Aimo Tukiainen är en av de mest kända företrädarna för den efterkrigstida bildhuggargenerationen i Finland. Han började sin karriär i den rena realismens tecken, men efter ryttarstatyn över marskalk Mannerheim övergick han i mitten på 1960-talet till en mer abstrakt stil med en friare komposition och materialanvändning. På monumentalkonstens område har Tukiainen varit en av de mest produktiva i landet, och han har utövat ett betydande inflytande över konstorganisationer och konstpolitik i Finland.
Aimo Tukiainen föddes i Viborg 1917. Han var son till sågarbetaren Kalle Tukiainen och Signe Berggren. Sina tidiga barndomsår tillbringade han som fosterbarn hos Kustaa och Severiina Saarinen i Orivesi, varifrån han fem år gammal flyttade till sin far i Viborg. Kärva uppväxtår hos fadern gjorde att Tukiainen utvecklades till en självständig person. Det var meningen att Aimo liksom sin far skulle bli arbetare. Han började 1931 med metallarbete i Viborgs yrkesskola och skaffade sig också färdigheter som yrkesmålare och glasmästare. Sina konststudier bekostade Tukiainen helt och hållet själv. År 1935 började han studera på kvällstid vid Viborgs ritskola, men hade möjlighet att bedriva studier där på heltid i endast ett halvår.
Konststudierna fortsatte 1938 i Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors, där Tukiainen fick Felix Nylund till lärare. Tukiainen uppskattade sin lärare men studierna, som hade börjat bra, avbröts vid krigsutbrottet hösten 1939. Eftersom Tukiainen som 15-åring hade fått en bestående lung- och sköldkörtelskada av ett knivhugg, ansågs han inte duglig för fronttjänst och kom i stället att utföra arbetstjänst på en ammunitionsfabrik. Studierna kunde han fortsätta under tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget, då han fick assistera Nylund. Han skapade samtidigt det verk som blev ett konstnärligt genombrott för honom, ”Soldathuvud” (1940) i marmor. Därutöver studerade han på egen hand bronsgjutning. Då arbetstjänsten upphörde kunde Tukiainen fortsätta som fri konstnär, tack vare en serie författarporträtt som WSOY beställde av honom.
År 1947 ingick Tukiainen äktenskap med Maggie Gripenbergs danselev Annikki Karttunen, och familjen utökades inom kort med två barn. I samarbete med arkitekt Osmo Sipari uppförde Tukiainen 1951–1952 en bostads- och ateljébyggnad på Drumsö i Helsingfors, som kom att bli familjens stadigvarande bostad.
Trots kärva förhållanden innebar krigsåren en snabb karriär för Tukiainen. Han skapade verk i marmor, diorit och granit som med sina rena linjer i realistisk stil rönte stor uppskattning, och redan under senare delen av 1940-talet blev han en förgrundsfigur bland bildhuggarna i sin generation. Inspiration för arbetena i sin tidiga produktion sökte han i naturen, i levande modell. I några arbeten, såsom den gripande ”Invalid” (”Blind”, 1943–1945), är behandlingen av ytan nästan expressionistiskt levande. Samtidigt utvecklade Tukiainen en klar och avskalad monumentalstil, som framträder bäst i den massiva ”Stockflötarna” (1947) och i monumentet på hjältegraven i Salla (1953).
”Stockflötarna”, som restes i Tainionkoski, blev början på en framgångsrik karriär, där Tukiainen ännu på 1950-talet skapade flera monumentalverk i den realistiska stilen. Altarreliefen i brons i Salla kyrka (1950) och minnesmärket över de stupade i Björneborg (avtäckt 1952) når längst i realistiskt utförande, de är verklighetstrogna in i minsta detalj. I altarreliefen tilldrar sig den asketiske, korthårige Kristus mest uppmärksamhet. I Björneborg är det den verklighetstrogna framställningen av dräkterna och placeringen av figurerna på en låg mur nära åskådaren som gör skulpturen levande. En större frihet i arbetet erbjöd i första hand en rad fontänskulpturer, såsom den energiska ”Profit” (”Tvekamp”, 1954) vid Finska handelshögskolan i Helsingfors, som avbildar två tärnor som tävlar om en fisk.
Aimo Tukiainens mest betydande arbete från 1950-talet är det största offentliga skulpturprojekt som genomfördes under detta årtionde, ryttarstatyn över marskalk Mannerheim. I den andra tävlingen om statyn 1954 segrade hans förslag. Tukiainen hade gjort sin första resa till Italien precis innan tävlingen ägde rum, och sin andra resa genom Europa till Italien företog han när han beredde sig på att utföra monumentet. Efter sex års arbete avtäcktes statyn utanför Posthuset i Helsingfors 1960. Det återhållsamt realistiska monumentet motsvarade samtidens uppfattning av Mannerheim som fredsstiftare och statsman.
Ryttarstatyn var ett tungt och utdraget uppdrag, och när det var klart var Tukiainen redo att inleda en ny period i sitt skapande. Fastän han aldrig gjorde avkall på det naturliga som utgångspunkt för sina skulpturer, var det figurativa inte längre centralt för dem. Med informalismen frigjordes formen, och materialuppfattningen blev mer flexibel. Ett nytt monumentaltänkande representerar ”Tystnad fästning”, som Tukiainen sommaren 1960 hade gjort till en tävling om en hjältestaty i Säminge vid Nyslott. Tukiainens bidrag visade sig likväl vara för modernistiskt för prisnämnden. Det avbildar inte sårade hjältar utan en fästning som blivit skadad i strid, och det utfördes senare som minnesmärke på hjältegraven i Tainionkoski (1963).
