Otto Emanuel Andersson var en internationellt känd forskare på musikens, särskilt folkmusikens och folkdiktningens område. Dessutom framträdde han som komponist och körledare samt som främjare av finlandssvensk folkkultur. Han utnämndes 1926 till professor i musikvetenskap och folkdiktsforskning vid Åbo Akademi, vars rektor han även var 1929–1936.
Otto Anderssons tidigaste musikaliska erfarenheter hänförde sig till folkmusiken i Vårdö på Åland. Han genomgick Ålands folkhögskola och sökte sig därefter till Åbo klockar- och organistskola. Han kallades sålunda ”klockarelev” då han första gången deltog i en finlandssvensk sångfest i Åbo 1897. Under studietiden tillhörde han dessutom Åbo skarpskyttebataljons musikkår. Av avgörande betydelse var de därpåföljande studieåren vid Helsingfors musikinstitut, där den store inspiratören var institutets legendariske grundare Martin Wegelius.
Att Anderssons intressen var mångsidigare än den genomsnittlige musikstuderandens stod tidigt klart. Med stipendium från Svenska litteratursällskapet insamlade han från 1902 folkvisor i Österbotten och dokumenterade därvid framför allt menuettmelodier, alltjämt i levande tradition. I Helsingfors utgav han tillsammans med andra Finsk Musikrevy 1905–1907 och, nu övervägande som huvudredaktör, Tidning för Musik 1910–1916. De recensioner, artiklar och översikter han skrev i dessa tidskrifter uppvisar ett sällsynt brett intresseområde, från folkmusiken till huvudstadens konsertliv. Två tidskriftsnummer 1915 hör till de viktigaste startpunkterna för forskningen kring Jean Sibelius, en temakrets som Andersson även senare återkom till. Dock förblev en på 1950-talet påbörjad Sibeliusbiografi ofärdig.
År 1906 grundades Föreningen Brage på Anderssons initiativ. Dess syfte var att till finlandssvenskarna återskänka den folkkultur som höll på att gå förlorad, fastän i förädlad form. Brage bedrev insamlings- och publikationsverksamhet och inrättade en kör och ett folkdanslag. Föreningens teaterkrets framförde folkliga tablåer, bl.a. ”Österbottniskt bondbröllop”, med musik arrangerad av Andersson. Föreningen tog initiativet till de finlandssvenska folkdräkter som slog igenom på 1920-talet, och som sedan dess är en självklarhet t.ex. vid varje sångfest. Brages pressarkiv, där artiklar och notiser ur den finlandssvenska tidningspressen insamlas och systematiseras, blev av stor betydelse för forskare. Brages samling om ca 300 fonografrullar (sedermera i Åbo), inspelade i fält av Andersson och hans medarbetare har förmedlat finlandssvensk, men även estlandssvensk, tradition som i annat fall gått förlorad.
Andersson ledde Brages kör från starten till 1926. Han arrangerade en lång rad folkvisor som alltjämt hör till repertoaren. En specialitet är de så kallade Bragevisorna, spelmansmelodier som på begäran av Andersson ”ordsattes” av Alexander Slotte, Ernst V. Knape och Jonatan Reuter, och som i enstämmig gestalt publicerades i volymen Toner från stugor och stigar (1913). Här ingår bl.a. ”Morgonen ljusnar” och ”Slumrande toner”, sånger som förknippas med den finlandssvenska hembygdsrörelsen. Som huvuddirigent vid de finlandssvenska sångfesterna var Andersson en av Wegelius efterträdare och kvarstod i denna egenskap till 1926, men han medverkade även därefter. En initierad skildring av dessa fester är Anderssons Finlandssvenska musikfester under 50 år (1947). Ännu på sångfesten i Mariehamn 1966 medverkade Andersson som hedersdirigent.
