För sångaren Irwin Goodman, egentligen Antti Hammarberg, var artistrollen och privatlivet nära sammanbundna. Han blev känd som en satirisk protestsångare vars sångtexter särskilt kretsade kring alkohol och byråkratisk maktutövning, något som snart gjorde honom till en av de mest populära finska artisterna under 1970- och 1980-talet. Samtidigt levde han ut sin roll på ett spektakulärt sätt och fick rafflande rubriker i kvällspressen för rattfylleri och skattebedrägeri.
Efter att ha genomgått Tavastehus lyceum och stadens handelsläroverk begav sig Antti Hammarberg tillsammans med sin barndomsvän Veikko (Vexi) Salmi till Stuttgart, där de fick anställning som lagerarbetare. Efter avtjänad värnplikt i hemlandet återvände vännerna till Tavastehus och ägnade sig åt allehanda egna musikaliska övningar. Vanligen gick det till så att Salmi ordnade musiktillställningar medan Hammarberg, som försökt sig som sångare, stod för det vokala. Senare utgivna heminspelningar vittnar om en rock- och folksångare av samma slag som det förekom dussintals av i Finland på den tiden. Hammarberg själv hade förmodligen inga större ambitioner att bli rockartist, Salmi var den aktivare: han uppfann rockidolen Irwin Goodman, skrev sånger för honom, utformade hans utstyrsel och ordnade provspelningar. En radioinspelning med gitarrbandet Depraveds ledde ingen vart, men redan debutsingeln från 1965, ”En kerro kuinka jouduin naimisiin” (Jag berättar inte hur jag blev gift), blev en framgång. Snart var Goodman en offentlig person, omhuldad av pressen.
Irwin Goodmans förebilder fanns i folkgenren där Bob Dylan och Donovan under 1960-talets första hälft trätt fram i rampljuset med samhällskritiska sånger, som i pressen fick etiketten protestsånger. Förebilderna klädde sig ledigt och sjöng till gitarr; Dylan föredrog ett nasalt sångsätt, möjligen ett försök att lägga sig till med amerikanskt sydstatsuttal. Också Irwin Goodmans uppträdde till gitarr, sjöng nasalt och lade sig till med trashankens otvungna yttre stil. Men medan Dylan sjöng om hotande atomkrig, kretsade samhällskritiken i Irwins sånger huvudsakligen kring alkoholen.
Fastän Antti Hammarberg ingalunda förhöll sig passiv, var Irwin Goodmans karriär av allt att döma till största delen Vexi Salmis förtjänst. Hammarberg tonsatte Salmis texter – skrivna under signaturen Emil von Retee – på ett ofta omväxlande och naturligt sätt, och han hade ett brett register som omfattade allt ifrån den känslosamma morsdagslåten ”Äiti” (Mor) till parodin på en italiensk tangosångare, ”Marcello Magaroni”. Bredden vittnar om en medfödd talang. För de ungas teaterklubb i Tavastehus gjorde Hammarberg 1967 musiken till pjäsen Alice i Underlandet.
Irwin Goodmans popularitet växte snabbt 1966–1970. Fram till 1970 upprätthöll Rundradion som policy att skivor med texter från tvivelaktiga ämnesområden belades med spelförbud. Det ödet drabbade bland andra låten ”Autolla Kanarian saarille” (Med bil till Kanarieöarna), en satir över hur Irwin avtjänade en dom för rattfylleri, och ”Uusi Paavo” (Den nye Paavo), en drift med jordbrukarna. I det senare fallet utgick order om spelförbud från bolagets förvaltningsråd. Medan förbuden i andra fall vanligen ledde till att skivor föll i glömska, bidrog de i Irwins fall närmast till att stärka hans image som protestsångare, särskilt som förbuden slogs upp med stora rubriker i pressen. Irwins skivor sålde bra och på dansbanorna var han en efterfrågad artist. ”Työmiehen lauantai ” (Arbetarens lördag) var länge den tredje mest populära skivan i Finland 1966; refrängen ”viideltä saunaan, kuudelta putkaan” (klockan fem i bastun, klockan sex i finkan) blev nästan ett ordspråk. Midsommaren 1966 uppträdde Irwin Goodman på hela sex olika dansbanor, till vilka han färdades med helikopter.
Irwin gjorde sina första skivinspelningar för det lilla bolaget Finndisc 1965. Året därpå skrev han kontrakt med Fazer, Finlands största skivbolag. Fazer bistod med effektiv marknadsföring och satsade betydligt större summor på skivproduktionen. Innehållet på Irwins första lp-skiva Irwinismi består i huvudsak av singellåtar gjorda för Finndisc. Uppföljaren Ei tippa tapa (En droppe dödar inte) består däremot, så när som på titellåten, närmast av utfyllnadsmaterial.
Tredje lp:n Reteesti vaan (1968, På Retees vis) är i flera avseenden hans bästa: mångsidig, fräsch och välgjord. I låten ”Juhlavalssi” (Festvals) – en parodi på den finländska självständighetsfesten, i arrangemang av Jaakko Borg för en nittonmannaorkester – kommer Irwin Goodmans röst till sin rätt. Här finns alkoholromantik, som i ”Kieltolaki” (Förbudslagen), och vagabondtrots, som i ”Muutakin on kierretty kuin tahkoa” (Också annat dragits än slipsten). ”Ryysyranta” (Trasstranden) är en satir över finsk nationallitteratur, medan ”Tango Kauhajoen kasinolla” (Tango på Kauhajokis kasino) är införstådd med det österbottniska kynnet. Som singel blev ”Ryysyranta” året därpå den mest sålda låten i Finland. ”S:t Pauli ja Reeperbahn” vann omröstningen om ”Höstens melodi” i Finlands reklam-tv och blev en stor försäljningsframgång.
