Konsthistorikern Tancred Borenius var en framstående kännare av italiensk renässanskonst. Han var född i Viborg och bosatte sig i tjugoårsåldern i England. Efter Finlands självständighet verkade han aktivt för Finlands sak, bland annat som sekreterare i den finländska delegation som 1918 besökte olika länder i Europa för att utverka erkännande av landets nyvunna självständighet.
Då Tancred Borenius far, kommerserådet Carl Borenius, företog sina affärsresor fick sonen följa med; på så sätt kunde han bekanta sig med Eremitaget i S:t Petersburg och andra stora museer, vilket väckte hans intresse för de gamla mästarna. Borenius studerade konsthistoria vid Helsingfors universitet samt åhörde föreläsningar vid Berlins universitet. Han avlade filosofie kandidatexamen 1905.
Hösten 1905 reste Borenius som volontär till Deutsches Archäologisches Institut i Rom. Där blev han bekant med den engelske konstkritikern Roger Fry och inledde arbetet på sin doktorsavhandling The Painters of Vicenza (1909). Avhandlingen fick ett gott mottagande, och samma år flyttade Borenius till London; ett engelskt förlag hade givit honom i uppdrag att redigera en ny upplaga av ett arbete om det norditalienska måleriet. Borenius gifte sig samma år med Anne-Marie Runeberg som han blivit bekant med redan under studietiden. Vistelsen i London, som var avsedd att vara temporär, kom att bli stadigvarande då Borenius 1914 utnämndes till docent och 1922 till professor i konsthistoria vid University College London.
Vid sidan av undervisningen medverkade Borenius aktivt i den konsthistoriska tidskriften The Burlington Magazine, och hörde till grundarna av tidskriften Apollo; senare var han chefredaktör för bägge tidskrifter. Han knöt också kontakter med konsthandlare, vilket senare blev en belastning för honom. Detta gällde särskilt under 1930-talet, när han hyste förhoppningar om att bli intendent för de brittiska kungliga konstsamlingarna och i samband med detta kom i delo med Kenneth (sedermera lord) Clark. Meningsskiljaktligheterna speglas uppenbarligen i den uppfattning om Borenius som Clark senare gav uttryck åt, när han kallade Borenius en gammaldags konstkännare av tyskt slag. Det står dock klart att Borenius var anmärkningsvärt mångsidig: han intresserade sig för renässans och barock men också för såväl engelsk medeltid som modern och utomeuropeisk konst. Under 1930-talet ledde han personligen utgrävningarna av Clarendon Palace, en medeltida ruin av ett kungligt slott i Wiltshire, nära Salisbury.
Någon fullständig redogörelse för Borenius bana som konsthistoriker föreligger inte, men Kerstin Lindman-Straffords och Denys Suttons biografiska bidrag från 1970-talet samt Johanna M. Lindfors artikel från 2007 ger en god introduktion. Borenius hade redan i början av 1900-talet assisterat Antellska delegationen i Finland vid inköp av konst till statens samlingar. Genom hans förmedling lyckades man till exempel 1911 förvärva målningar av Cézanne och Maurice Denis till ett förmånligt pris.
Som sekreterare för en delegation som 1918 bildats för att få västmakterna att erkänna Finlands självständighet gjorde Borenius en aktiv insats för sitt forna hemlands sak. Året därpå var han en tid Finlands diplomatiska sändebud i London. Under vinterkriget spelade han en central roll i Finlandshjälpen och 1940 gav han i England ut en biografi över marskalk Mannerheim. Enligt den brittiske författaren John Harris skall Borenius även ha samarbetat med den brittiska underrättelsetjänsten under andra världskriget och torde ha spelat en central roll i bakgrunden då den Hitler närstående Rudolf Hess företog en överraskande flygning till Skottland, där han landade med fallskärm 1941.
Borenius ovanliga förnamn berodde, enligt vad som berättas, på det livliga intresse hans äldre syskon som barn hyste för korsriddarna. På sätt och vis blev namnet ett omen, för han kom livet ut att representera en aristokratisk traditionalism som motsatte sig all chauvinism. Hans glansperiod inföll under 1920- och 1930-talet när han var en välkänd gestalt inom såväl konstkretsar som sällskapslivet i London. Han omnämns ofta i samtida memoarer. Enligt Adrian Daintry var han ”the most gallant social butterfly possible” (den mest galanta sällskapsfjäril som tänkas kan). Ändå godtogs han också i drottning Marys närmaste krets, trots att hon var känd för att vara stel och reserverad. Under sina sista år fram till sin död 1948 led Borenius av försvagad hälsa.
Tuukka Talvio
Carl Tancred Borenius, född 14.7.1885 i Viborg, död 2.9.1948 i Coombe Bisset, England. Föräldrar kommerserådet Carl Ferdinand Borenius och Olga Alfthan. Gift 1909 med Anne-Marie (Ester Anna Maria) Runeberg.
PRODUKTION. The Painters of Vicenza. London (1909); Four Early Italian Engravers. London (1923); The Picture Gallery of Andrea Vendramin. London (1923); Forty London Statues. London (1926); English Medieval Painting (tills. med E. W. Tristram). Paris (1927); Florentine Frescoes. London (1930); St. Thomas Beckett in Art. London (1932); English Painting in the XVIIIth Century. Paris (1938); Field-Marshal Mannerheim. London (1940); Rembrandt. London (1942); Later Italian Painting. London (1945); Dutch Indoor Subjects. London (1946); Sienese Paintings. London (1946).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. M. Lindfors, Tancred Borenius − our man in England. Taidehistoriallisia tutkimuksia − Konsthistoriska Studier 36 (2007); K. Lindman-Strafford, Tancred Borenius − europé och viborgare. Finländska gestalter 11 (1976); D. Sutton, Tancred Borenius. Connoisseur and Clubman. Apollo, April 1978.
BILDKÄLLA. Borenius, Tancred. Museiverket.