Anderssons skriftställarskap – som inte gällde enbart folkkultur utan även omfattade t.ex. en ingående analys av Sibelius fjärde symfoni – uppmärksammades av professorn i folkloristik Kaarle Krohn och hans bror Ilmari Krohn, docent och senare e.o. professor i musikens historia och teori vid Helsingfors universitet. Det var bland annat på deras uppmaning som Andersson sökte om rätt att avlägga akademisk examen trots att han inte var student. Dispensen beviljades, dock på sina håll rätt motvilligt: en klockarorganist ansågs stå långt från den akademiska världen. År 1923 disputerade Andersson på avhandlingen Stråkharpan (utgiven 1930 i London med titeln The Bowed-Harp), en grundläggande studie i instrumenthistoria med källmaterial från bl.a. Karelen, Wales och de svenskspråkiga trakterna i Estland. Avhandlingen betraktas numera ur internationellt perspektiv som en klassiker. Senare behandlade Andersson i sin folkmusikaliska forskning Kalevala och folkmusik från Island, Ryssland, Shetlandsöarna och Orkneyöarna.
Ett annat område där Andersson – redan i de nämnda tidskrifterna – gjorde en pionjärinsats gällde särskilda områden inom Finlands nationella musikhistorieskrivning. År 1907 publicerade han volymen Inhemska musiksträfvanden; bokens underrubrik lyder Anteckningar rörande musikens i Finlands historia jämte smärre uppsatser i musik, en anspråkslös formulering som antyder att det mesta ännu var ogjort. Efterhand fördjupade Andersson sina insikter, och åstadkom allt bättre dokumenterade uppsatser, särskilt om musiken i det gamla Åbo. Anderssons artiklar – av bestående stort intresse – utmärks av en saklig källkritik och framstår som en hälsosam motvikt till den smalspåriga nationalism som samtidigt började frodas på andra håll, för att i dag tillmätas närmast kuriositetsintresse. Några av Anderssons böcker på detta område är av grundläggande betydelse: Johan Josef Pippingsköld och musiklivet i Åbo 1808–1827 (1921), Den unge Pacius och musiklivet i Helsingfors på 1830-talet (1938), Musikaliska Sällskapet i Åbo 1790–1808 (1940) och Conrad Greve (1952).
Redan på 1910-talet hade Andersson hållit musikhistoriska föreläsningar vid akademiska sommarkurser i Åbo. Efter det att Åbo Akademi hade grundats 1918 som en privat, finlandssvensk högskola, knöts Andersson närmare till kretsen. Den åländske skeppsredaren Robert Mattsson – Ottos kusin – donerade 1926 det för en professur erforderliga penningbeloppet. Benämningen på sin tjänst fick Andersson formulera själv: ”professor i musikvetenskap och folkdiktsforskning”.
Den institution som nu byggdes upp fick en alldeles speciell profil. Vid sidan av undervisningen i de två ämnena, grundades ett omfattande arkiv av noter, musikaliska manuskript, tidningsurklipp, konsertprogram, inspelningar, fotografier o.s.v., helt enkelt det musikhistoriska arkiv i Finland som Andersson dessförinnan förgäves hade förespråkat i Helsingfors, bl.a. vid Nationalmuseum, och då han 1911–1920 – mest av intresse för uppgiften – inledde uppordnandet av universitetsbibliotekets noter. Delvis med ekonomiskt stöd av Robert Mattssons son Curt, skeppsredare även han, anskaffades till Åbo åtskilliga musikinstrument som företräder både inhemsk instrumenttillverkning och utländska kulturer. Ytterligare en specialitet för den anderssonska institutionen är att man här började bedriva praktiskt musikarbete riktat till akademins studenter oavsett studieämne. Akademiska orkestern, en manskör (Brahe Djäknar) och en damkör (Florakören) grundades. Den sistnämnda leddes en tid av Andersson själv.
