Lauri Honko var en betydande folklorist och religionshistoriker, vars centrala forskningsområde var jämförande folkdiktning och den muntliga epikens teori. Han samlade material i fält såväl i Tverkarelen som i Indien. Honko skrev också om biståndsarbetets problem och bekymrade sig över kulturarvens öde. Han utförde ett omfattande arbete i ledningen för ett antal vetenskapliga samfund och som redaktör för samfundens tidskrifter.
Lauri Honko, som var född i Hangö 1932, disputerade som 27-åring för filosofie doktorsgrad vid Helsingfors universitet. Doktorsavhandlingen Krankheitsprojektile. Untersuchung über eine urtümliche Krankheitserklärung (1959) var en studie i jämförande folktro, som lade grunden för Honkos fortsatta intresse för folkmedicin och hans förmåga att fördjupa sig i olika slags kulturtraditioner. Avhandlingen behandlade förutom folkloristik även religionsvetenskapliga frågor, varför Honko 1961 utnämndes till docent i båda dessa discipliner vid Helsingfors universitet. År 1963 kallades han till extraordinarie professor i jämförande folkdiktsforskning och religionsvetenskap vid Åbo universitet.
De två år som förflöt mellan utnämningarna inverkade i hög grad på breddningen av Honkos forskarprofil. Under denna tid var han gästprofessor vid University of California i Los Angeles och medförde från Förenta staterna både nya idéer och kontakter till amerikanska forskare.
Honkos Geisterglaube in Ingermanland (1962) innebar ett internationellt genombrott, som i hög grad påverkade folkloristikens utveckling i Finland. Arbetet fokuserar på den övernaturliga upplevelsen, och försåg forskningen med nya metoder. I likhet med Kaarle Krohn ger Honko läsaren en klar metodisk modell, som är lätt att följa. Genom att koncentrera sig på människor som bärare av traditioner och på upplevelsernas sociala och psykologiska kontexter hör han på sitt sätt till pionjärerna inom den s.k. nya folkloristiken, som hade sitt ursprung i Förenta staterna. I de nordiska länderna uppmärksammades särskilt betoningen av empirisk forskning kring den levande traditionen, vilket senare ledde till en mäktig våg av fältarbeten.
Vid Åbo universitet skred den unge professorn till verket att förnya folkloristikens och religionshistoriens akademiska grundvalar. Hans ansträngningar ledde till att religionshistorien befäste sin ställning som en egen disciplin i Finland. Både vid Åbo universitet och vid Helsingfors universitet instiftades en professur i religionshistoria. För den nya disciplinens behov publicerade Honko på basen av materialet från en konferens som hölls 1972 boken Science of Religion. Studies in Methodology (1979). Som universitetslärare fäste Honko uppmärksamheten vid skolning i metodologi, elevernas motivation och teoretiska förmåga. Han uppmuntrade även kvinnor att sikta på en vetenskaplig karriär, vilket inte var vanligt i 1960-talets universitetsmiljö.
Från 1972 ledde Honko Nordic Institute of Folklore, som placerats i Åbo. Förutom en strävan att förstärka det nordiska forskarsamarbetet var en tilltagande medvetenhet om globaliseringens problem och trycket från internationaliseringen karakteristiska för den nordiska universitetsvärlden i början av 1970-talet. Då Honko behandlade biståndsarbetets problem i ett flertal artiklar blev han alltmer medveten om kulturforskningens sociala betydelse. Han granskade bland annat folkmedicinens roll i utvecklingsländernas föränderliga samhällen.
Åren 1975–1978 var Honko forskarprofessor vid Finlands Akademi. Befattningen erbjöd honom möjligheter att koncentrera sig på teoretiska och metodiska frågor samt fältarbeten. Hans omfattande dokumentation av gråtkväden var en fortsättning på ett intresse som väckts redan på 1960-talet. År 1963 hade han publicerat en omfattande artikel som behandlade framförandet av de karelska gråtkvädena, deras stilmedel, rituella kontext och metaforiska språk. Upptecknandet av levande tradition i Tverkarelen innebar dock att han tog sig an ett alldeles nytt område. Den kontakt han på fältet fick med den levande traditionen ledde till en betoning av traditionsekologiska aspekter. Många artiklar, liksom verket Tradition och miljö (1981) som han redigerade tillsammans med Orvar Löfgren, inledde diskussionen kring traditionens anpassning och traditionsprocesserna. Senare vidgades Honkos intresse till att behandla fältforskarens roll, den empiriska kulturforskningens metoder och slutligen forskarens etik.
Efter att 1979 ha övergått till att leda Nordic Institute of Folklore på heltid tog Honko på sitt ansvar att utveckla och koordinera den nordiska folkloristiska forskningen. Nordic Institute of Folklore arrangerade vetenskapliga seminarier och fortbildning, skapade gemensamma projekt och publikationer samt främjade samarbetet mellan institutioner och forskare. Genom sitt informationsblad gjorde institutet den nordiska forskningen bekant för det internationella vetenskapssamhället. Globaliseringen av institutets perspektiv under 1980-talet och exporten av konkreta forskningsprojekt till utvecklingsländerna visade att Honko var bekymrad för kulturtraditionernas öde i en värld som var stadd i snabb förändring. Hans arbete inom Unesco var framgångsrikt och ledde till en deklaration angående skyddet av folklore och kulturarv.
Kalevalas 150-årsjubileum väckte intresset för studiet av epik, och studien Religion, Myth and Folklore in the World’s Epics (1990), som redigerades av Honko, skapade en ny linje som ställde Finlands nationalepos vid sidan av övriga världsepos. Efter att på 1990-talet ånyo ha utnämnts till forskarprofessor vid Finlands Akademi grep sig Honko allt mera målmedvetet an frågor som rörde den jämförande eposforskningens och den muntliga diktningens teori. I anslutning till Åbo universitet grundade han 1998 ett Kalevalainstitut med uppgift att främja studiet av den episka traditionen. Till institutets centrala uppgifter hör planering, förverkligande och publicering av forskning kring världens epos samt episka och rituella dikter.
