Som konsthistoriker var Lars Pettersson framför allt arkitekturhistoriker. Han gav ut böcker om kyrklig träarkitektur i Östkarelen, östra Finland och Österbotten. Han etablerade Sveaborg som ett centralt monument i Finlands arkitekturhistoria, deltog i debatten om byggnadsskydd och verkade i kommittéer som ledde restaureringen av de medeltida borgarna i Finland.
Lars Petterssons forskarkarriär började redan under fortsättningskriget, då han fick till uppgift att inventera kyrkoarkitekturen och kyrkokonsten på Äänisniemi, halvön Zaonezje i Onegasjön i Östkarelen. Här utarbetade Pettersson grunddragen i sin metodik. Även sin senare forskning baserade han på en grundlig, på ort och ställe inhämtad kännedom om studieobjektet, som visualiserades i grafiskt högklassiga uppmätningar och detaljerade rekonstruktionsritningar.
Pettersson använde materialet från Äänisniemi i sin doktorsavhandling, som publicerades 1950. I den framträdde ett annat drag som var typiskt för hans metodik: han intresserade sig för de arkitektoniska fenomenens ursprung, deras förändringar i tid och rum samt relationerna mellan periferi och centrum. I sin avhandling påvisar han den kyrkliga arkitekturens bysantinska rötter, men även att den rika ornamentiken i Äänisniemi och i Östkarelen överlag till stor del går tillbaka på formspråket i förstäderna och villorna i 1800-talets S:t Petersburg och alltså inte representerade en forntida ”Kalevalaarkitektur”. Pettersson utnämndes till professor i konsthistoria vid Helsingfors universitet 1951, en tjänst som han innehade fram till pensioneringen 1981.
Det forskningsområde Pettersson gjorde till sitt var dock 1600- och 1700-talens kyrkoarkitektur i Finland. Redan i sin avhandling pro gradu behandlade han detta tema. I kyrkostudierna framträdde ett tredje drag som var grundläggande för hans metodik, ett ingående studium av historiska skriftliga källor.
Petterssons breda produktion omfattar många kyrkomonografier samt flera syntetiska framställningar om centrala fenomen inom kyrkoarkitekturen i Finland. I sina arbeten framlade han rikligt med ny kunskap om kyrkoarkitekturen, men framför allt sökte han tolka det arkitektoniska innehållet i kyrkoarkitekturen och dess rötter.
Medan träkyrkoarkitekturen i Finland rätt allmänt hade tolkats som en arkitektur skapad på nationell grund i ett randområde, visade Pettersson hur den på 1600- och 1700-talen följde den internationella utvecklingen. Kännetecknande för träkyrkorna i Finland var dock en förenkling av de arkitektoniska lösningarna i kyrkornas mittparti samt appliceringar, ursprungligen skapade för stenarkitektur, på den lokala knuttimringstekniken.
Typiskt för Pettersson var framförandet av djärva hypoteser samt en fördomsfri testning av dem. De bästa exemplen på detta är hans tolkning av den österbottniska blockpelarkyrkan eller den östfinska dubbelkorskyrkan. För blockpelarkyrkornas del kunde Pettersson övertygande visa att de baserade sig på det gotiska strävpelarsystemet, tillämpat på knuttimringsteknik. Pettersson försökte till och med visa att den medeltida kyrkan i Ulfsby kunde ha gett idén till blockpelarsystemet. Orsaken till att systemet skapades var att blockpelarna befriade kyrkbyggarna från problemen med timrets längd och skarvfogar: kyrkorna kunde göras så långa man ville, samtidigt som blockpelarna gjorde timmerväggarna stabila i höjdled.