Anderssons allt djupare intresse för Sibelius resulterade i att institutionens samling av Sibeliana (nottryck, manuskript, artiklar m.m.) fick ett omfång som med skäl lovordades av mästaren själv. Med hans tillstånd bär Åbo Akademis musiksamlingar sedan 1950 namnet Sibeliusmuseum. Dessa samlingar ägnade Andersson ett uppoffrande intresse även som emeritus, då i samarbete med sin efterträdare John Rosas (1908–1984), och han hann uppleva invigningen av den nya institutions- och museibyggnaden 1968.
Andersson var rektor för Åbo Akademi 1929–1936; under dessa år tillkom bland annat en ny byggnad för akademibiblioteket, ”boktornet”, ritat av Erik Bryggman. Ändå försummade Andersson inte musikforskningen. Ungdomsårens aktiviteter fick en fortsättning bland annat så, att Den äldre folkvisan, en samling ballader, utkom 1934 i Svenska litteratursällskapets serie Finlands svenska folkdiktning. På 1960-talet återupptog Andersson publiceringen av insamlat material, så att en samling finlandssvensk bröllopsmusik utkom 1964 och volymen Sånglekar 1967. Han ledde även arbetet på en utgåva av nyare spelmansmusik men fick aldrig se boken färdig (den utkom 1975 och kallas ”spelmansbibeln”). Anderssons viktigaste medarbetare i dessa utgivningsprojekt var musikpedagogen Greta Dahlström (1887–1978), trägen insamlare av folkmusik, och Alfhild Forslin (1904–1991), mångårig medhjälpare vid institutionen i Åbo. Av stort lärdomshistoriskt intresse är en sammanfattande volym som Andersson publicerade ett par år före sin död, Finländsk folklore (1967).
Även skönlitteraturen hörde till Anderssons verksamhetsfält: 1939–1956 upprätthöll han förlaget Bro, som huvudsakligen publicerade böcker som skildrade landsbygdens förhållanden. Sålunda kom Andersson att involveras i den debatt rörande ”folkkultur” kontra ”finkultur” som fördes inom litterära kretsar åren efter andra världskriget.
Fabian Dahlström
Otto Emanuel Andersson, född 27.4.1879 i Vårdö, död 27.12.1969 i Åbo. Föräldrar bonden, häradsdomaren Anders Otto Andersson och Lovisa Viktoria Mattsson. Gift med (1) Hanna Petrelius (född Öhrngren) 1912, (2) Valborg Widengren (född Öfwerman) 1937.
PRODUKTION. Inhemska musiksträfvanden (1907); Musik och musiker (1917); Martin Wegelius (1919); Johan Josef Pippingsköld och musiklivet i Åbo 1808–1827 (1921); Stråkharpan. En studie i nordisk instrumenthistoria (1923, eng. övers. 1930); Den unge Pacius och musiklivet i Helsingfors på 1830-talet (1938); Johanna von Schoultz i sol och skugga (1939); Musikaliska Sällskapet i Åbo 1790–1808 (1940); Finlandssvenska musikfester under 50 år (1947); Conrad Greve (1952); Jean Sibelius i Amerika (1955); Spel opp i spelemänner! Nils Andersson och den svenska spelmansrörelsen (1958); Studier i musik och folklore I–II (1964, 1969); Finlands svenska folkdiktning VI A:2 (tills. med G. Dahlström, 1975). Se även J. Tuneld, Kungl. Gustav Adolfs Akademiens Minnesbok 1957–1972 I. Uppsala (1978).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. F. Dahlström, Otto Andersson. Finländska gestalter IX. Fin kultur och folklig (1971); A. Forslin, Otto Andersson 90 år (1969); H. Lindström, Brage 75 år (1981); N. Nyqvist, Från bondson till folkmusikikon. Otto Andersson och formandet av ”finlandssvensk folkmusik” (2007); J. Rosas, Otto Anderssons väg från Vårdö till Åbo Akademi. Historiska och litteraturhistoriska studier 58/1983; K.R.V. Wikman, Otto Andersson. Hans vetenskap och forskning. Budkavlen 42/1965.
BILDKÄLLA. Andersson, Otto. Museiverket.