Aarno Ruusuvuori utvecklade i en modern formvärld ljusets och rummets tidlösa teman inom arkitekturen. Utmärkande för hans produktion var skenbart enkla och grova material, såsom betong, för att åstadkomma slutgiltigt övervägda och ofta poetiska helheter. I Ruusuvuoris kyrkor förenas modernismens traditioner och känslan av fromhet. I den finländska arkitekturens historia intar Ruusuvuori en central ställning både genom sina byggnadsverk och sin lärargärning.
Aarno Ruusuvuori utexaminerades 1951 som arkitekt från Tekniska högskolan och grundade följande år en egen byrå. Från 1952 verkade han som assistent och sedermera som professor vid Tekniska högskolan. Han undervisade flera generationer i moderna byggnadskonsten och förmedlade modernismens principer, över vilka sviten av hans egna betydelsefulla byggnader sedan början av 1960-talet utgör ett bestående monument. Trots att en del av hans verk, i synnerhet när de anslöt sig till det existerande byggnadsbeståndet, väckte debatt, kunde Ruusuvuori genom att konsekvent hålla sig till sina en gång omfattade principer påvisa att man genom en modern arkitektur i bästa fall kan skapa nya bestående värden och utrymmen med en stark rumskänsla.
Ruusuvuoris kyrka och församlingshus i Hyvinge stod färdiga 1961. Kyrkans markant pyramidliknande form väckte uppmärksamhet även utomlands. Den djärva takkonstruktionen, som dominerar byggnaden, skapar ett tydligt landmärke för ett andligt centrum, ett kraftfullt verkande, uppstigande inre rum, vars enkla och högresta form på sin tid var något nytt i kyrkliga byggnader. Ruusuvuoris planeringssätt passade synnerligen väl för kyrkobyggnader, där hans medvetet karga ytor och säkra proportioner som bäst skapade den känsla av stilla ro som mången söker i en kyrka. Kyrkorna i Hyvinge, Roparnäs i Vasa (1964) och Hagalund i Esbo (1965) består av karga byggkomponenter, som ändå i sitt inre döljer en stor känslighet. Kyrkorummet i Hagalund bereder med sina bara väggar plats för skiftande ljusförhållanden under dygnets timmar och leder sinnesstämningen bort från vardagen. Arkitekten strävade enligt egen utsago efter att invid det jäktiga affärscentrumet i Hagalund skapa en oas som till sin framtoning inte tävlar med affärsbyggnaderna.
Ruusuvuori förenade i sitt formspråk gärna okonventionella byggexperiment, såsom i Oy Weilin & Göös Ab:s tryckeri i Hagalund (1964–1966). På grund av att man i tryckerisalen behövde så stora enhetliga golvytor som möjligt utvecklades en konstruktion med tre meter tjocka pelare från vilkas övre ända tryckerisalens tak var upphängt. Inuti dem fanns ett luftkonditioneringssystem för varje utrymme. Pelarna med sina upphängningsanordningar som reste sig över takytan utgör också det dominerande arkitektoniska elementet. Ruusuvuori utvecklade även för 1960-talet typiska monteringsfärdiga hus på basen av olika måttsystem, ett experimenthus för Marimekko (1967) samt en elementbastu (1968). Typisk för Ruusuvuoris arkitektur var en klar strukturell logik, och han framhöll även själv att ordning är nyckeln till skönhet.
Ruusuvuori segrade 1960 i en allmän planeringstävling för kvarteret kring Helsingfors stadshus, ursprungligen ritat av C. L. Engel 1833, och byggnadsarbetena pågick under tre årtionden fram till 1988. De inre delarna av stadshuset revs till stor del, och Ruusuvuori ritade bland annat en helt ny entréhall jämte trappuppgång. Arbetet väckte på sin tid mycket diskussion på grund av dess kraftigt förnyande karaktär, och meningsutbytet har förblivit ett exempel på de under 1960-talet allt starkare kraven på byggnadsskydd. Stadshuset i Helsingfors blev ett monument över mer än en tidsperiod: till sin yttre skepnad avgränsar det fortfarande Salutorget i likhet med det tidigare Societetshuset, medan de inre utrymmena erbjuder en förbryllande upplevelse, då form- och proportionsvärlden förändras genom Ruusuvuoris kraftigt horisontella och avskalade arkitektur. Om ändringen hade utförts av en arkitekt med mindre säker hand som inte slutfört sina verk ned till minsta detalj, hade Ruusuvuoris ombyggnadsarbete från 1960-talet varit enbart beklagligt.
Ruusuvuori segrade under sin karriär i många betydande arkitekturtävlingar. En del av projekten realiserades aldrig, till stor besvikelse för honom själv. Bland dessa märks planeringstävlingen för stadsdelen Hervanta i Tammerfors 1968 samt tävlingen för en utvidgning av Finlands nationalmuseum 1987, som genomfördes med inbjudna arkitekter. Ruusuvuori segrade i denna tävling genom att placera en stor del av nybyggnaden under Nationalmuseets gård. Till planen hörde en rymlig ljusgård som skulle ha fungerat som ett orienterande utrymme för publiken.
Aarno Ruusuvuori var en mycket internationellt verksam arkitekt, och verk av honom återfinns i Schweiz, Saudiarabien och Sverige. Det mest kända arbetet utomlands torde vara tornhusgruppen i Addis Abeba i Etiopien.
Timo Tuomi
Aarno Emil Ruusuvuori, född 14.1.1925 i Kuopio, död 22.2.1992 i Helsingfors. Föräldrar överstelöjtnanten Armas Ruusuvuori och Aune Hämäläinen. Gift 1970 med arkitekten Anna Elisabeth Jäämeri.
VERK. Hyvinge kyrka och församlingscentrum, Hyvinge (1961); Bostadshuset Sjömansgatan 32, Helsingfors (1962); Roparnäs kyrka, Vasa (1964); Hagalunds kyrka och församlingscentrum, Esbo (1965); Tryckeriet Weilin & Göös industribyggnad, numera utställningscentret WeeGee, (Hagalund), Esbo (1964-1967); Kasnäs finska folkskola, Helsingfors (1967); Marimekko Oy:s tryckeri (numera rivet), Helsingfors (1967); Polishuset, S:t Michel (1968); Paragon Ab:s kontorsbyggnad, Helsingfors (1973); sanerings- och restaureringsarbeten av stadshuskvarteret i Helsingfors (1970−1988); sanering av det s.k. Uschakoffska huset, N. Esplanadgatan 19, Helsingfors (1968); Sauna Bonsdorff, Padasjoki (1987).
PRODUKTION. Omakotikirja 10. Uusia pientaloja (1959); Alvar Aalto 1898−1976 (1978); Structure is the key to beauty – Järjestys on kauneuden avain (1992).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Concrete spaces. Architect Aarno Ruusuvuori’s works from the 1960s (2000); Kaupungin Leijona-sydän (1998).
BILDKÄLLA. Ruusuvuori, Aarno. Foto: Eero Häyrinen, 1981. Uusi Suomis bildarkiv.