SJÖMAN, Ulla-Christina


(1926– )


Sacri ministeri candidatus, lektor


Ulla-Christina Sjöman är en av Finlands mest kända förebedjare. Förbönsgudstjänsterna i dåvarande Lukas församling i Helsingfors har pågått utan avbrott sedan 1974. Gudstjänsterna, som varje gång samlar hundratals deltagare, har gått över språkgränsen och tolkas till finska. Förbönsarbetet har gjort Sjöman till en uppskattad själavårdare och gästtalare i kyrkor över hela landet. Det som präglat henne är en vardagsnära, chosefri förtröstan på Guds hjälp och en stark kallelsemedveten­het i livsuppgiften som förebedjare för människor i nöd.

 

Ulla-Christina Sjöman föddes i Helsingfors den 20 mars 1926. Knappa sex månader tidigare hade hennes far, kaptenlöjtnant Thorolf Sjöman, omkommit med hela sin besättning på 53 man då torpedbåten S2 sjönk i en höststorm utanför Räfsö. Olyckan, ur vilken de tre övriga av flottiljens fartyg med knapp nöd klarade sig, hör till Finlands största marinkatastrofer i fredstid.


 

Ulla-Christina växte upp med sin mor, barnträdgårdslärare Margit (född Ascholin), mormor Saima Ascholin (född Långström) och hennes handikappade syster Helmi Långström. Barndomshemmet vid Skarpskyttegatan, en lummig gård med ett par trähus, hade tillhört släkten sedan 1861. Hemmet präglades av de tre kvinnornas ljusa, osentimentala livssyn, som inte svek dem trots sorg och motgångar. Att familjens män dog och kvinnorna ensamma fick bära ansvaret var för övrigt ett mönster som gick igen från tidigare genera­tioner både på Ulla-Christinas mors och fars sida. Respekten för medmänniskan var en självklar del av hemmets anda. Man hjälpte dem som var i nöd oberoende vem det var, visade gästvänlighet, talade inte illa om folk. Här fanns kristen tro och övertygelse men man talade inte så mycket om tron – man levde den. Samma verksamma, glada tro var typisk för vänskapskretsen dit bl.a. Mathilda Wrede, Ulla-Christinas gudmor, hörde.


 

Barndomstiden var lycklig för Ulla-Christina, som var en livlig flickunge, en riktig pojkflicka, pigg på upptåg. Sedan blev allt annorlunda. De gamla dog och Ulla-Christina flyttade med sin mor till ett höghus vid Tölötorggatan. Tonårstiden sammanföll med krigsåren med allt vad det innebar av knapphet och restriktioner. Skolgången var tidvis oregelbunden. Nyheterna från fronten blev en viktig del av vardagen för Ulla-Christina, som också var flicklotta. Under loven var skoleleverna arbetspliktiga och Ulla-Christina arbetade tre somrar i rad på en gård i Mörskom. Mitt i all den bedrövelse krigsåren förde med sig upplevde hon starkt att det också fanns en ny hjälpsamhet och generositet människor emellan.


 

De sista skolåren förmörkades av moderns sjukdom, som gjorde henne sängliggande i två år. Ulla-Christina fick ta ansvaret för hemmet och ekonomin. Samtidigt genomgick hon sin egen troskamp: det gick inte att leva på andras tro, hon måste personligen ta ställning till Kristus. Stor hjälp fick hon av det budskap evangelisten och själasörjaren Frank Mangs förde fram under en mötesserie i huvudstaden. Hon tog studentexamen vid Nya Svenska Samskolan 1945 och inriktade sig på medicin, men fakulteten fylldes av hemvändande soldater som med hjälp av sina militärpoäng körde förbi flickorna. Hon valde då att studera teologi och blev sacri ministeri kandidat vid Helsingfors Universitet 1950. En viktig del av studentlivet utgjorde SSKF, Svenska Studenters Kristliga Förening, där hon var aktivt med, likaså hjälpte hon till både med juniorer och söndagsskola i sin hemförsamling, Norra svenska församlingen. Det blev också i hemförsamlingen hon fick sin första tjänst som ”kvinnlig teolog”, som ämbetsbeteckningen lydde på den tiden. Hennes distrikt blev Tölö och Mejlans, d.v.s. de stadsdelar som 1956 bröts ut från Norra svenska församlingen och bildade Tomas församling. Hon åtog sig också att bli timlärare i religion i Svenska flickskolan (1954–1956) och Laurellska skolan (1956–1967), och auskulterade samtidigt (1955) då hon märkte att hon trivdes som pedagog.