Singlarna Lievestuoreen Liisa (Liisa från Lievestuore) och Poing poing poing (1971) sålde ännu relativt bra, men en julskiva 1972 – ett försök att bredda Irwins repertoar – fick inget större gensvar. De problem som senare skulle komma att prägla Irwin Goodmans karriär hade redan gjort sig påminda. Han underlät systematiskt att betala skatt på sina gager och ådrog sig enorma skatteskulder. Representationsbostaden Ryysyranta i Hattula, med sina minkklädda fåtöljer, hamnade på exekutiv auktion. År 1973 fick Irwin en villkorlig dom för skattebedrägeri. I mitten av 1970-talet började Irwins popularitet definitivt att dala, även om hans sistaplats i uttagningen till Eurovisionsschlagerfestivalen 1974 delvis kan skyllas på halsproblem.
Ungdomsvännen Vexi Salmi hade under tiden övergått till andra uppgifter inom skivbranschen och var inte längre Irwin Goodmans stöttepelare. Han fortsatte ändå regelbundet att skriva nya låttexter åt honom – texter med ett allt tuffare innehåll. Men ”Haistakaa paska koko valtiovalta” (Skit i hela statsmakten, 1976) lyckades inte längre uppröra den finska publiken, som redan vant sig vid hårdare texter, och försäljningssiffrorna sjönk.
Från och med nu och ett långt tag framöver gick Irwin Goodmans karriär spikrakt nedåt. Tidvis var han tvungen att upphöra med sina framträdanden, på det stora hela till följd av presskriverier om hans hälsoproblem. Han komponerade mera sällan nya sånger och när han gjorde det använde han gärna lånat material. En skiva med vilda västern-motiv från 1977 föll inte i publikens smak. Följande år gick han över till ett bolag som Vexi Salmi grundat, Gold Disk (Levytuottajat Oy), men albumen Tyttö tuli (Flickan kom) och Keisari Irwin (Kejsare Irwin) gjorde ingen succé.
År 1983 bötfälldes Irwin Goodman för bedrägeri. Brottet hör till de ovanligare: han hade sålt band från egna gamla skivinspelningar till ett nytt skivbolag, utan att det ursprungliga produktionsbolaget kände till saken. Det är inte lätt att avgöra när hans konflikter med myndigheterna var iscensatta och när de berodde på rent oförstånd. Det hände till exempel att han betalade sina böter med småmynt, sjungande en provokativ text av ”Emil von Retee” eller låten ”Tahdon lättähattujen vanhainkotiin” (1984, Jag vill till platthattarnas ålderdomshem).
År 1985 sökte Irwin Goodman den lediganslagna stadsdirektörstjänsten i Tammerfors. Samma år fick han en ny dom för rattfylleri, men han erhöll också sin sjunde guldskiva. Efterfrågan på hans skivor ökade igen. Han krönte sin framgång med Rentun ruusu (1988, Rumlarens ros), som blev en av årtiondets mest sålda finska skivor. Den blev platinaskiva (75 000 sålda exemplar) 1989. Här protesteras det inte längre, sångaren vädjar snarare om medkänsla. Många kunde identifiera sig med Irwin i ”Rentun ruusu”, men låtens stora popularitet berodde säkert också på att den anknöt till en stor finsk schlagertradition på temat längtan.
Irwin Goodman dog under en turné i januari 1991. Trots de senare framgångarna sattes hans dödsbo i konkurs till följd av skatteskulder. Kortsiktighet och brist på planering var typiska för Irwin. Han föredrog enkvällsuppträdanden på dansställen och restauranger. Som bäst var han på skivorna eller i spontan växelverkan med publiken.
Irwin Goodman var en unik begåvning, även om det är svårt att avgöra vad som är Hammarbergs respektive Salmis bidrag till artistrollen. Det är främst Salmi själv som har skrivit om detta, så frågan är inte slutbehandlad förrän ny kritisk forskning uppdagat Hammarbergs andel. Irwin framträdde vid en tidpunkt då den lättare musiken frigjorde sig från traditionella mönster; publiken accepterade ämnen som tidigare ansetts opassande och radiobolagens attityder till musikurvalet förändrades. ”Työmiehen lauantai” och ”Ei tippa tapa” var de första låtarna som drog nytta av denna situation. Fastän Irwin breddade sin motivkrets på 1970-talet, blev sprittematiken något av hans varumärke.
Irwin Goodman representerar kanske bättre än någon annan sångare det andliga brytningsskede som inleddes på 1960-talet i Finland. Ännu i början av decenniet fördes samhällskritiken ut via de etablerade politiska kanalerna. Inom underhållningsmusiken gick det inte för sig att framföra kritik eller behandla tabubelagda ämnen som alkohol. Irwin blev en symbol för ett förändrat klimat. Hans tragedi var att han begränsade sig till ”rumlarens” roll.
Pekka Gronow
Yrjö Antti Hammarberg, artistnamn Irwin Goodman, född 14.9.1943 i Tavastehus, död 14.1.1991 i Fredrikshamn. Föräldrar affärsidkaren Yrjö Erland Hammarberg och kanslisten Kirsti Inkeri Jokela. Gift 1982 med Riitta Anneli Feirikki.
VERK. Ca 350 skivinspelningar 1965–1990, en stor del egna kompositioner, se U. Haapanen, Suomalaisten äänilevyjen taiteilijahakemisto 1901–1982 (1990).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. von Bagh & I. Hakasalo, Iskelmän kultainen kirja (1986); V. Salmi, Irwin Goodman. Raha ratkaisee (1967).
BILDKÄLLA. Goodman, Irwin. Iskelmä 8/1966.