Juhani Linnovaara fick sitt konstnärliga genombrott i mitten av 1950-talet med originella och tekniskt skickliga stilleben- och landskapsmålningar. Intresse för den europeiska konst- och kulturhistorien präglade hans verk, och dessa drag har bevarats som en av de röda trådarna i hans produktion också under senare årtionden. Linnovaara har karakteriserats som en surrealistisk och naivistisk konstnär. Han representerade Finland på 1960- och 1970-talen i många internationella konstutställningar; en av de mest betydande var biennalen i Venedig 1970.
Juhani Linnovaara föddes 1934 i Tavastehus, varifrån familjen efter ett par år flyttade först till Valkeakoski och därifrån till Rovaniemi. Hans far körde timmer med lastbil från Petsamo, och hans mor var fotograf. Fadern dog plötsligt 1938, och sex år senare flydde trebarnsfamiljen undan kriget till Borgå. I anslutning till hemmet hade modern en fotoateljé, där Juhani Linnovaara på nära håll fick sätta sig in i bildframställning.
Innan konststudierna vidtog studerade Linnovaara i Helsingfors guldsmedsskola 1948–1950 på sin mors önskan. Finlands konstakademi stod i tur 1951–1953. Linnovaaras målningar väckte positiv uppmärksamhet redan vid de första utställningarna i Borgå 1953 och i Helsingfors 1956. Många av hans tidigaste målningar är landskap och stilleben där han med en detaljerad teknik har avbildat föremål och platser förvillande verklighetstroget och samtidigt skapat en drömlik, mystisk och gåtfull stämning.
Efter studierna sökte sig Linnovaara utomlands, till Frankrike, Belgien, Holland och Italien. Under sina resor fördjupade han sig i den europeiska konst- och kulturhistorien, och därifrån kan olika slags intryck och tillämpningar av bildtyper ses i hans tidiga produktion. Som tidiga impulsgivare till sin konst har han nämnt de holländska renässansmästarna Bruegel, Hieronymus Bosch och Hans Memling. Hans stillebenmålningar har beröringspunkter med den förtätade stämningen i holländarnas stilleben från 1600-talet. Som människoavbildare uppvisar Linnovaara likheter med italienska renässansporträttörer. Linnovaara vistades i Förenta staterna och Mexiko som Ford Leader-stipendiat 1960. På duken förevigade han karga ökenlandskap och de spår som kulturen har lämnat där och inte alls den nya kontinentens moderna livsstil med dess tekniska under.
Den våg av informalism som sköljde över bildkonsten i Finland i början av 1960-talet torde vara en förklaring till att stilen i Linnovaaras målningar från mitten av 1960-talet klart avviker från hans övriga produktion. Denna ”frigörelsevåg” inom den finska målarkonsten ledde honom ändå inte till en fri abstrakt konst, utan han sökte sig allt tydligare mot den europeiska kulturhistorien. I serien ”Katedraali” från mitten av årtiondet visar sig de medeltida gotiska katedralerna i olika färger och ljus, inte olikt impressionisternas målningar från slutet av 1800-talet. På det tidstypiska sättet koncentrerade sig Linnovaara på målningens yta och materiella väsen genom att använda mycket färg och tjocka penseldrag, men inte ens här övergav han den historiska synvinkel och det berättande innehåll som är karaktäristiska för hans arbeten.
Linnovaaras långa serie historiska porträtt inleddes också i mitten av 1960-talet. Först i raden stod markis de Sade, som under sitt liv aldrig hade blivit avporträtterad. Linnovaaras sätt att porträttera Napoleon, Solkonungen (Ludvig XIV av Frankrike) och många andra historiska framstående personer skiljer sig från hur de porträtterades i sin samtid och i skolböckerna. Tavlorna avbildar makabra eller komiska gestalter i all sin uselhet, dumhet, rädsla eller som monster. I målningen ”Waterloon jälkeen” (1970, Efter Waterloo) har den ansiktslöse Napoleon, som har förlorat striden, blodbesudlade händer.
