Bertel Gardberg bidrog till den finska formgivningens världsrykte med sin över 50 år långa verksamhet som konsthantverkare. Han har kallats den finska silversmideskonstens fader och setts som det finska hantverkets gynnare och mästare. Utom med silver arbetade Gardberg med sten, trä, stål, mässing och tenn. Han var känd såväl för sina unika föremål – smycken och miniatyrskulpturer – som för sina beställningsarbeten och sin industriella produktion. I likhet med gamla silvermästare hade Gardberg rätt att använda stora stämplar i arbetet, och hans stämpel ”BRG” är ett internationellt tecken på erkänd kvalitet.
Thyra Borgs studie Guld- och silversmeder i Finland 1373–1873 täcker en tid av anmärkningsvärda prestationer inom landets silversmide. Det var först på 1950-talet som en ny typ av företrädare för smyckekonsten trädde fram och banade väg för vad man kunde kalla ett konstruktivt smycke. Bertel Gardberg, Börje Ralin, Elis Kauppi och Eero Rislakki presenterade sig vid en utställning på Artek 1958.
Bertel Gardbergs arbeten förenar en ödmjuk respekt för materialet med hög kvalitet i framställningen. Gardberg företrädde ett hantverk som förde verket från idé till finslipat slutresultat. Som lärare betonade han betydelsen av ”handens kunskap”, traditionsöverföring och ett holistiskt sätt att arbeta. Hans verkstads oavhängighet och praktiskt förvärvade skicklighet visade på betydelsen av relationen mästarelärling inom hantverket.
Gardberg var en respektfylld beundrare av naturen, som han ständigt vaksamt iakttog. Essensen i hans verk är insikten om naturen, dess oräkneliga former och rikedom på innehåll. Unika föremål, fåglar, fjärilar, syrsor eller skalbaggar förfärdigade i olika material förmedlar ett intryck av den levande verkliga modellen, såsom fågelungens mjukhet och dess skrämda bultande hjärta. Havsstranden med dess stenar och vattnet med dess speglingar förenade Gardberg med traditionen i gamla kulturer; i dessa var färdigheten ett mål och kunskapen ett arv från tidigare generationer, som utförde hantverket med egenhändigt gjorda, avpassade verktyg. Även Gardberg är känd för de verktyg han själv tillverkade, utsökt anpassade för hans arbeten. För industriell produktion tillverkade han för hand formarna till Världsnaturfondens sälformade knivskaft.
Gardberg förlänades akademikers titel 1982 som ett erkännande av hans insatser för det skapande hantverket, vars lyftande ur glömskan närmast framstod som en bragd. I sitt budskap till konsthantverkarna poängterade Gardberg att utveckling förutsätter ett förflutet och att trendernas ström håller tillbaka den personliga utvecklingen; därför är museisamlingar viktiga källor till inspiration för formgivare av föremål.
Att föremålen var funktionella och kom till på materialets villkor var viktigt för Gardberg; utgångspunkten för hantverket såg han som en vilja att förstå i vilken miljö, med vilka naturresurser och ur vilken historia den egna kulturen utvecklats. På goda grunder betonade Gardberg betydelsen av det skickliga handarbetet för en kultur och framhävde samtidigt tidlösheten och andligheten i en materialbaserad formgivning. Formgivningen av bruksföremål styrs av funktionen, men även i den industriella produktionens innersta döljer sig hantverket.
Bertel Gardbergs väg till mästare utgick både från ärvda talanger och från uppmuntran hemifrån. Han var släkt med guldsmeden Erik Gardberg, som var verksam i Helsingfors 1829–1854, samt med Alexander Gardberg, som verkade i S:t Petersburg som underleverantör till Fabergé. Fadern var läkare men också han en skicklig snickare, vars arbets- och vardagssysslor Bertel fick ta del i. Modern köpte föremål på auktioner och lät även tillverka föremål hos hantverkare.
Några ungdomsår i handelsflottans tjänst lärde Bertel Gardberg att det inte fanns rum för onyttiga ting. Efter den erfarenheten kom arbetet i Tammerfors textilindustri att fjärma honom från textilbranschen. Gardbergs egen inriktning klarnade när det grundades en guldsmedsskola i Helsingfors 1938; han sökte in till den första kursen och utexaminerades 1941. Fronttjänst i vinter- och fortsättningskriget innebar ett avbrott i studierna och fördröjde hans inträde i arbetslivet.
Samtidigt som Gardberg gick i guldsmedsskolan studerade han metallsmide på kvällslinjen vid Centralskolan för konstflit. Till hans lärare hörde Arttu Brummer, Germund Paaer, Emil Filén och Runar Engblom. Metallsmide studerade Gardberg dessutom på kvällskursen vid Ammattien edistämislaitos (Institutet för yrkens främjande) för att lära sig tillverka verktyg. Danmark var känt för sitt silversmide och Gardberg bestämde sig för att komplettera sina färdigheter där. Han arbetade i firma A. Michelsens guld- och silversmedsverkstad samt med Georg Jensen hos Bjørn Andersen 1946–1947.