 

Det som karaktäriserade Ulla-Christina­ Sjömans arbetsinsats och person ända från första början var andlig mogenhet och grundlighet i allt hon företog sig. Hon ingav förtroende och var lätt att komma till tals med. När hon 1967 sökte tjänst i Lukas församling (sedermera efter församlingsfusion Petrus) – nu som lektor eftersom de kvinnliga teologernas ämbetsbeteckning hade ändrats – var hon känd som en pålitlig, stabil medarbetare med flera års mångsidig arbetserfarenhet. Att just hon under kommande decennier skulle tala till och be för tusentals människor, varje vecka motta hundratals förbönsbrev från hela landet och på nära håll se hur Gud verkar i enskilda människors liv, hade knappast någon kunnat föreställa sig.


 

Det började med en växande känsla av oro. Sjöman såg på medlemmarna i en bibel­krets hon tagit över från sin föregångare och tänkte: samma människor samlas år efter år, läser sin Bibel, kan mycket och ändå saknar de någonting. Hon kände sig otillräcklig i sin vilja att hjälpa. Betydelse­full blev kontakten med kollegan, barnklubbsledaren Dorris Nordblad. De två vännerna började tillsammans be till Gud om ny kraft. Det första som skedde lät illavarslande: en grupp Lukasbor ville åka till Stockholm på Karisma 72, en stor karismatisk konferens. Sjöman blev förskräckt och bad kyrkoherden om tillåtelse att få åka med till Stockholm för att ”beskydda fåren från svärmiskhet”. Mötet blev avgörande både för ”fåren” och den beskyddande lektorn.


 

Den karismatiska rörelsen, som tagit sin början i en anglikansk kyrka i Los Angeles i slutet av femtiotalet spred sig till alla större samfund runt om i världen. Särskild genomslagskraft fick rörelsen i den katolska kyrkan, men lämnade också tydliga spår i de protestantiska kyrkorna. Kännetecknande för den karismatiska rörelsen var att de nytestamentliga nådegåvorna som man vant sig vid att i främsta hand sammankoppla med pingströrelsen, nu började fungera också i de gamla, etablerade samfunden. Paulus nämner i 1 Ko­rin­thier­brevet bland annat gåvan att tala profetiskt, gåvan att tala i tungor, gåvan att tolka tungotal, gåvan att bota, gåvan att meddela vishet eller kunskap. Allt det här fanns med på Stockholmskonferensen men hotbilderna hade varit kraftigt överdrivna, konstaterade Sjöman. Bland deltagarna mötte hon också sin dogmatikprofessor Osmo Tiililä, en av de stora påverkarna i den finländska kyrkan under flere decennier. Mötet gav henne frimodighet att be Gud ge henne de gåvor hon behövde i sitt personliga liv och i sitt arbete.


 

Den gåva hon fick var förebedjarens gåva. ”Kallelsen till förbön är det primära,­ men i förbönen ingår bön för de sjuka”, har varit hennes bestämda svar varje gång man velat utnämna henne till helbrägdagörare. Hon har från första början ryggat tillbaka för all egen upphöjelse: Gud allena är den som verkar och han gör det suveränt. En rolig detalj mitt i den allvarsamma kallelsen, är Sjömans övertygelse att hon är Vår Herres andrahandsval. Egentligen kallade han en annan, men den personen lydde inte, och då fick hon kallelsen i stället. ”Herren har satt mig på plats. Jag är bara suppleanten”, säger hon.


 

Efter Stockholmskonferensen började man samlas till lovprisningsandakter i Munksnäs kyrka, upphovet till förbönsgudstjänsterna som första gången hölls i februari 1974. Många fick uppleva både ett inre och yttre helande. Snart spred sig ordet att det fanns hjälp att få i Munksnäs kyrka. Människor skrev och ringde och kom både till gudstjänsterna och hem till Sjöman och Nordblad för att få personlig förbön. Sjöman insåg med oro att hjälpsökande människor började tro att den konkreta beröringen av förebedjarens ”välsignade händer” hade betydelse. ”Förebedjaren ber, men det är Gud som helar, det är hans välsignande händer som vidrör en människa i nöd, inte mina händer”, undervisade hon enträget.