Honkos livsgärning som grundare av institutioner var omfattande. Därtill är hans vetenskapliga produktion omfattande och mångsidig. Förutom myter, riter, gråtkväden, folkmedicin, berättande tradition och den episka diktningen behandlade han frågor kring kulturidentitet och kulturutveckling. Hans publikationer kring folkdiktningens olika former och framföranden har i betydande utsträckning influerat den folkloristiska diskussionen. Även om Honko i sin produktion betonar teoretiska och metodologiska frågor, grundade han sin forskning på noggrann dokumentation och modern insamlingsteknik. Fältarbeten i Lappland och Tverkarelen, som gav ett massivt material, följdes upp med forskningsprojekt i utvecklingsländerna, i Afrika, Kina och framförallt i Indien. Bland Lauri Honkos omkring hundra publikationer kan man som speciellt betydelsefulla nämna arbeten kring de finsk-ugriska folkens epik som The Great Bear. A Thematic Anthology of Oral Poetry in the Finno-Ugrian Languages (tills. med S. Timonen, M. Branch och K. Bosley, 1993) samt The Siri Epic I–II, och Textualising the Siri Epic, en publikation om textualiseringen av det indiska eposet Siri (tills. med C. Gowdan, A. Honko och V. Rain, 1998).
Lauri Honko insåg samarbetets betydelse för de små humanistiska disciplinerna. Sålunda hade han en synlig roll inom de vetenskapliga samfunden såväl i Finland som på det internationella fältet. Han var delegationsordförande i Finska Litteratursällskapet och ordförande för Religionsvetenskapliga sällskapet i Finland och var därutöver medlem av styrelsen för Finska vetenskapsakademien 1987–2002. International Society for Folk Narrative Research, ett internationellt organ för folklorister, valde honom till preses för 1974. Han stod även länge i ledningen för den internationella religionshistoriska föreningen International Association for the History of Religions och blev känd som organisatör av stora kongresser och seminarier.
I ledningen för vetenskapliga samfund fäste Honko speciell uppmärksamhet vid publikationsverksamheten. Han var huvudredaktör för Temenos och Studia Fennica samt ansvarade efter Martti Haavio i mer än tre decennier för Folklore Fellows’ Communications, en monografiserie som grundades 1910 och har en omfattande spridning. Under sin tid som redaktör bidrog han till att seriens vetenskapliga renommé ökade och att den blev internationellt uppmärksammad. Till stöd för serien skapade han det internationella forskarnätet Folklore Fellows’ Network.
Lauri Honkos vetenskapliga arbete är känt världen över. Han inledde traditionsforskarnas internationella forskarutbildning inom ramen för Folklore Fellows’ Summer School. Han var en dynamisk vetenskapsman som oavbrutet tog sig an nya utmaningar. Hans sista forskningstema var Kalevalas tillkomstprocess och ett arbete över de i Estland bosatta setuernas episka diktning, The Maiden’s Death Song & The Great Wedding (tills. med A. Honko och P. Hagu, 2003) som utkom postumt.
Anna-Leena Siikala
Lauri Olavi Honko, född 6.3.1932 i Hangö, död 15.7 2002 i Åbo. Föräldrar distriktschefen Svante Honko och kontorschefen Helmi Sofia Starck. Gift med (1) filosofie magistern, bibliotekarien Märta Gunhild Louise Sjögren 1958, (2) filosofie magistern, publikationssekreteraren Raili Anneli Peräniitty 1989.
PRODUKTION. Krankheitsprojektile. Untersuchung über eine urtümliche Krankheitserklärung (1959); Geisterglaube in Ingermanland (1962); Finnische Mythologie. Stuttgart (1965); Illustreret Religionshistorie I: De finsk-ugriske folks religioner. København (1968); Kulttuuriantropologia (tills. med J. Pentikäinen, 1970); Uskontotieteen näkökulmia (1972); Science of Religion. Studies in Methodology (red.). The Hague (1979); Folklore och nationsbyggande i Norden (red., 1980); Genre, Structure and Reproduction in Oral Literature (tills. med V. Voigt). Budapest (1980); Tradition och miljö (red. tills. med O. Löfgren). Lund (1981); Trends in Nordic Tradition Research (red. tills. med P. Laaksonen, 1983); Kalevala ja maailman eepokset (red., 1987); The Kalevala and the World’s Epics. Berlin/ New York (1990); Religion, Myth and Folklore in the World’s Epics (red.). Berlin/New York (1990); The Great Bear. A Thematic Anthology of Oral Poetry in the Finno-Ugrian Languages (tills. med S. Timonen, M. Branch, K. Bosley, 1993); Intian päiväkirja (1995); The Siri Epic I–II (tills. med C. Gowdan, A. Honko, V. Rain, 1998); Textualising the Siri Epic (1998); Thick Corpus, Organic Variation and Textuality in Oral Tradition (red., 2000); Textuality in Oral Epics (2000); The Kalevala and the World’s Traditional Epics (red., 2002); The Maiden’s Death Song & The Great Wedding. Anne Vabarna’s Oral Twin Epic Written Down by A.O. Väisiänen (tills. med A. Honko och P. Hagu, 2003).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A.-L. Siikala, Lauri Honko 1932−2002. FF Network 24/2003.
BILDKÄLLA. Honko, Lauri. Foto: Arvo Salminen, A-kuva, 1970. Uusi Suomis bildarkiv.