Efter att ha återvänt till Finland inrättade Gardberg 1949 en egen ateljé i hörnet av Mannerheimvägen och Nordenskiöldsgatan i Helsingfors och fick samma år rätten till stämpel. År 1955 flyttade han ateljén till Stora Robertsgatan, där den låg till 1966. Gardberg undervisade även i metallkonst vid Konstindustriella läroverket 1951–1953.
Gardberg, som fattat tycke för den internationella atmosfären i Danmark, var 1953–1954 designer och slutligen huvuddesigner på Galeries Lafayette i Paris. Vid den ryktbara triennalen i Milano 1954 belönades Gardbergs serveringsfat och bestick i stål samt hans cigarettetui i tenn med guldmedalj. Den avantgardistiska formen hade inte öppnat någon bred marknad för Gardbergs produkter i Finland, men Artek, som fungerade som ett skyltfönster för modern formgivning, gav honom en plats inom finländsk design. På 1950-talet samarbetade Gardberg med industrin – Fiskars och Hackman – och många av de föremål som då kom till är fortfarande i bruk.
Även på triennalerna 1957 och 1960 prisbelönades Bertel Gardberg. Tyska Gesellschaft für Goldschmiedekunst tilldelade honom 1960 den sällsynta Gyllene hedersringen (Der goldene Ehrenring). Efter att 1961 även ha fått den bland nordiska designer mest uppskattade hedersbetygelsen, Lunningpriset, reste han till Spanien för att studera järnsmide.
Åren 1966–1971 verkade Gardberg i Irland, där han var med om att grunda Kilkenny Design Workshop, ett designinstitut, som han sedan var konstnärlig ledare för. Från denna period härrörde hans intresse för stenar som material. Till att börja med använde man ädelstenar gjorda av diamanter från Rhodesia (sedermera Zimbabwe), men när handelsförbindelserna bröts måste man ty sig till lokala stenarter. Gardberg ansåg att en sten inte behövde vara ädel för att bli en del av ett smycke; vilken sten som helst kunde inom sin egen art vara en smyckesten. Havsstränderna med stenar slipade av vågorna var särskilt givande fyndställen, och då familjen – till vilken förutom Gardberg och hans hustru modeskaparen Anne-Charlotte Saurén hörde deras två barn – återvände till Finland, tog de med sig 500 kilo irländska stenar. Stenslipning lärde sig Gardberg i huvudsak som elev till Tauno Paronen.
Eftersom industrin på 1970-talet inte hade uppdrag för en själfull formgivare som Gardberg, bosatte han sig i Pojo, där han lät rusta upp ett gammalt soldattorp till ett trivsamt hem. Den ateljéverkstad som byggdes i anslutning till huset motsvarade tidens allmänna strävan till småskalig produktion. Han delade Arttu Brummers uppfattning om små verkstäder som enda vägen att höja silverkonstens prestige. Gardberg beklagade 1970-talets brist på estetisk fostran och varnade för uppkomsten av ett designerproletariat om inte en grundlig utbildning i formgivning, inklusive estetisk fostran, stod till buds.
De miniatyrer med insektmotiv som Gardberg skapade på 1980-talet utgör kulmen i den finska stenkonsten. I dem förenas en skenbar enkelhet med en utsökt renhet i form. Karaktäristiskt för Gardbergs smycken var hans fyndiga lösningar, rörliga eller utbytbara delar samt ett fördomsfritt kombinerande av material. År 1990 gjordes en retrospektiv utställning över Bertel Gardbergs produktion i Hangö museum – en miljö som han uttryckligen önskat som lämplig inramning med hänsyn till föremålens karaktär.
Gardberg tilldelades 1989 Jacob von Julins pris för sin mångsidiga produktion och speciellt för sina produkter för Fiskars. År 1996 fick han som den moderna finska silversmideskonstens upphovsman, hantverkets mästare och gynnare, motta Konstindustriella 100-årsstiftelsens diplom. Han hade belönats med Pro Finlandia-medaljen redan 1961.
Eeva Viljanen
Bertel Richard Gardberg, född 24.8.1916 i Ekenäs, död 24.3.2007 i Pojo. Föräldrar stadsläkaren Otto Richard Gardberg och Sally Aschan. Gift med (1) Ulla Westin 1942, (2) konstnärinnan Anne-Charlotte Saurén 1962.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Aav, Suomalainen koru 1900-luvulla. Nordisk smykkekunst. Nordic Jewellery. Köpenhamn (1995); L. Maunula, Taideteollisuuden rakentamisen aika 1940–1990. Ars. Suomen taide 6/1990; Bertel Gardberg. Taiteilija. Konstnär (1985); C. Enbom, Bertel Gardberg. 50 år konsthantverk. 50 vuotta taideteollisuutta (1990); T. Poutasuo, Toisesta maailmansodasta postmodernismiin. Bertel Gardberg. Suomalainen hopeataide (1989).
BILDKÄLLA. Gardberg, Bertel. Foto: US-kuvapalvelu, 1961. Uusi Suomis bildarkiv.