Alfons Almi var hjältetenor vid Finska operan under 1930- och 1940-talet. Han gjorde även betydande insatser inom operans förvaltning från och med 1950-talet. Som ekonomichef, operachef och slutligen generaldirektör genomförde han många reformer – den viktigaste var att operan fick en egen orkester. Almi var även en enveten talesman för ett nytt operahus.
Alfons Almi fick sin sångröst i arv av sina föräldrar, som båda hade ett hängivet intresse för körsång. Redan som liten blev Alfons föräldralös. Sin barndom tillbringade han i Esbo, genomgick senare lantbruksskola och mejeriskola och bosatte sig i Sordavala, där han bland annat var disponent för Valios andelsmejeri. Vid seminariet i Sordavala förekom ett livligt musicerande under ledning av Wilho Siukonen, lektor i musik. Seminariets orkester och amatörsångare framförde rentav hela operor.
Almi sjöng rollen som Don José i George BizetsCarmen på seminariets scen 1931. Två år senare genomfördes ett verkligt stort projekt, Giuseppe VerdisAida. Denna opera framfördes även sommaren 1933 i samband med Lottadagarna i Sordavala, tillsammans med Helsingfors stadsorkester under ledning av Armas Järnefelt. Alfons Almis roll som Radamès rönte stor uppmärksamhet och Edvard Fazer, som var chef för Finska operan, bad på Järnefelts rekommendation Almi att framföra samma roll i Helsingfors. Strax efter uppförandet fick Almi engagemang som solist vid operan och flyttade till huvudstaden tillsammans med sin unga hustru och parets några månader gamla son.
Under följande säsong ingick Richard WagnersLohengrin i operans repertoar. Alfons Almi sjöng titelrollen, som lämpade sig för honom och hans resliga yttre gestalt. Almi berättade långt senare om hur påfrestande rollen varit; han kunde ännu inte läsa noter, utan övade in rollen tillsammans med Armas Järnefelt, som spelade sångstämman vid pianot. Lyckligtvis lärde sig Almi snabbt och visade stor uthållighet. Samma uthållighet visade han senare prov på som operachef och sedermera generaldirektör, när han lotsade operan genom de ekonomiska blindskären.
Sedan han fått engagemang vid operan inledde Almi regelbundna sångstudier, till en början för Hanna Granfelt i Helsingfors. Från sommaren 1934 tillbringade han all sin fritid i Tyskland i lära hos Laurenz Hofer, före detta tenor vid Hamburgs statsopera. Varje sommar fram till andra världskrigets utbrott företog han studieresor. Under kriget tjänstgjorde Almi som sektionschef inom artilleriet och senare som adjutant åt general Aaro Pajari. Han åkte på fältartistturnéer som sångsolist tillsammans med Karelska näsets 45 man starka symfoniorkester under ledning av Matti Visapää.
Verk av Verdi, Wagner och Puccini utgjorde stommen i Finska operans repertoar under 1930- och 1940-talen. Den nye hjältetenoren Alfons Almi sjöng nästan alla stora Wagnerroller och ett flertal roller i nyskrivna inhemska verk. Vid sidan av stora dramatiska roller som Wagners Tristan och Verdis Otello hann Almi även medverka i operetter. Tillsammans med manskören Ylioppilaskunnan laulajat, under ledning av Martti Turunen, turnerade han i Europa och Förenta staterna 1935 och 1937 och uppträdde som körens solist. Under Europaturnén kom särskilt körens konsert i Italien för Benito Mussolini att stanna kvar i Almis minne.
På Alfons Almis initiativ grundades artistföreningen Suomalaisen oopperan taiteilijakunnan yhdistys vid 1940-talets slut. Ungefär samtidigt invaldes Almi i operans direktion, och 1952 avancerade han till ekonomichef. Året därpå blev han biträdande operachef och 1955 andre chef vid sidan av Sulo Räikkönen. Efter Räikkönens bortgång på hösten samma år hade Almi under några månader ansvar för hela Finska operan innan Jouko Tolonen tillträdde som generaldirektör. I fyra års tid var Almi operachef under Tolonen. Sedan Tolonen avgått 1960, ledde Almi tillsammans med Tauno Pylkkänen operahuset i fem år. År 1966 utsågs han till institutionens generaldirektör. Från denna tjänst gick Almi i pension 1971.
