PROCOPÉ, Hjalmar J.


(1889–1954)


Diplomat, minister, riksdagsman


Befästandet och säkerställandet av Finlands självständighet var ledstjärnan i Hjalmar J. Procopés samhälleliga verksamhet, oberoende av vilket forum han rörde sig i. En runebergsk patriotism färgad av ofärdsårens antiryskhet och en senare tids antibolsjevism bildade den ideologiska grunden för hans politiska aktivitet. Procopé var en handlingens man med en exceptionell arbetsförmåga, som stundom bars av ett starkt patos.


 

Hjalmar Johan Procopé hörde till en gammal präst- och soldatsläkt med anor från 1500-talet. Upplösningen av den finska militären 1902, med undantag för gardesbataljonen, upplevdes i Procopés barndomshem som en nationell förtrycksåtgärd. Det påverkade också familjens utkomst då fadern Albert Procopés tjänst som chef för Nylands bataljon drogs in. Det föll sig därmed naturligt för sonen att identifiera sig med den s.k. jägargenerationen. Han utbildade sig till jurist och var 1915–1922 advokat i Helsingfors.


 

Av hälsoskäl avstod Procopé från att resa till Lockstedt i Tyskland, där jägarna utbildades, och blev i stället värvare och konspiratör. Hans civila befattning som jurist gav honom möjlighet att på tjänstens vägnar röra sig på olika håll i Finland. Finlands självständighet, låt vara via ett blodigt inbördeskrig, stärkte Procopé i hans tro på ”en seger för rättvisan”. Bolsjevikrevolutionen i Ryssland och de nya makthavarnas fortsatta stöd till de röda och extremvänstern i Finland hindrade Procopé och många av hans samtida från att se den sociala bakgrunden till inbördeskriget. Samtidigt insåg Procopé nödvändigheten av nationell enhet. Trots aktiva insatser som riksdagsledamot, 1919–1922 och 1924–1926, kan han inte karaktäriseras som en parlamentariker. Han fjärmade sig snabbt från det politiska livets normala mönster, som han såg som uttryck för oenighet.


 

Språkstriden i synnerhet uppfattade Procopé som motbjudande och skadlig. Hans talrika försök att arbeta för språksämja i riksdagen, regeringen, Svenska folkpartiet (SFP) och offentligheten tycktes inte ge resultat, så han drog sig tillbaka från aktivt partiarbete och annan politisk verksamhet för att bli ambassadör i Warszawa 1926. Medlemskapet i partiet gav han två år senare upp efter bittra uppgörelser, sedan han återvänt som utrikesminister i J. E. Sunilas regering. Procopés aktiva och framgångsrika stöd för Kyösti Kallio i presidentvalet 1937 förvandlade honom slutgiltigt från en representant för en språklig minoritet till en nationell opinionsbildare.


 

I augusti 1920, drygt ett år efter invalet i riksdagen, blev den då 31-årige Procopé utnämnd till handels- och industriminister i Rafael Erichs regering. Perioden blev kort; när den slutade i april 1921 hotades Finlands utrikeshandel av att Frankrike fyrdubblade sina papperstullar. Då Frankrike för att trygga sina exportintressen ställde som villkor för eftergifter att Finland skulle upphäva förbudslagen som riksdagen enhälligt antagit 1919, såg läget dystert ut för Finland. Som medlem av handelsdelegationen gjorde Procopé en avgörande insats då han fann en lösning som gick ut på att Finland skulle förbinda sig att från Frankrike köpa all alkohol för lagligt, d.v.s. vetenskapligt, tekniskt och medicinskt bruk.


 

År 1924 återkom Procopé än en gång som handels- och industriminister i A. K. Cajanders expeditionsministär. Då ohållbarheten i förbudslagen blev allt mer uppenbar och statsekonomin kämpade mot depressionen, försökte Finland kapitalisera kommande lösningar genom att anhålla om ett statslån från Frankrike mot förbuds­lagens upphävande. Sakernas verkliga tillstånd gick dock snabbt upp för fransmännen, och inte ens Procopés förhandlingskonst räckte till för att nå en lösning. Sedan han efter presidentvalet hamnat utanför Sunilas regering och blivit verkställande direktör för Finska pappersbruksföreningen, medverkade Procopé ännu i låneförhandlingarna i slutet av 1931. Procopés insats som aktiv försäljare av den finska pappersindustrins produkter ute i världen var en viktig del av återhämtningen efter depressionen.


