Viljo Revells byggnader var hållna i den internationella, rationalistiska modernismens anda. Utgående från sina bärande grundidéer utarbetade han konstruktionerna i ett nära samarbete med ingenjörer. Hans byggnader, särskilt några i Vasa, Åbo och Helsingfors, avvek på sin tid från den traditionella stadsbilden, men som byggnadsverk betraktade var de alltid progressiva och välmotiverade, med egna utgångspunkter. Revell avled då han höll på att nå internationell ryktbarhet med sitt projekt för stadshuset i Toronto.
Viljo Revell föddes i Vasa. Han utexaminerades som arkitekt 1936, men redan året innan färdigställdes affärsbyggnaden Glaspalatset vid Mannerheimvägen i Helsingfors som han hade ritat tillsammans med Niilo Kokko och Heimo Riihimäki. Byggnaden var ursprungligen avsedd som tillfällig men den har bevarats genom decennierna. Efter en renovering uppskattas den nu som ett av de mest renodlade exemplen på arkitektonisk modernism i Finland. Många nya lösningar prövades i Glaspalatset, t.ex. klädde man väggarna i biografen Rex med s.k. Heraklith-skivor, tillverkade av pressat och cementförstärkt sjögräs, för att förbättra akustiken i salen.
Revell ledde Finlands arkitektförbunds återuppbyggnadsbyrå 1942–1949. Byrån stod för den finländska arkitektkårens mest betydande insats för att lösa byggnationsproblemen efter vinter- och fortsättningskriget. Under Revells ledning ritade arkitekterna förmånliga typhus och byggnadskomponenter av inhemska material, som i standardiserad form var avsedda för massproduktion. Under senare hälften av 1940-talet var importen av byggnadsmaterial från utlandet nästan obefintlig, och på grund av ransoneringen fick man vid byggande förlita sig på uppfinningsrikedom och lokalt tillgängliga material. I privathemmet Ollonqvist i Esbo, ritat av Revell 1945, användes tidstypiska material, tjärat trä och skiffer, och i ljuset av modernismens senare utvecklingshistoria har vissa av husets detaljer rentav tolkats som romantiska inslag. Att huset fick pärttak var dock inte ett uttryck för nationalromantik, utan ett materialval dikterat av bristen på taktegel.
För Krigsinvalidernas brödraförbunds yrkesskola i Käsämä i Libelits skapade Revell 1946–1949 en byggnad som blev riktgivande för hela slutet av 1940-talet. Den låga, horisontella byggnadsmassan och de lokala byggnadsmaterialen gör att helheten smälter in i den omgivande tallskogen; arkitektoniskt är resultatet en förbluffande syntes av finsk ödemarksstuga och internationell 1930-talsmodernism.
År 1949 vann Revell tillsammans med Keijo Petäjä planeringstävlingen för Helsingfors Industricentrum. Byggnaden blev färdig till de olympiska spelen i Helsingfors 1952, och den användes först av OS-organisationen. Huset vid Södra kajen i Helsingfors, mer känt som Palace, blev en arkitekturhistorisk symbol för den nya tiden efter andra världskriget. Husets fartygslika form och långa bandfönster representerade den internationella, rationalistiska modernismens genombrott i Finland. Professor Lars Pettersson konstaterade om huset att det fanns något amerikanskt över det, och Aarne Ervi hade något tidigare gett ut en reseskildring från USA med illustrationer som visade nya amerikanska affärshus med oändliga fönsterband. Revell och Petäjä strävade till att lätta upp husets stora byggnadsmassa genom att göra de två nedersta våningarna så öppna och lätta som möjligt. Det var ursprungligen meningen att andra våningen skulle bli ett helt öppet parkeringsutrymme, så att man från gatuplanet på andra sidan huset hade haft havsutsikt genom huset, men man måste av kostnadsskäl avstå från planen. Palace-husets karaktär av tidstypiskt allkonstverk har senare förändrats: bastuinredningarna i översta våningen och i de flesta andra utrymmena har ändrats, och trottoarens tidstypiska skifferbeläggning har avlägsnats.
