PIPPING, Hugo


(1864–1944)


Professor i nordisk filologi


Hugo Pipping är känd för sina banbrytande insatser inom den akustiska fonetiken, som han var den första representanten för i både Finland och Sverige. Han är också känd för sina banbrytande insatser som den första professorn i nordisk filologi (tidigare svenska språket och litteraturen) vid Helsingfors universitet. Som universitetsman verkade han aktivt för den svenska utbildningen vid Helsingfors universitet och Åbo Akademi.

 

Hugo Pipping föddes den 5 november 1864 i Tavastehus, där hans far ledde byggandet av järnvägen mellan Helsingfors och Tavastehus. Helsingfors blev dock hans hemstad, där han växte upp i kretsen av den Pippingska släkten. Han klarade sig bra i skolan och var alltid den bästa eleven i sin klass. Han var redan under skoltiden livligt intresserad av musik och pianospel. Studentexamen avlade han 1882 med utmärkta betyg, och samma år skrev han in sig i universitetets historisk-­filologiska sektion för att studera latin, men bevistade även föreläsningar i sanskrit, franska och senare även i engelska, ryska och grekiska. Pippings studier avbröts under läsåret 1884–1885, då han reste med sin sjuke farbror Fritz Pipping till kurorter i Tyskland och Frankrike. Hösten 1885 återupptog han sina studier. År 1886 var han klar med sin kandidatexamen som hade ämneskombinationen filosofi, sanskrit och komparativ lingvistik, romersk litteratur, finsk, rysk och nordisk historia.


 

Pipping avsåg ursprungligen att fullfölja sina doktorandstudier i sociologi och psykologi i London, men efter vistelsen där vårterminen 1887 föresatte han sig i stället att disputera i fonetik. Han uppmuntrades av dåvarande professorn i fysiologi Konrad Hällsten i Helsingfors att resa till Kiel för att under professor Viktor Hensens ledning sätta sig in i de nyaste metoderna inom den akustiska fonetiken. Innan han gav sig iväg gifte han sig med Anna Westermarck, syster till hans nära vän professor Edvard Westermarck. I Kiel samlade Pipping in material för en avhandling om klangfärgen hos sjungna vokaler. Efter hemkomsten färdigställde han avhandlingen, som han disputerade på 1890. Den fick så lysande kritik att Pipping 1891 utnämndes till docent i fonetik. Han var då den första representanten för detta ämne vid ett nordiskt universitet.


 

Särskilt i Uppsala blev nordisterna intresserade av Pippings experiment och han inbjöds att föreläsa om den Hensen­ska metoden. Besöket i Uppsala gav Pipping en första impuls att välja ett nytt forskningsområde, den nordiska filologin. Detta återspeglades i de föreläsningar om språkets fysiologi med speciell hänsyn till Helsingforssvenskan som Pipping höll i Helsingfors. Han fortsatte dock sina forskningar inom fonetiken såväl i Kiel som i Helsingfors. Under tiden drogs även han med i det politiska livet. Han deltog i 1897 års lantdag som representant för adelsståndet. Han anses ha haft en relativt liberal inställning till lantdagens stridsfrågor, bland annat till frågan om religionsfriheten och om kvinnans rätt till lärartjänst vid statsskolor och seminarier. Senare blev hans ställningstaganden i samhälleliga frågor mer konservativa, i synnerhet när finskhetssträvandena radikaliserades och lantdagsreformen genomförts. Han stödde en aktiv svenskhetspolitik, som han sedan kom att bedriva inom den akademiska världen, men var mot den nya enkammarlantdagen, i vars verksamhet han inte deltog.


 

När dåvarande professorn i svenska språket A. O. Freudenthal 1897 tog upp frågan om sin efterträdare med Pipping och rådde honom att resa till Uppsala för att göra sig kompetent för en professur i detta ämne, ledde diskussionerna till att Pipping på nytt reste till Uppsala. Under Uppsalaåren knöt Pipping nära vänskapsband med tidens främsta nordister, och dessa band upprätthöll han livet ut. Det har sagts att kärleken till Sverige utgjorde en av de djupaste källorna till hans starka svenskhetskänsla. Återkomsten till Helsingfors var inte lätt för Pipping. Efter åren vid ett framstående språk­vetenskapligt centrum kände han sig isolerad och ensam bland de få nordisterna i Finland. Från studentnationernas sida fick Pipping dock ett bevis på uppskattning när han 1901 valdes till kurator för Nyländska nationen. Kuratorstiden blev visserligen mycket kort eftersom forskningen gick före allt annat, men Pipping hann delta i slutförandet av arbetena på det nya nationshuset. I festtalet vid husets invigning berörde Pipping det val som de närvarande studenterna stod inför, nämligen mellan den egna välfärden å ena sidan och fosterlandet och mänskligheten å andra sidan. Han gjorde det på ett sätt som uppskattades högt av åhörarna, som några dagar senare kom att bli involverade i uppbådsstrejken.