 

I maj 1924 blev Procopé utnämnd till utrikesminister i Lauri Ingmans regering. Utnämningen framstod som en kursändring i förhållande till den randstatsorientering som Finland då gått in för. Redan efter en vecka på sin post uttryckte Procopé sina starka sympatier för Sverige i en diskussion med ambassadören Henning Elmqvist. Då Procopé samma sommar mötte sin svenska kollega Erik Marks von Würtemberg i Stockholm, lade han återigen fram liknande synpunkter. Men Procopés kursändring hann inte åstadkomma ett införlivande av Finland i de nordiska ländernas intressesfär och distansera Finland från Sovjetunionen.


 

Inom kort blev det klart att det skulle ta tid att nå fram till den inrikespolitiska stabilitet som krävdes för att göra landet trovärdigt och få statsskeppet att slå in på en ny kurs. Procopés medverkan i fyra på varandra följande regeringar (Sunila, Oskari Mantere, Kallio, P. E. Svinhufvud) i drygt tre års tid (1927–1931) förklaras till stor del av fungerande personliga relationer mellan Procopé och presidenten Lauri Kristian Relander. De båda hade en likartad utrikespolitisk grundsyn. Hotet från Sovjetunionen var det utrikespolitiska axiom som styrde relationerna till andra stater och förbund. Den östra grannen var i Procopés ögon en expansiv stormakt, som Finland under inga förhållanden ensamt skulle kunna stå emot. Av denna orsak var det nödvändigt att undvika konflikter.


 

Att söka bestående internationella relationer med tanke på en eventuell, kommande sovjetisk aggression var den andra hörnstenen i utrikespolitiken. Kontakter till Norden och Nationernas förbund samt utvecklande av relationer till västmakterna var utslag av denna strävan. Karaktäristiskt för Procopés verksamhet som utrikesminister var också något som närmast skulle kunna betecknas som ett slags uppehållande kamp för att stävja de negativa effekterna av språkstriden och högernationalismen som hotade att påverka till och med utrikespolitiken. Äktfinskheten och Lapporörelsen med Mäntsäläupproret och skjutsningen av förre presidenten Ståhlberg gav en bild av att stabiliteten i det finska samhället vacklade. Det officiella Sverige följde även i övrigt med misstro och reservationer den unga republikens inledande utveckling. Släckningen av brandhärdar, vilket inte hörde till Procopés egentliga arbetsfält, innebar åtminstone ett tillfälligt stopp för den eftersträvade omorienteringen i utrikespolitiken. Då det aktiva samarbetet randstaterna emellan avklingat och den nordiska orienteringens väg var behäftad med svårigheter hade man nått fram till ett läge som Procopé träffande kallade splendid isolation.


 

J. K. Paasikivi, en av de få politiska visionärerna under det självständiga Finlands första decennier, anade röken från den annalkande världsbranden och ansåg det viktigt att Procopé återvände i nationens tjänst. Detta ledde till att han utnämndes till Finlands sändebud i Washington. De första intrycken av det uppdrag som Procopé inledde den 1 mars 1939 bådade gott. Både president Franklin D. Roosevelt och utrikesminister Cordell Hull tog emot det nyutnämnda sändebudet med välvilja, och Hull sade till och med ”We consider you one of ours”.


 

Men en annan verklighet uppenbarade sig bakom de vackra fraserna då man gick över till att behandla reella frågor. Att skaffa ett lån från Förenta staterna visade sig vara en trög operation, som delvis kröntes med framgång först efter vinterkrigets utbrott i december 1939. Procopés trumfkort var Finlands goda rykte som plikttrogen betalare av skulder, Paavo Nurmis och Jean Sibelius popularitet, liksom den allmänna opinionens starka reaktion mot det sovjetiska anfallet samt amerikafinländarnas röstningsbeteende i vissa delstater. I kontrast till detta stod Förenta staternas bedömning av pakten mellan Tyskland och Sovjetunionen som tillfällig och dess inrikespolitiska strävanden att bryta isolationismen.