Även om Linnovaara sökte sina motiv i historien förnyade han sin teknik. Vid decennieskiftet 1970 började han vid sidan om oljefärgerna använda nya akrylfärger, med vilka han sökte efter nya färgintryck på dukarna, som hade blivit större. Från den tiden härrör också hans skulpturer i plast, i vilka målningarnas säregna gestalter har fått en tredimensionell form. Förebilderna till dessa finns i den då aktuella amerikanska popkonsten. Porträttens gestalter blev alltmer fantasirika. Samtidigt började ett slags återgång till naturen eftersom gestalterna alltmer började påminna om kålhuvuden, larver och grodor som stirrade ut från porträtten. Detta skede innebar också att Linnovaara gjorde internationell karriär. Hans fantasiporträtt och skulpturer prisbelönades på biennalen i Paris 1969, och under biennalen i Venedig följande år rönte hans verk uppskattning. Under de följande åren visades Linnovaaras verk på många utställningar på olika håll i Europa och i USA.
Naturen och landskapet var under 1970-talet alltmer närvarande i Linnovaaras målningar. Porträttgestalterna blev mindre och flyttade ut till ängar och skogar som i målningen ”Kesäyö” (1977–1978, Sommarnatt). Stora arrangerade landskapsbilder fortsatte linjen från de surrealistiska 1950-talsmålningarna. Behandlingen av förhållandet mellan människan och naturen fortsatte också under följande årtionde. Resan till de utrotningshotade regnskogarna i Amazonas i Brasilien gjorde ett starkt intryck på konstnären. De tankar som resan väckte har han senare gett uttryck för i flera målningar med Amazonasmotiv.
Juhani Linnovaaras verk finns i många samlingar såväl i hemlandet som utomlands. Han fick Pro Finlandia-medaljen 1971 och professors namn 1994.
Riitta Ojanperä
Juhani Linnovaara, född 7.1.1934 i Tavastehus. Föräldrar maskinisten Esko Linnovaara och fotografen Flora Häggblom. Gift 1959 med specialbibliotekarien Leena Vasama.
VERK. Representerad i Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Amos Andersons konstmuseum, Helsingfors; Didrichsens museum, Helsingfors; Gyllenbergs konstmuseum, Helsingfors; Helsingfors stads konstmuseum; Museet för nutidskonst, Tammerfors; Sara Hildéns konstmuseum, Tammerfors; Aineen taidemuseo, Torneå; Wäinö Aaltonens museum, Åbo; Borgå museum; Kuntsis stiftelse, Vasa; Paulon säätiö, Helsingfors; konstmuseerna i Tammerfors, Tavastehus, Riihimäki, Kouvola, Hyvinge, Kerava, Åbo, Raumo, Björneborg, Uleåborg, Lahtis, Jyväskylä, S:t Michel, Joensuu, Kajana, Kemi, Rovaniemi samt Åland; Moderna museet, Stockholm; Sundsvalls museum; Henie Onstad Kunstsenter, Oslo; Nordens hus i Reykjavik; Max Thurn-Valassina, Wien; samlingarna Almerina Buzzati, Milano; Alfredo Paglione, Milano; Niso Fumagalli, Monza; Carlo Guarienti, Rom; Alvin Cutler, New York, Fredric E. Ossorio, New York; Museo de la Solidaridad Salvador Allende, Santiago de Chile; samt Oscar Edwards, Sydney.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Ahtola-Moorhouse, Juhani Linnovaara. Maalauksia, målningar, paintings 1953−2003 (2003); Ars. Suomen taide 6/1990; Henna ja Pertti Niemistön nykytaiteen kokoelma (1997); Juhani Linnovaara. Näyttelyluettelo- Utställningskatalog (1989); Juhani Linnovaara. Näyttelyluettelo-Utställningskatalog (1990); Juhani Linnovaara. Teoksia viideltä vuosikymmeneltä (1998); Maalauksen uusi kieli. Suomalaista modernismia 1956−61 (1988); T. Martin & M. Nukari, Idealismin vuosista reaaliaikaan. 125 vuotta taidetta ja taloutta (1987); Pohjolayhtiöiden taidetta (1990); S. Saarikivi & A. Kettunen, Juhani Linnovaara. Årets konstnär (1978); Scabs konstverk (1978); Porträtt i Finland efter 1917. Amos Anderssons museum 26.1−18.3.1990 (1990); Suomen taide V. Vastakohtien aika (1985); Suomen taide VI. Nykyaika (1986).
BILDKÄLLA. Linnovaara, Juhani. Uusi Suomis bildarkiv.