 

Då deltagarantalet fortsatte att stiga flyttades förbönsgudstjänsterna 1982 av utrymmesskäl från Munksnäs till Munkshöjdens kyrka, som hade plats för 600 personer. Kvällarna fick namnet Förbön och tack. Tacket fanns där eftersom människor som fått hjälp redan i ett tidigt skede började skicka in sina tackämnen. Kvällarna var för övrigt mycket stillsamma, ingen föll, ingen ropade. Sång, en bibelutläggning av Sjöman eller någon annan av Lukas församlings teologer, uppläsning av tack- och förbönsämnen samt Sjömans förbön vid altaret där hon lagt korgen med kvällens insamlade förbönslappar samt häftet i vilket hon antecknat de förbönsämnen som posten fört med sig under de två veckor som gått sedan senaste Förbön och tack – uppläggningen är enkel. ”Stillheten är själavårdande och den lugna atmosfären passar oss finländare”, har många sagt genom åren. Anmärkningsvärt är att böneväckelsen hållits kvar inom den lutherska folkkyrkan och inom ramarna för den egna församlingens verksamhet. I själva verket har förbönen blivit församlingsarbetets ryggrad i Lukas.


 

Förbönsgudstjänsterna gick i ett tidigt skede över språkgränsen. När allt flera finskspråkiga gudstjänstdeltagare började dyka upp beslöt man snart att inte bara bibelutläggningen utan allt som sades och sjöngs och bads skulle tolkas till finska. Dessa tvåspråkiga gudstjänster i en finlandssvensk församling är en unik företeelse i Finland.


 

Det säger sig självt att vare sig förebedjaren eller hennes förbönsverksamhet försiggått utan kritiska röster. I dag hålls, inte sällan som en följd av Sjömans verksamhet, förbönsmöten i många församlingar. På sjuttiotalet var läget ett annat. Det var många som ställde sig frågande till lektorn som plötsligt samlade stora skaror omkring. Vad höll hon på med egentligen? Något extatiskt som inte hörde hemma i den lutherska kyrkan; for människor illa? John Vikström, som var biskop i Borgå stift, kom själv till Munksnäs för att se vad som försiggick. Han kallade också Sjöman, som han kände sedan länge, till biskopsgården för ett samtal. Resultatet blev att Vikström inte fann någon orsak att ändra på sitt grundmurade förtroende för Sjöman.


 

Det är otaliga människor som fått hjälp genom förbön. Förbönsgudstjänsterna i Munkshöjdens kyrka pågår fortfarande med Ulla-Christina Sjöman, som är pensionerad sedan 1989. Hon håller också sedan 2000 regelbundet förbönskvällar i Valkom kapell och reser alltjämt runt i hela landet på inbjudan av olika församlingar. Hon talar alltid på svenska och använder tolk i finska församlingar. Den nöd hon under åren mött har famnat allt från sjukdom, depression, barnlöshet, äktenskapskris, alkoholism och drogberoende till bortsprungna hundar och kor som slutat ge mjölk. Förebedjaren ber, men påminner ständigt den ångestfyllda människan att det viktigaste är det inre helandet, att ta emot Frälsaren i sitt liv.


 

Kristina Fernström


 

Ulla-Christina Sjöman, född. 20.3.1926 i Helsingfors. Föräldrar, kaptenlöjtnant Thorolf Sjöman och barnträdgårdsläraren Margit Ascholin.


 

PRODUKTION. Nära Herren (1979); Han går med dig (1980); Var dag med Herren (1983); I Herrens hand (1986); I Herrens kraft (1988); Herrens helande kärlek (1992); Herren är trofast (2001).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Fernström, Kallad till förebedjare. Ulla-Christina Sjöman i närbild (1991).


 

BILDKÄLLA. Sjöman, Ulla-Christina. 1990. Hufvudstadsbladets arkiv.