 

Finlands beskickning fungerade med njugga anslag, men som dess chef var Procopé rätt man att skapa kontakter med de politiska kretsarna i landet, med opinionsbildare och medier över hela kontinenten samt med amerikafinländarna. Världspolitiska realiteter gjorde sig ändå allt mer gällande, och då slutresultatet av världskriget började skymta framstod Procopés uthålliga strävanden som mer eller mindre omöjliga. Relationerna svalnade gradvis, tills de diplomatiska relationerna slutligen bröts och Procopé under förödmjukande former tvingades lämna landet.


 

Det är svårt att bedöma hur framgångsrik Procopés verksamhet var om man ser till enskilda händelser. Att de krigstida relationerna slutade i en diplomatisk brytning och inte en krigsförklaring var dock en signal som möjligen hindrade Finlands inre front från att bryta samman i det kritiska läget efter Ryti–Ribbentrop-avtalet, t.ex. i samband med den socialdemokratiska riksdagsgruppens omröstning om regeringsmedverkan. Den mer än fem år långa vistelsen borta från Finland, svårigheterna med att få information från hemlandet, förödmjukelserna och oron för fosterlandets öde satte orimlig press på Procopés redan överansträngda psyke. Dessa faktorer förklarar eventuellt varför hans politiska omdöme svek då han rekommenderade Mannerheim att stanna vid Tysklands sida.


 

I det efterkrigstida Finland var Procopés ställning rätt ohållbar, sedan den centrala segrarmakten förklarat honom persona non grata. Politiska förtroendeuppdrag öppnade sig inte längre för Procopé, och hans sista stora utmaning blev försvaret av president Risto Ryti i krigsansvarighetsprocessen. Liksom hans diplomatiska uppdrag i Förenta staterna var försvaret av Risto Ryti på förhand dömt att misslyckas. Det var inte fråga om ett åtal som följde normal västerländsk rättspraxis, där friande dom var en möjlighet. I bakgrunden skymtade en stormakt som resonerade i termer av prestige och vars strävanden sträckte sig in i finländsk inrikespolitik. Försvaret ville inte legitimera denna karikatyr av rättspraxis, utan samlade material och höll anföranden som till kvalitet och betydelse skulle ha räckvidd långt fram i tiden, bortom domstolens beslut. Efter den fällande domen skrev Procopé boken Fällande dom som friar, som var avsedd att nå just detta syfte.


 

Hjalmar J. Procopés sista levnadsår präglades av en sorts landsflykt. Efter avskedet utan statlig pension var han tvungen att försörja sig, och någon uppgift som passade hans kvaliteter och person stod inte att få i Finland. Han drev omkring i uppdrag av alla de slag, och fick bland annat tjänst hos den svenske industrimannen Axel Wenner-Gren. Procopé bevarade sin känsla för Finland även i dessa tider, och han försökte på olika sätt verka för fosterlandets bästa. Hans sista gest blev uppmaningen till Finlands folk att delta i riksdagsvalet 7–8 mars 1954. Efter att själv ha röstat den första valdagen drabbades han av en hjärtattack som följande dag ändade hans liv.


 

Magnus Lemberg


 

Hjalmar Johan Fredrik Procopé, född 8.8.1889 i Stockholm, död 8.3.1954 i Helsingfors. Föräldrar generalmajoren Carl Albert Fredrik Procopé och Elin Hedvig Vendla von Törne. Gift med (1) Mary Ek 1916, (2) Anna Margaretha (Maggie) Norrmén 1927, (3) Margaret Katherine Mary Shaw 1940, (4) Brita von Heidenstam 1949.


 

PRODUKTION. Oavhängighet eller fortsatt förtryck (1917); La Finlande et la situation internationale dans l’Europe du Nord (1932); Riktlinjer i internationell och nordisk handelspolitik. Stockholm (1935); Fällande dom som friar. Dokument ur Finlands krigsansvarighetsprocess. Eksjö (1946, på ty. 1947).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Hjalmar Procopés arkiv, Riksarkivet. V. Helle, Puheenvuoro kansallisten veteraanipäivien seminaarissa 27.4.1997. Helsingin Sanomat 28.4.1997; M. Lemberg, Det krigshotade Finland och den amerikanska kreditmarknaden. Historiska och litteraturhistoriska studier (1981); M. Lemberg, Hjalmar J. Procopé som aktivist, utrikesminister och svensk partiman (1985); M. Lemberg, Hjalmar J. Procopé. En politisk biografi (1989).


 

BILDKÄLLA. Procopé, Hjalmar. Utrikesministeriets arkiv.