Laila Kinnunen var finsk schlagerdrottning under 1950- och 1960-talen och en artist av internationella mått. Hennes karriär blev kort men hennes eftermäle långt. Kinnunens trumfkort var hennes mjuka, följsamma röst, hennes utomordentliga rytmsinne och utmärkta språkkunskaper. Hennes mångsidiga repertoar spände från vals och schottis till jazz och bossanova. Laila Kinnunen var också den första kvinnliga underhållningsartisten i Finland vars karriär och privatliv från första början ständigt bevakades i veckopressen.
Laura Annikki Kinnunen, kallad Laila, föddes på Långbacka gård i Mellungsby i Helsingfors några veckor före vinterkrigets utbrott. Hennes föräldrar var lantarbetaren Artturi August Kinnunen från Viitasaari och mjölkerskan och kokerskan Kerttu Maria Muukkonen från Savolax. Fadern spelade dragspel och var byspelman, modern hade en vacker sångröst. Alla barnen Kinnunen var musikaliska. Den äldste brodern Raimo (1931–1984) ägnade sig åt körsång och sjöng i bl.a. sångensemblen Aikamiehet. Den äldre systern Ritva (f. 1937) var i början av 1960-talet också känd som schlagersångerska, och systrarna sjöng duett tillsammans. Yngste brodern Martti (1946–1984) spelade gitarr. Dessutom var Raimo och Ritva också skickliga salongsdansare i unga år.
Under fortsättningskriget skickades systrarna Ritva och Laila som krigsbarn till Simrishamn i Skåne, där systrarna placerades i skilda familjer. Laila hamnade i affärsmannen Tage Larsons familj. Redan som femåring uppträdde hon offentligt i Sverige med sången ”Orvokkeja äidille” (Violer till mor) på finska.
Systrarna hann ta intryck av internationella strömningar inom svenskt musikliv innan de återvände till Finland 1949, då Laila var tio år gammal. Under barndomen i Sverige påverkades Laila Kinnunen av den svenska jazz- och dansmusiken, radiorevyerna och swingen från krigsåren med Alice Babs, Ella Fitzgerald och Caterina Valente. Laila och hennes syster talade redan tidigt svenska sinsemellan, och Laila lärde sig att härma olika språk.
Systrarna Kinnunen bosatte sig 1951 i Veikkola, Kyrkslätt. Laila gick i skolan, tog gitarrlektioner och lät klippa sitt svarta hår i samma stil som Audrey Hepburn i filmen Sabrina. Som 15-åring deltog hon i Finlands schlagermästerskap 1955 på Helsingfors teknologförening och vann överlägset den utländska avdelningen med ”Lullaby of Birdland”.
Laila Kinnunen hade börjat som kontorspraktikant och gick i aftonläroverk. Under veckosluten uppträdde hon tillsammans med bröderna Lönnberg tills hon i en tidningsannons såg att Lasse Pihlajamaas orkester sökte en sångsolist. Bara sexton år gammal fick Kinnunen sålunda sjunga med Pihlajamaan pelimannit tillsammans med Henry Theel. En förutsättning var att managern Klaus Varvikko och hans hustru Ester som reste med orkestern fungerade som målsmän. Till Lailas repertoar hörde redan då amerikanska evergreens såsom ”My Blue Heaven”. Hon var stolt över sin förmåga att sjunga jazz och improvisera.
Efter kriget, på 1950-talet, sköljde en våg av romantiska, vemodiga och soliga italienska schlager och filmer över Förenta staterna och Europa. Samtidigt blev ungdomen en specifik grupp, och tonårskärleken kom att bli ett tema inom schlagern. De unga kvinnliga solisternas genombrott skedde i Finland under 1950-talets senare hälft och den 17-åriga Laila Kinnunen efterträdde Annikki Tähti, Brita Koivunen och Vieno Kekkonen. Sången ”Lazzarella”, som handlar om en italiensk skolflicka, var Kinnunens första skiva och genombrott 1957. Hon hade fortfarande svårigheter att artikulera på finska och måste öva mycket på Sauvo Puhtilas text.