Revell deltog flitigt i arkitekturtävlingar. Hans förslag i tävlingar för utveckling av olika typer av bostadshus rönte stor uppmärksamhet eftersom de var fördomsfria och utnyttjade de senaste byggnadstekniska möjligheterna. I tävlingen Bostadsreform, som bekostades med statsmedel, deltog Revell med förslaget ”Det blå bandet”. Det kom senare att betraktas som ett av de mest karaktäristiska exemplen på den progressiva riktningen i början av 1950-talet. Förslaget innehöll ett trevåningshus som man kunde göra hur långt som helst genom att ställa upp prefabricerade byggnadselement i rad.
Revell var en av de arkitekter som valdes för uppgiften att förverkliga det mest betydande projektet inom efterkrigstida finskt bostadsbyggande, trädgårdsstaden Hagalund i Esbo. Vid planeringen av Hagalunds olika delområden och vid byggnadsplaneringen strävade arkitekterna till att pröva nya byggnadssätt och material, så långt som det bara var möjligt inom ramen för det statliga finansieringssystemet Arava och byggnadsfirmornas traditionsbundenhet. När man i Hagalund prövade både på traditionellt byggande och elementbyggande, blev det traditionella vid de första jämförelserna klart billigare, eftersom byggnadsfirmorna ännu höll på att lära sig använda element. Man fick pröva sig fram, och de misslyckade försöken i elementbyggandets inledningsskeden gjorde sannolikt att nya byggtekniker i Finland togs i bruk långsammare än vad som annars varit fallet.
För Hagalunds första, östra, del ritade Revell två bostadshöghus, Bostads Ab Mäntyviita och Bostads Ab Sufika, 1954. I båda prövade man elementbyggande. Mäntyviita var en längre utvecklad variant; också dess bärande konstruktioner bestod av element. Ändå blev huset inte billigare att bygga än Sufika. I Revells bostadshus presenterades många utländska lösningar för första gången i Finland. Till de nyheterna hörde de franska balkongernas pardörrar som kunde öppnas inåt så att vardagsrummet blev ett slags balkongutrymme. Också barköken i amerikansk stil som öppnade sig rakt ut mot vardagsrummet genom en öppning i väggen, hörde till de första i sitt slag.
Sådana ”öppna” funktioner tedde sig främmande för det finska boendet, där representations- och de privata vardagsutrymmena traditionellt varit klart åtskilda. Revells arkitektoniska visioner och den finska verkligheten befann sig emellanåt långt från varandra. I vissa våningar löste invånarna problemet genom att helt enkelt stänga igen de opassande öppningarna mellan vardagsrum och kök med skivor. De industriella byggmetoderna påverkade direkt byggnadernas arkitektur. Då Mäntyviita och Sufika stod färdiga påminde de till utseendet mer om produktionsanläggningar än om dåtida bostadshus, och husen började allmänt kallas ”traktorfabriken”.
Revell tillämpade fördomsfritt nya lösningar också i många andra projekt för bostadshus. I radhuset Bostads Ab Koulukallio i Hagalund flyttade han upp de egentliga bostadsutrymmena i andra våningen, medan bottenplanet upptogs av bilplats och hjälputrymmen. Därigenom hade man från bostaden fri utsikt över omgivningen, men sovrumsväggarnas nakna tegel och det faktum att bilarna placerats på det som traditionellt betraktades som bostadens paradplats, gjorde att husens första invånare ansåg den interna hierarkin ställd på huvudet.