Den nya stilen kom ännu tydligare till uttryck i en rad fria skulpturer, till exempel ”Häkkyrä” (Grej), ”Muotoa ja rytmiä” (Form och rytm), ”Kude” (Väft), ”Stråkar”, ”Railo” och ”Pyörteitä” (Virvlar), där Tukiainen utöver de traditionella materialen sten och brons använde bl.a. betong och svetsade stålelement. Trä använde han däremot nästan inte alls. Flera verk har tagit sin utgångspunkt i olika material och sättet att bearbeta dem, samt i studiet av den tredimensionella formen och dess plats i rummet.
1960- och 1970-talen var för Aimo Tukiainen de stora beställningsverkens tid. Då utförde han sina mest betydande offentliga skulpturer, i vilka han fjärmade sig från den rent föreställande formen utan att ändå helt och hållet gå över till den abstrakta stilen. En del av dem är fontänskulpturer, där vattenelementet spelar en viktig roll, så som ”Elonvirta – päiväperho” (Livets ström – dagfjärilen, 1966) i Tammerfors och ”Skofågel” (1978) i Orivesi. Bland monumenten från dessa årtionden märks också minnesmärket över striderna vid Summa (1964) i Tavastehus, minnesmärket över Miina Sillanpää, ”Facklan” (1968), i Helsingfors, minnesmärket över den finska soldaten ”Irrbloss” (1971), och minnesmärket ”Pappersfamiljen” (1972), som han gjorde för pappersindustrin. Ett roligt experiment är också klätterskulpturen ”Bollspel” (1967), som han gjorde för Chydeniusskolan i Gamlakarleby.
I alla dessa verk rör sig konstnären skickligt i gränslandet mellan det figurativa och det nonfigurativa. I några senare minnesmärken återgick Tukiainen emellertid till den föreställande stilen så som i monumentet över Erik Axelsson Tott (1975) i Nyslott och ”Lalli” (1989) i Kjulo. I Tukiainens produktion ingår dessutom ett stort antal medaljer och porträtt. Som porträttskulptör var han skicklig och populär redan från början av sin bana, som medaljkonstnär experimenterade han däremot och sökte nya uttryck.
Ett eget kapitel i Aimo Tukiainens verksamhet bildar hans inflytande inom konstlivet och konstförvaltningen i Finland. Han var aktiv i bl.a. Konstnärsgillet i Finland och Nordiska konstförbundet, i styrelsen för Helsingfors konsthall och Stiftelsen Finlands konstakademi samt i Helsingfors stads bildkonstkommission och i Statens bildkonstkommission. Den sommarutställning som han från 1967 anordnade på sitt sommarställe Purnu i Orivesi kom att bli en förebild för talrika liknande utställningar och blev nästan en institution. Tukiainen erhöll professors titel 1977.
Riitta Konttinen
Aimo Johan Kustaa Tukiainen, född 6.10.1917 i Orivesi, död 3.6.1996 i Helsingfors. Föräldrar arbetaren Kalle Oskari Tukiainen och Signe Berggren. Gift 1947 med kassörskan Annikki Kaarina Karttunen.
VERK. Representerad bl.a. i: Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Sara Hildéns konstmuseum, Tammerfors; Konstmuseerna i Tavastehus, Uleåborg, Åbo och Tammerfors; Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä; Finska statens samt städerna Lahtis och Imatras samlingar; Nasjonalgalleriet, Oslo; Skissernas museum, Lund; Koninklijk Kabinet van Munten, Penningen en Gesneden Steenen, Haag. Offentliga verk: Minnesmärket över de röda, Högfors (1947); ”Stockflötarna”, Tainionkoski (1949); ”Mot ljuset”, Arbetarakademin, Grankulla (1949); Altarrelief, Salla kyrka (1950); ”Profit”, springbrunn, Finska handelshögskolan, Helsingfors (1954); Monument över Eetu Salin, Björneborg (1955); Monument för hjältegravarna i Tuulos (1948), Ilmajoki (1939), Kiukais (1949), Björneborg (1952), Elimäki (1952), Salla (1953), Sippola (1953), Tainionkoski (1960); Marskalken av Finlands ryttarstaty, Helsingfors (1960); Monument över Juhani Aho, Helsingfors (1961) och Idensalmi (1961); Springbrunn, Kouvola (1961), Tammerfors (1966) och Mänttä (1968); ”Vindarnas boning”, Karlstad (1967); ”Facklan”, monument över Miina Sillanpää, Helsingfors (1968); ”Irrbloss”, Tammerfors (1971); Monument över Erik Axelsson Tott, Nyslott (1975); Metallportarna till hjältegravarna i Helsinge (1978); ”Skofågel”, Orivesi (1978); ”Kyrktupparna”, Orivesi (1983); ”Lalli”, Kjulo (1989); ”Skidlöparen Veikko Hakulinen”, Valkeakoski (1994).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Konttinen, Suomen Marsalkan ratsastajapatsas (1989); O. Valkonen, Aimo Tukiainen. Kuvanveistäjä (1993).
BILDKÄLLA. Tukiainen, Aimo. Uusi Suomis bildarkiv.