 

Studierna och forskningen vid Uppsala universitet resulterade 1902 i att Pipping kunde göra sig formellt kompetent för en professur i svenska språket. I stället för i Helsingfors utnämndes Pipping 1903 till docent i nordiska språk och fonetik vid Göteborgs universitet, där han stannade till 1908. Till Freudenthals efterträdare som extraordinarie professor i svenska språket och litteraturen valdes han 1907. Som medtävlare hade han filosofie doktorerna Oskar Fredrik Hultman och Herman Vendell. Benämningen på professuren och dess status ändrades 1908 till ordinarie professur i nordisk filologi. Pipping innehade tjänsten i 25 år; han avgick med pension 1932.


 

Som fonetiker valde Pipping att inrikta sig på språkljudens akustik och örats roll i hur språkljuden artikuleras. Därmed tog han avstånd från den traditionella genetiska skolans intresse för talorganen och språkljudens artikulation. Med den nya metoden och de nya instrumenten kunde Pipping nå en exakt och objektiv ljudbestämning. Han var övertygad om att ljud som var likvärdiga för örat kunde vara producerade med olika artikulation. Pippings talrika artiklar om vokaler, bl.a. i finlandssvenskan, och om vokalklang publicerades i inhemska, nordiska och internationella tidskrifter. Specifikt om språkljudens artikulation handlar däremot Pippings artikel om det bildade uttalet av svenska språket i Finland (1893), som anses vara den första vetenskapliga beskrivningen av finlandssvenskan. Resultaten av Pippings analyser, som han hade fått stor hjälp med av sin hustru Anna, bedömdes som mycket tillförlitliga. Så även hans arbete om det finska språkets fonetik som han på uppdrag av Finsk-ugriska sällskapet slutförde 1899.


 

Det nya i Pippings synsätt var alltså att han undersökte förhållandet mellan språkljudens objektiva egenskaper och de subjektiva hörselbilderna hos språkbrukaren. I en sådan undersökning var det enligt Pipping viktigt att utgå från de före­teelser som visade största möjliga parallellitet med hörselbilderna och som samtidigt var tillgängliga för objektiv analys. Men enligt honom fick avvikelserna mellan hörselbilderna och resultaten av den objektiva analysen inte leda forskaren att göra skillnad mellan ljud som för örat stod varandra nära. Det rådde nämligen enligt Pipping en ”substitutionsfrändskap” för denna typ av ljud. Att Pipping redan 1901 formulerade en definition på en sådan frändskap framstår som en mycket tidig definition av en strukturalistisk ljudenhet, ett fonem. Pippings vetenskapliga skrifter möttes med uppskattning såväl hemma som utomlands, och de befäste hans ställning som en av de främsta fonetikerna på sitt område.


 

Som filolog var Pipping anhängare av den språkhistoriska riktning inom språkvetenskapen som hade varit så gott som allenarådande sedan mitten av 1800-­talet. Fonetikerns syn på språket och språk­utvecklingen kan dock skönjas som en nyskapande underton i de flesta av hans arbeten. Hans filologiska förstlingsverk Gotländska studier (1901) omfattar dels en utgåva av Gutalagens äldsta handskrift, dels språkliga iakttagelser om orto­grafi, böjning och framför allt om det s.k. ­i-omljudet. Studien efterföljdes av flera gotländska studier och senare på 1910-­talet av den omfattande artikel­serien om fornsvenskt lagspråk, som hör till de främsta av Pippings ljudhistoriska och textkritiska arbeten.


 

Ljudläran i ett språkhistoriskt perspektiv var utan tvekan forskaren Pippings specialområde nummer ett. Resultaten av denna forskning sammanfattade han i boken Inledning till studiet av de nordiska språkens ljudlära (1922). Kapitelrubrikerna ”Allmän fonetik”, ”Några nordiska grundproblem”, ”Några ur­germanska ljudlagar” och ”De urnordiska ljudens utveckling” vittnar om vidden av Pippings forskning på området. Boken är ett värdefullt bidrag till den nordiska filologins historia i och med att den introducerade en ny terminologi och en ny syn på problematiska frågor.


 

Runinskrifter, i synnerhet på Gotland, ortnamn, verslära, grammatiska frågor och senare eddadikterna om de fornnordiska gudarna och hjältarna var också före­mål för Pippings vetenskapliga intresse. Hans omfattande vetenskapliga produktion anmäldes och diskuterades framför allt i tidens nordiska språkvetenskapliga tidskrifter. Han var även en aktiv deltagare och föredragshållare vid de nordiska filologmötena. I sin språkvetenskapliga forskning utvecklade han ibland, såsom hans elev professor Arnold Nordling har uttryckt det, barockt fantastiska linjer. Pipping själv var av den åsikten att fantasifulla och djärva förslag, även om de var felaktiga, kunde föra forskningen framåt. Denna djärvhet, och även det motstånd den ibland väckte, bidrog till att göra Pippings arbeten och den finländska forskningen inom nordisk filologi kända utanför det egna landets gränser.