Revell ritade funktionellt flexibla byggnader som utgick från överskådliga baslösningar, och det hjälpte honom att lösa många svåra uppgifter. Barnträdgården i Hagalunds östra del (1954) är ett gott exempel på detta. Revell själv lyfte fram de två funktionellt överlappande planlösningarna som husets särdrag. Huset var avsett att bli barnträdgård, men det skulle användas som folkskola tills Hagalunds folkskola blev färdig. Huset fick ett stort regnskydd eftersom det ansågs viktigt att barnen skulle kunna vistas utomhus och få frisk luft också vid regnigt väder.
Bland Revells viktigaste byggnader märks Hyvon-Kudeneules textilfabrik med tillhörande bostäder på Hangö udd (1955). De låga, till varandra fogade delarna av fabriksbyggnaden är så intimt förknippade med själva produktionsprocessen att man nästan hade kunnat rita byggnaderna direkt på ett schema över produktionens olika skeden; fabriksbyggnaden bildar liksom ett skyddande hölje kring själva processen. Den arkitektoniska utgångspunkten visade sig vara så hållbar att den möjliggjorde att fabrikens hela produktion senare lades om. Textiltillverkningen lades ner, fabrikens hela maskinpark byttes ut och man började tillverka tuber och aerosolburkar i aluminium, men den nya produktionslinjen kunde trots detta anpassas till Revells ursprungliga arkitektur. Bostadshus och olika servicebyggnader hör också till fabriksområdet. Revell planerade fabriksbyggnadens interiör med samma omsorg som fabrikschefens bostad. Genomtänkta färgval och några välvalda material, t.ex. teak, skapar trivsel i kontorsutrymmena, medan trivseln i fabrikssalarna ökas av att de genom stora glasväggar öppnar sig mot den omgivande naturen. Bassängen och skulpturen på gårdsplanen utanför entrén är element som andra planerare senare med växlande framgång har försökt använda i nya produktions- och affärsbyggnader.
Grundtendensen i Revells arkitektur var ett konsekvent helhetsgrepp i kombination med ett rationellt byggnadssätt. En följd av detta var att han i stadsmiljöer strävade till lösningar som omfattade hela kvarter hellre än bara enskilda tomter. Affärshuskomplexet i Centrumkvarteret i Vasa (1962) är den mest omfattande av de projekt som kom att förverkligas, och också ett sällsynt exempel på att flera tomtägare samtidigt ställde sig bakom en gemensam plan. Genom att bygga hela torgsidan av kvarteret uppnådde Revell ett arkitektoniskt enhetligt uttryck som var avsett att framhäva kvarterets särställning som en egen enhet i stadsbilden. Det var också meningen att det offentliga utrymmet, som i gatuplanet sträckte sig in i byggnadens inre delar, skulle täckas med tältkonstruktioner under mässor och andra tillställningar. Revells andra helhetsplan för en ombyggnad av hela kvarteret mitt emot Helsingfors järnvägsstation, lyckades däremot inte. Det enda som förverkligades av planen var det affärshus som i folkmun går under namnet ”Korvhuset”. Byggnaden är ett gott exempel på hur projekt som bara förverkligas delvis kan göra ett obegripligt intryck i stadsbilden.
Revell ritade enskilda affärshus i många städer. De mest betydande av dem är två banker i Åbo ‒ det ena av dessa den s.k. KOP-triangeln – och Lahtis. Själva banksalen placerade han i båda fallen på andra våningen, vilket ännu i början av 1960-talet kändes främmande för hans uppdragsgivare, och Revell tvingades motivera sina förslag grundligt. Inspiration till en byggnadstyp av detta slag var den amerikanska banken Philadelphia Savings Fund Societys byggnad från 1930-talet; man hade räknat ut att man skulle kunna få betydligt bättre avkastning genom att hyra ut affärslokalerna i bottenvåningen än genom att placera en skrymmande banksal där. I alla sina ritningar för affärsbyggnader, från enskilda hus till hela kvarter, strävade Revell till att bredda trottoarens fotgängarutrymme in i byggnaderna genom att öppna dem i gatuplanet och förvandla dem till offentligt rum. Nästan överallt har man dock senare stängt till eller täckt in dessa förlängningar av utomhusrummet, så att man inte längre kan uppleva arkitektens ursprungliga avsikt.