I östra Finland förekommer dubbelkorskyrkor och korskyrkor vars korsarmar smalnar av från korsmitten mot ändan av varje korsarm. Korskyrkorna och dubbelkorskyrkorna med jämbreda korsarmar, där alltså korsarmarna har vinkelrätt ställda sidoväggar, ansåg Pettersson representera en tradition från renässansens centralkyrkor. Kyrkotypens närmaste förebilder såg han i 1600-talets korskyrkor i Stockholm, såsom Katarina kyrka. De avsmalnande korsarmarna börjar förekomma i den bevarade östfinska kyrkoarkitekturen efter mitten av 1700-talet. Dessa tolkade Pettersson som renässansens s.k. trompe l’œil-perspektiv: genom snedställda väggytor skapade man hos betraktaren en illusion av att korsarmarna var längre än de i verkligheten var.
Pettersson ansåg sig ha hittat en klar förebild för de östfinska korskyrkorna med avsmalnande korsarmar i Ulrika Eleonora-kyrkan i Fredrikshamn. Den hade ursprungligen uppförts i slutet av 1720-talet, men bränts ned under den ryska ockupationen och återuppbyggts under ledning av Arvi Junkkarinen i slutet av 1740-talet. En förklaring till de avsmalnande korsarmarna var förutom det ovan nämnda perspektivet för att förleda synintrycket även kyrkans tomt, som på grund av Fredrikshamns radialt utformade stadsplan var avsneddad och därmed fungerade som en ytterligare inspiration till korsarmslösningen. Från denna kyrka spred sig sedan korskyrkan med avsmalnande korsarmar till östra Finland. Djärvheten i Petterssons hypotes framgår av att det bara har bevarats en enda ritning av Ulrika Eleonora-kyrkan från 1790-talet. Där framställs kyrkan som en korskyrka med jämbreda korsarmar, men Pettersson ansåg att ritningen för korsarmarnas del var felaktig.
Genom sina forskningsinsatser upphöjde Pettersson Sveaborg till ett centralt arkitekturhistoriskt monument i Finland. Han var även en av de första konsthistoriker som redan på 1960-talet skrev om kulturlandskapet. Dessutom deltog han i debatterna om byggnadsskydd och medverkade aktivt i de kommittéer som ledde restaureringen av de medeltida borgarna i Finland. När han behandlade de österbottniska kyrkorna undersökte han även förtjänstfullt kyrkornas monumentalmålningar från 1600- och 1700-talen och deras konsthistoriska bakgrund.
Pettersson var en akademisk lärare av rang, rätt krävande, men också sporrande. Han hade många studenter, och fastän han själv i första hand forskade i arkitektur, var de flesta avhandlingar som han handledde relaterade till bildkonst.
Henrik Lilius
Lars Karl Johan Pettersson, född 12.8.1918 i Ruovesi, död 4.4.1993 i Helsingfors. Föräldrar sjökaptenen Johan Walfrid Pettersson och Elin Alina Kraftenberg. Gift 1941 med konstnärinnan Helvi Hokkanen.
PRODUKTION. Synpunkter på den östfinska korskyrkans ursprung och utveckling (1945); Ilomantsin kreikkalaiskatolisia kirkkoja ja tsasounia (1945); Die kirchliche Holzbaukunst auf der Halbinsel Zaonež’e in Russisch-Karelien (1950); Äänisniemen kirkollinen puuarkkitehtuuri (1950); Hämeen linna ja Hämeen keskiaikaiset kirkot (1955); Haminan kaksoisristikirkkojen (1960); Karlö brunna träkyrka och dess målningar (1971); Haapaveden kirkot (1973); Kaksikymmentäneljäkulmaisen ristikirkon syntyongelmia (1978); Äldre träbyggnadskonst i Finland (1986); Tornion kirkko ja kellotapuli (1986); Templum Saloense. Pohjalaisen tukipilarikirkon arvoitus (1987); Suomalainen puukirkko (1989, 2 uppl. 1992). Se även K. Pöykkö, Lars Petterssonin julkaisuja 1939–1977. Taidehistorillisia tutkimuksia – Konsthistoriska studier IV (1978).
BILDKÄLLA. Pettersson, Lars. Foto: US-kuvapalvelu. Uusi Suomis bildarkiv.