 

Som erkänsla för sina vetenskapliga meriter valdes Pipping till medlem av Finska Vetenskaps-Societeten. Internationellt erkännande fick han för sin forskning inom fonetiken genom att han kallades till hedersledamot av utländska vetenskapliga samfund, bl.a. International Society of Experimental Phonetics (1930).


 

Som professor var Pipping en omtyckt lärare och uppskattad handledare. Han var en inspirerande föreläsare som samlade stora åhörarskaror till sina före­läsningar om fornsvensk eller fornisländsk litteratur, ljudhistoria, runologi eller ortnamn. Som professor och vetenskapsman startade Pipping 1908 den språkvetenskapliga serien Studier i nordisk filologi, som utges av Svenska litteratursällskapet i Finland. Med serien skapade han en möjlighet för unga och längre hunna finländska nordister att publicera sina vetenskapliga alster, men han lyckades också till artikelförfattare få flera kända forskare i Sverige.


 

Som universitetsadministratör blev Pipping tvungen att tackla språkpolitiska problem när frågan om svenskans status vid Helsingfors universitetet aktualiserades på 1910-talet. Pipping understödde de svenskspråkiga studenter som pläderade för en linjedelning på språklig grund i fråga om såväl undervisningen som studentnationerna. De finskspråkiga talade däremot för en mer genomgripande förändring av undervisningsspråket. Pipping deltog även i det förberedande arbetet för grundandet av Åbo Akademi. I planeringen av akademins verksamhet betonade han kraftigt de humanistiska vetenskapernas betydelse. Han var senare aktivt verksam i Stiftelsen för Åbo Akademi, bland annat som ordförande för delegationen.


 

Pipping var en förgrundsfigur inte bara inom den akademiska världen utan också inom det kulturella livet i Helsingfors. Han tog del i den livliga debatten kring rättskrivningsfrågan i slutet av 1800-­talet. Under 1900-talets första decennium var han aktivt med i diskussionerna om teatersvenskan i Helsingfors. I motsats till många andra menade han att det borde talas högsvenska på teaterscenen, i syfte att hålla kunskapen om det svenska riksspråket och den kulturella sammanhållningen inom det svenska språkområdet levande. Pipping engagerade sig även i de frågor som Hugo Bergroths bok Finlandssvenska (1917) gav upphov till och som gällde finlandssvenskans särart och framtid. I Svenska litteratursällskapet ansvarade Pipping framför allt för den språkvetenskapliga verksamheten. Han blev medlem i sällskapet 1903 och fungerade senare som dess mångåriga ordförande. Han valdes även till sällskapets hedersledamot. Det har sagts att han troligen trivdes bäst just i litteratursällskapets krets.


 

Sedan Pipping från och med slutet av 1920-talet med ålderns rätt allt mer dragit sig tillbaka från den akademiska världen och även åt nya krafter överlåtit sina förpliktelser inom litteratursällskapet, levde han sina sista år i kretsen av sin familj och sina vänner. Den oroväckande utvecklingen i Europa under 1930-talet och det andra världskriget var en hård prövning för honom. Trots sin motvilja mot Tysklands nya regim upprätthöll han kontakten med sina vänner där. Efter att hans hem i Helsingfors hade skadats svårt vid ett bombanfall var det goda vänner som öppnade sitt hem för honom. Familjen och vännerna var Pippings fasta punkter i livet.


 

Pirkko Lilius


 

Knut Hugo Pipping, född 5.11.1864 i Tavastehus, död 31.7.1944 i Åbo. Föräldrar distriktsingenjören Knut Theodor Pipping och Aline Standertskjöld. Gift 1888 med Anna Westermarck.


 

PRODUKTION. Om klangfärgen hos sjungna vokaler. Undersökning utförd vid fysiologiska institutet i Kiel medels Hensens fonautograf (1890); ”Om det bildade uttalet af svenska språket i Finland”. Nystavaren 1893; ”Über die Theorie der Vocale”. Acta Societatis Scientiarum Fennicae 1894; Gotländska studier (1901); Bidrag till Eddametriken (1902); Grammatiska studier (1905); Guta lag och Guta saga jämte ordbok (1907); Fornsvenskt lagspråk I–V (1910–1915); Inledning till studiet av de nordiska språkens ljudlära (1922).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Festskrift tillägnad Hugo Pipping (1924); A. Nordling, Nekrolog över Hugo Pipping. Arkiv för nordisk filologi (1945); O. Panelius, Hugo Pipping (1955); R. Pipping, Hugo Pipping. Minnesteckning. Societas Scientiarum Fennica, Årsbok 1946. H. Schauman: Hugo E. Pippings tryckta skrifter (1955); S. Sola och L. O. Tudeer, Helsingfors universitet, Lärare och tjänstemän från år 1828. Supplement (1940).


 

BILDKÄLLA. Pipping, Hugo. 1901. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.