller samhällsvetenskapligt projekt, som skulle utforska i vilken mån lösningarna på ifrågavarande tekniska problem anslöt sig till människans, samhällets och kulturens utveckling.


 

I sina historiefilosofiska resonemang betonade Kirkinen behovet av att granska människosläktets historia ”också mycket nära och inifrån och med en inre förståelse för utvecklingen av varje folk och kulturform”. Kirkinen gjorde Karelens historia till föremål för en sådan undersökning. Den redan 1963 publicerade Karjala idän kulttuuripiirissä (Karelen i den östra kulturkretsen) följdes 1970 av Karjala idän ja lännen välissä I (Karelen mellan öst och väst I) och 1976 av Karjala idän ja lännen välissä II. Karjala taistelukenttänä (Karelen mellan öst och väst II. Karelen som slagfält).


 

Kirkinens studier utgör en imponerande allmän framställning av Karelens historia. Landskapets öden och den karelska kulturen som helhet träder fram på ett nytt sätt i Kirkinens arbeten; exempelvis klosterväsendets omfattning i Karelen blev mera känd först genom dem. Kirkinen fäste såväl bredare som djupare uppmärksamhet vid ryskspråkiga källor än vad som tidigare varit fallet. Han fick visserligen också motta hård kritik för sina ”östliga influenser”, och alla hans tolkningar blev inte allmänt godtagna. Småningom dämpades dock de västligt influerade attityderna, och som ett resultat av Kirkinens forskning uppstod en helhetsbild av Karelens historia. Han kom också med personliga bidrag till Kalevalaarvets historia. Under talrika kvällssamkväm, och ibland för att krydda sina föredrag, framförde han egna sånger som baserade sig på Kalevala.


 

När en ny högskola inledde sin verksamhet i Joensuu mot slutet av 1960-talet blev Kirkinen först tillförordnad professor i historia 1970 och från 1971 ordinarie. Han var temporär rektor för högskolan 1971–1975 och ordinarie 1976–1981. Under detta årtionde utformades den nya högskolans anda, nya institutioner grundades och utrustades; man uppförde även många byggnader. Då uppkom Karelska forskningsinstitutet, sommarterminen, det öppna universitetet, filialen i Nyslott och forskningsstationen i Mekrijärvi. Man påbörjade forstundervisning och förberedde högskolans omvandling till universitet. När Kirkinen inledde sin verksamhet som rektor fanns det ca 300 studerande, när han avgick 1981 var studenterna redan över 3 000. Kirkinen blev känd som en trogen förkämpe för sitt universitet som entusiastiskt framträdde i offentligheten till dess och samtidigt hela norra Karelens försvar. Genom sina framträdanden och broschyrer blev han småningom en betydelsefull stämma inom utvecklingsområdespolitiken i hela landet. Hans inlägg om en balanserad regionalpolitik och pläderingar för att beakta landet i dess helhet fick upprepade gånger stor offentlighet.


 

Kirkinen har också deltagit aktivt i den ortodoxa kyrkans verksamhet samt i initiativen till den ortodoxa universitetsutbildningen vid Joensuu universitet. Till sin natur är Heikki Kirkinen livlig och sällskaplig. Som en god sällskapsbroder har han blivit allmänt känd både i sitt hemlandskap och inom historikernas krets.


 

Jaakko Numminen


 

Heikki Kirkinen, född 22.9.1927 i Kuusjärvi. Föräldrar arbetaren Agapus Kirkinen och Anna Hirvonen. Gift 1952 med Maire Mirjam Rehvonen.


 

PRODUKTION. Les origines de la conception moderne de l’homme-machine (1960); Karjala idän kulttuuri­piirissä. Bysantin ja Venäjän kulttuuriyhteyksistä keski­ajan Karjalaan (1963); Pohjois-Karjalan historia I. Keskiajasta Stolbovan rauhaan (tills. med A. V. A. Könönen, 1969); Karjala idän ja lännen vä­lissä I. Venäjän Karjala renessanssiajalla (1478−1617) (1970); Kehitysalue – kehitysmaa. Laulu kotimaisesta kolonialismista (1972); Karjala idän ja lännen välissä II. Karjala taistelukenttänä (1976); Uudistuva koulutus ja alueellinen tasa-arvo (1977); Otavan suuri maailmanhistoria VII. Euroopan synty (1984); Le Kalevala. Épopée finlandaise et universelle (tills. med H. Sihvo, 1985; även på engelska); Venäjän ja Neuvostoliiton historia (huvudred., 1986); Bysantin perinne ja Suomi. Kirjoituksia idän kirkon historiasta (1987); Historian rakenteet ja voimat. Johdatus historianfilosofiaan (1987); Pohjois-Karjalan kalevalaisen perinteen juuret (1988); Maakuntien Eurooppa ja Suomi (1991); Karjalaisen kansan historia (tills. med P. Nevalainen & H. Sihvo, 1994; även på ryska); Maakuntahallinto. Kansanvallan uusi taso (1996); ”L’homme-machinen” jäljillä Pariisissa. Miten meistä tuli historian tohtoreita (1998); Venäjän historia (huvudred., 2000); Termiitti vai enkeli? Ajatuksia kulttuurievoluutiosta (2002).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Maan piiri ja elonkehä. Professori Heikki Kirkisen juhlakirja (1997).


 

BILDKÄLLA. Kirkinen, Heikki. Foto: Hannu Häyhä, 1984. Uusi Suomis bildarkiv.