Under Laila Kinnunens första år som schlagersångerska hade hon framgång bland annat med populära italienska sånger som ”Illalla, illalla” (”Chella llà”), ”Marina”, ”Maliziusella”, ”Neidon oikut” (”La donna riccia”) och ”Carina”. Hon var ung men förbluffande professionell och sjöng med mjuk, varm röst också latinamerikanska sånger som beguinen ”Afrikan tähti” (”Stern von Africa”) och Ernesto Lecuonas ”Viidakon rummut” (”Jungle drums”) 1957–1959. Schlager från denna tid var bl.a. ”Olisin voinut tanssia koko yön” (”I could have danced all night”), ”Kellä kulta, sillä onni” (”Everybody loves a lover”) och ”Kerro kultainen kuu” (”Sail along silvery moon”). Till de tidiga årens swing- och jazzspelningar hörde ”Kuume” (”Fever”), ”Pieni kukkanen” (”Petite fleur”), ”Jazzbasilli” (”Jazzbacillen”) och ”Keskiyön aurinko” (”The midnight sun will never set”) samt ”Wrap your troubles in dreams” och ”Comes love”, som hon sjöng in för radion.
Laila Kinnunen vann finländarnas hjärtan också genom att sjunga Masa Jäppiläs ”Siipirikko” (Vingbruten), Georg Malmsténs ”Sing sing Kiinantyttö” och Usko Kemppis ”Tulipunaruusuja” (Eldröda rosor) 1960. Hon sällskapade från 1959 med den italienske musikern Armando Fugazza, som bosatt sig i Finland. Det bidrog till att det var hon som lanserade bossanovan i landet i början av 1960-talet, bl.a. sångerna ”Yhden nuotin samba” (”One note samba”), ”Epävireiset sydämet” (”Desafinado”) och ”Ipaneman tyttö” (”The girl from Ipanema”). Kinnunen lärde sig också att tala och sjunga italienska.
År 1961 vann Laila Kinnunen den första uttagningen i Finland till Eurovisionstävlingen med sången ”Valoa ikkunassa” (Ljus i fönstret) av Eino Hurme. Den kom på delad sjunde plats i Cannes och den charmerande 21-åriga sångerskan fotograferades flitigt på olika sandstränder vid Medelhavet.
Resan öppnade också de europeiska estraderna för den språkkunniga Laila Kinnunen. De första hade varit i Leipzig och Berlin i Östtyskland 1959. På 1960-talet uppträdde hon bland annat i folkparkerna i Sverige, på restaurang Berns i Stockholm, i München, Berlin och Rostock, på Sopotfestivalen i Polen, i Bryssel med en stor underhållningsorkester, i Zürich, Rumänien, Madrid och Granada, Lissabon och Bratislava, främst i radio- och tv-konserter men också på restauranger.
I Finland verkade Kinnunen efter tiden i Pihlajamaan pelimannit en period i Olli Hämes och senare i Erkki Melakoskis orkester. År 1963 grundade hon en egen orkester tillsammans med Armando Fugazza.
Laila Kinnunen sjöng in skivor på tyska och svenska åtminstone i Holland, Västtyskland och Sverige; hon hade bl.a. ett kontrakt med skivbolaget Sonet. Om hennes internationella karriär visste man nästan ingenting i Finland.
Laila Kinnunen hade en scenkarisma präglad av värme och gott humör. Hon var målmedveten men känslig och sårbar i sina människorelationer. Hon blev redan som minderårig en galjonsfigur för den nya generationens kvinnliga artister och blev enormt efterfrågad. Därtill tillhörde hon som artist den första tv-generationen. Laila var också en idol som man runt om i Finland ville efterlikna till sätt, frisyr och klädstil.