På Almis initiativ omvandlades operan hösten 1956 från att ha varit ett aktiebolag till Stiftelsen för Finlands nationalopera, vars förvaltningsråd i sin tur står under överinseende av undervisningsministeriet. Nästa år, än en gång på Almis initiativ, fick operan sin egen pensionsstadga. På våren samma år anordnades operans första internationella balettfestival, med kända gästande solister från Bolsjojteatern i Moskva. Opera- och balettfestspelen blev en tradition som pågick i många år. Almi ingick även avtal om kortare gästspel med internationellt renommerade koreografer och operachefer. Han genomdrev ekonomiska reformer och försökte på alla sätt förbättra de anställdas ställning.
Under Almi hade operans solistkår sina egna gästframträdanden. År 1946 började han med sommarturnéer runt om i landet för operan och baletten. Sammanlagt 33 gästspel på närmare 200 orter kom till stånd. De innefattade ett återkommande midsommargästspel vid Aavasaksa. Utlandsresor företogs till flertalet europeiska länder, Förenta staterna och Sydamerika. Under Almis tid som generaldirektör genomförde operan två stora evenemang i Helsingfors ishall: år 1970 gavs VerdisAida, med ett antal utländska solister, och året därpå BizetsCarmen.
Operan fick klara sig utan egen orkester fram till början av 1960-talet. Till Helsingfors stadsorkesters arbetsuppgifter hörde då även att ge opera-, operett- och balettföreställningar. Tack vare Alfons Almis ansträngningar fick operan slutligen sin egen orkester 1963, med många unga medlemmar. Medelåldern var ca 25 år och orkestern ansågs vara sin tids yngsta professionella orkester. Till överkapellmästare utsågs Jussi Jalas, en fackman som hade gått den långa vägen. För första gången kunde man fritt schemalägga föreställningar och repetitioner i huset, med påföljd att den konstnärliga standarden höjdes dramatiskt. Orkestern belönade Almi för hans insatser genom att kalla honom till ”orkesterns första extraordinarie trumslagare”.
Alexandersteatern vid Bulevarden blev redan på 1950-talet alltför liten för operans behov. Den omfattande renovering som Almi lät genomföra medförde något fler lokaler, men fortfarande rådde stor utrymmesbrist speciellt på scenen och i orkesterdiket. De anställda och många av operans utomstående uppbackare och vänner bedrev under Almis ledning en intensiv kampanj för en egen scen. Medel samlades in genom basarer och soaréer. Sedan Almi 1971 hade valts till verksamhetsledare för stiftelsen Ooppera- ja näyttelykeskussäätiö, fick projektet en chef som satsade all sin energi och förmåga på att ro projektet i hamn. Helsingfors stad upplät en tomt för en byggnad och 1975 utlystes en arkitekttävlan. Grundstenen lades den första november 1988 och den officiella invigningsfesten för det nya operahuset ägde rum den 30 november 1993. Dess mest entusiastiska förkämpe hann dock inte se sin mångåriga dröm gå i uppfyllelse.
Eeva Hirvensalo
Alfons Alexander Alm, fr.o.m. 1934 Almi, född 20.8.1904 i Helsingfors, död 22.2.1991 i Helsingfors. Föräldrar järnvägskonduktören Hugo Alexander Alm och Hilja Rosilla Björkman. Gift med (1) farmaceuten Aini Martta Lehtinen 1932, (2) balettdansösen, ledaren för Finlands nationalbalett, professor Doris Linnea Laine 1952.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Hirvensalo, Intervju med Alfons Almi, Finlands rundradio. H. Almi, Uusi oopperatalo – Det nya operahuset – The New Opera House (1986); K. Kemppinen, Uusi oopperatalo. Toiveet todeksi (1993); O. Lehmuksela, Virityksiä (1988); E. Marvia, Alfons Almi. Suomalasia musiikin taitajia (1958).
BILDKÄLLA. Almi, Alfons. 1974. Hufvudstadsbladets arkiv.