Revell och hans arbetsgrupp vann 1958 den internationella arkitekturtävlingen om Torontos nya stadshus, i vilken 510 arkitekter från 42 länder deltog. Revells förslag var för nytt och originellt för att enhälligt kunna omfattas av juryn. Majoriteten gav dock Revell sitt stöd. Det blev startskottet för ett byggnadsarbete som tog nästan fyra år, och vars kostnader under arbetets gång steg från ursprungligen kalkylerade 7 miljoner till 35 miljoner dollar. Revell förklarade i redogörelsen för sitt tävlingsbidrag att han strävat till att skapa en funktionellt genomtänkt offentlig byggnad som ger ett oförglömligt intryck. Ritningen vilade på tre klart avgränsade huvudelement: baspartiet, tornen och kärnan. Kontorsutrymmen avsedda för betjäning av allmänheten placerades i sockeln, de övriga arbetsutrymmena i tornen, och i kärnan stadsfullmäktiges plenisal med sina publikläktare. Revell var tvungen att motivera husets konstruktionslösningar särskilt grundligt eftersom det restes tvivel bland annat beträffande tornens hållbarhet vid storm. I ytterväggarnas plattor av armerad betong var det meningen att man skulle använda krossad gul marmor, liksom tidigare i Palace-huset i Helsingfors.
Viljo Revell trodde själv att hans internationella karriär skulle komma igång genom arbetet med stadshuset i Toronto som var hans första betydande arbete i utlandet. Han avled dock när bygget bara hade nått halva höjden.
Revells byrå var, särskilt efter andra världskriget, en mycket populär arbetsplats bland unga arkitekter, eftersom Revell trodde starkt på lagarbete och förutsatte att också konstruktions- och materialplanerarna deltog i planeringsarbetet från första början. Detta förklarar det intima samspelet mellan konstruktion och arkitektur som var typiskt för Revells produktion.
Timo Tuomi
Viljo Gabriel Rewell, från 1961 Revell, född 25.11.1910 i Vasa, död 25.11.1964 i Helsingfors. Föräldrar hovrättsrådet Oskar Julius Rewell och Sonja Aurora Blåfield. Gift 1941 med Maire Hellin Myntti.
VERK. Glaspalatset, Helsingfors (tills. med N. Kokko och H. Riihimäki, 1935−1936); Krigsinvalidernas brödraförbunds yrkesanstalt, Libelits (1946–1949); Industricentrum, senare Palace hotell, Helsingfors (tills. med O. Sipari, E. Eerikäinen och K. Petäjä, 1949–1952); ”Det blå bandet”, inlöst förslag i bostadsreformtävlingen (1953); Mejlans folkskola, Helsingfors (tills. med O. Sipari, 1953); Bostadsaktiebolaget Mäntyviita, Bostads Ab Sufika samt Hagalunds barnträdgård, Hagalund, Esbo (1954); Hyvon-Kudeneules textilfabrik med tillhörande bostäder, Hangö (1955); Stadshus, Toronto, Kanada (tills. med H. Castrén, B. Lundsten, S. Valjus, 1961−1965); Vatiala begravningskapell, Kangasala, Tammerfors (1960); Villa Didrichsen, Helsingfors (1961); Bostads Ab Tornplanet, Hagalund, Esbo (1961); Gardeskasernens tillbyggnad, Helsingfors (1961); Revell-centret, Vasa (1962); Citykvarteret, det s.k. ”Korvhuset”, Helsingfors (tills. med H. Castrén, 1964–1967).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Lasipalatsi (1999); Viljo Revell. Works and Projects. New York (1967); T. Tuomi, Tapiola. Puutarhakaupungin vaiheita. Arkkitehtuuriopas (1962).
BILDKÄLLA. Revell, Viljo. Uusi Suomis bildarkiv.