På 1960-talet gav Laila Kinnunen också sina versioner av tidens popmusik, Paul Anka i ”Yö on kyynelten” (”It’s time to cry”) och ”Tanssi rakkaani vain” (”Dance on little girl”) samt Lennon och McCartney i ”Älä kiusaa tee” (”Bad to me”) och ”Vain päivän tahdon kerrallaan” (”A day in the life”). Hon sjöng också in filmschlager, franska chansoner och ryska folksånger. Kinnunen spelade in skivor på finska, svenska, engelska, tyska, ryska, ungerska och afrikaans. Hennes egen favorit var den slaviska valsen ”Na sopkach Mantjzjurii” (På Manchuriets kullar), som hon sjöng på ryska.
Den mångsidiga Laila Kinnunen medverkade också i inhemska filmer. Hon lyste som Tangolita i Paul Abrahams operett Savoyn tanssiaiset (Bal på Savoy) på den finska folkteatern Helsingin Kansanteatteris scen, sjöng i musikalen Boyfriend på Svenska teatern och på Lilla teatern i Gilbert.
Laila Kinnunen var skivbolaget Scandias stjärna 1957–1966. Men Scandia sade upp kontraktet på grund av hennes stormiga privatliv, och 1967–1968 spelade hon in skivor på finska, svenska och tyska för det lilla skivbolaget Benita Records. Beatleslåten ”En helt vanlig dag” (”A day in the life”) blev 1968 hennes sista skiva efter en karriär på knappt tio år. Då var hon bara 29 år gammal.
Men Laila Kinnunen förblev en av pressens favoritkändisar. Hennes romanser, skilsmässor och äktenskap behandlades på ett alltmer sensationellt sätt. Inte förrän lagen om integritetsskydd 1975 trädde i kraft dämpade sig uppståndelsen.
I början av 1980-talet försökte Laila Kinnunen göra comeback. Hon spelade in Rauno Lehtinens ”Toiset meistä” (Vissa av oss) och ”Kohtalon lapsi” (Ett barn av ödet) på skiva, uppträdde i tv och på Villmanstrands humppafestival men drog sig sedan tillbaka för gott från estraderna. Hennes eftermäle står sig dock, och det finns de som hävdar att hon som underhållningsartist nådde samma höjder som en gång Olavi Virta.
Maarit Niiniluoto
Laura (Laila) Annikki Kinnunen, född 8.11.1939 i Helsinge, död 26.10.2000 i Heinävesi. Föräldrar lantarbetaren, stataren Artturi August Kinnunen och mjölkerskan, kokerskan Kerttu Maria Muukkonen. Sambo med musikern Armando Fugazza 1961, gift med (1) skådespelaren Ville-Veikko Salminen 1967, (2) musikern Milan Misic 1971.
VERK. Sammanlagt 130 inspelningar under åren 1957–1968. Sjungit finska schlager, latinamerikansk musik, svenska sånger, jazz och swing, italienska schlager, tyska schlager, filmmusik och musikaler, ryska romanser, folksånger. Skivalbum: Unohtumattomat (1992); 20 Suosikkia. Levytyksiä vuosilta 1957–59, 1960–62, 1960–64, 1962–80 (1996–1997); Muistojen Laila. Laila Kinnusen levytyksiä 1957–68 (1999); Kaikki kauneimmat (2000); Muistojen kyyneleet. 20 ennenjulkaisematonta laulua (2001); Kadonneet helmet. 20 ennenjulkaisematonta laulua (2002); Kadonneet helmet 2. 20 ennenjulkaisematonta laulua (2004); 30 suosikkia (2007).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. von Bagh & I. Hakasalo, Iskelmän kultainen kirja (1986); R. Ikävalko, Laila Kinnunen. Valoa ikkunassa (2001); I. Sievinen, Halusin laulaa, halusin rakastaa (1972); T. Wuori-Tabermann & T. Tabermann, Lailan laulu (2002).
BILDKÄLLA. Kinnunen, Laila. Museiverket.