Kim Borg var den första manliga finländska sångare som uppträdde på Metropolitan i New York. Han fängslade publiken med sin nyansrika och ymnigt flödande basstämma, sin starka scenutstrålning och stora inlevelseförmåga. Redan vid decennieskiftet 1970 avslutade han sin aktiva sångkarriär, men han fortsatte att utöva inflytande på Finlands musikliv både genom sin lärargärning och genom sina rättframma åsikter, som han kryddade med en frodig humor.
I sina memoarer förundrar sig Borg över sin framgångsrika sångarkarriär och beklagar sig samtidigt över sin bristande självkänsla och onödiga blygsamhet. Han säger sig också ha saknat förmåga till ”inställsamhet”, en egenskap som ofta är en förutsättning för framgång. Tvärtom hade han för vana att föra fram sina åsikter utan omsvep och utan att bekymra sig för följderna.
Kim Borg har som en orsak till valet av sångarbanan påtalat ett ”starkt genetiskt tryck”. Han föddes i Helsingfors i en musikalisk familj. Hans far var en framstående arkitekt och hans mor sång- och pianolärare. Modern, hemma från Karelen, gav sonen rådet att inte sjunga från halsen utan från bröstet. Sin barndoms somrar tillbringade Borg vid Vuoksens strand nära Viborg. Viborgarnas mentalitet var enligt honom ”sorglös och förströdd, i någon mening allmänt musisk”, och mentaliteten smittade av sig på Borg.
Sina sångstudier inledde Borg redan på 1930-talet. Oturligt nog blev Heikki Teittinen hans första sånglärare; Teittinen hade i Tyskland tillägnat sig en sångmetod kallad Stauprinzip, i vilken andningen hålls tillbaka genom starkt tryck i glottis och struphuvudet. Eleverna skulle ryta och vråla tills de blev hesa – de skulle försätta rösten i ”kris”. Borg såg det som ett under att han klarade pressen under Teittinen. Det tog emellertid många år att reparera skadorna från denna skolning.
Borg avlade studentexamen 1937 och började studera kemi vid Tekniska högskolan. När fortsättningskriget bröt ut 1941 skickades han till fronten, men värvades i egenskap av amatörfotograf till informationskompaniet, där han blev ledare för fotograferingsgruppen.
Borg avlade diplomingenjörsexamen 1946, varefter han studerade musikteori vid Sibelius-Akademin 1948–1949 och senare tog privatstudier i komposition för Aarre Merikanto. I början av 1950-talet reste Borg till Stockholm för att studera för den berömda ryska sångpedagogen Andrejeva von Skilondz.
År 1947 höll Borg sina debutkonserter i Helsingfors och Stockholm. Sin operadebut fick han inte göra i Helsingfors; den dåvarande chefen för Finska operan Oiva Soini hade uppenbarligen inte insett vilken stor talang han var. Eftersom Finska operan inte visade intresse, kom det som en skänk från ovan när Borg kallades till Århus i Danmark för rollen som Colline i PuccinisLa Bohème. Debuten var så lyckad att han förutspåddes en internationell karriär.
Sitt sensationella genombrott gjorde Borg vid Det Kongelige Teater i Köpenhamn 1952 i rollen som Gremin i Tjajkovskijs opera Eugen Onegin. Han fick genast anställning vid teatern. Framgången i Köpenhamn markerade inledningen på Borgs internationella karriär, som kom att föra honom till sex världsdelar. Även i Finland började man uppmärksamma den översvallande kritik som Borg fick för sina opera- och konsertuppträdanden i olika delar av världen.
Sin första stora framgång i Finland fick Borg med premiären på Modest MusorgskijsBoris Godunov i oktober 1953. Recensenten i tidningen Suomen sosiaalidemokraatti skrev att Borgs ”eleganta, mäktigt klingande basröst formade utsökta ljudbågar, och med sin raffinerade röstkontroll åstadkom han en ytterst effektfull målande talsång.” Enligt Hufvudstadsbladets kritiker Otto Ehrström överträffade Borgs ”mäktigt dramatiska och samtidigt djupt mänskliga” Boris alla förväntningar.
I februari 1959 höll Borg en konsert i Wigmore Hall i London. The Times kritiker förstod Borgs exceptionella talang som interpretör och ansåg honom vara en sångare med ovanliga gåvor som med sin artikulering och tolkning tjänade kompositörens avsikter.
I november 1959 fick Kim Borg äran att som första manliga finska sångare uppträda på Metropolitan i New York, som greve Almaviva i MozartsFigaros bröllop. ”Borg sjöng med en fin baryton, och var en klädsamt bombastisk greve som glömmer sin värdighet när han skådar in i ett vackert ansikte”, skrev recensenten i Daily Mirror. I samma uppsättning gjorde även svenskan Elisabeth Söderström sin debut på Metropolitan i rollen som Susanna. Borg återvände snart till Metropolitan, och han inbjöds också till statsoperorna i Wien, Bayern och Hamburg och till Bolsjojteatern i Moskva. Vid Finlands nationalopera var han vid det här laget alltid en hyllad gäst. Sammanlagt uppträdde han i bortåt 30 operahus.
Borg såg själv Operan i Stockholm som en av sina viktigaste scener, fastän han gjorde sitt första framträdande där först 1963. Han gjorde rollen som Scarpia i PuccinisTosca och titelrollen i MozartsDon Juan. Operavännerna i Stockholm som då äntligen fick se Borg på sin scen var glada och hänförda.
De svenska kritikerna uppskattade de fina nyanserna i Borgs rolltolkningar. I Svenska Dagbladet skriver Kajsa Rootzén: ”Hos Borgs Scarpia var sålunda brutaliteten inte alltigenom påtaglig utan merendels ytterst väl maskerad, endast ibland bröt den tydligt fram, och då mera i tonen, i minspelet än i åthävorna. Och just genom den medvetna elegansen i sitt uppträdande, med sina i lämpliga ögonblick ytterst insmickrande tonfall föreföll han desto farligare. Nu är Kim Borgs granna röst för all del ganska mjuk i klangen, men det var nu inte enbart därför som denne Scarpia tedde sig på en gång så verserad och så infernalisk – det berodde i hög grad på själva den ypperliga karaktärsteckningen”. Enligt Rootzén gav Borg liv åt rollen som Don Giovanni: ”Den heta lidelsen och den kyliga beräkningen i attackerna, den aristokratiska grandezzan och arrogansen, den brutala hänsynslösheten med eller utan en mask av sirliga maner, det fräcka, demoniska övermodet.”
Som en av hemligheterna bakom den stora nyansrikedomen i Borgs tolkningar har man sett hans ingenjörsstudier: Borg hade en uppövad analytisk förmåga. Det vakna intellektet kompletterade han med en stor spontanitet, en sprudlande vitalitet och en ofelbar musikalitet. Till hans viktigaste roller hörde basrollerna i WagnersNibelungens ring, Sarastro i MozartsTrollflöjten, Mefisto i GounodsFaust, Hans Sachs i Wagners Mästarsångarna i Nürnberg, Basilio i RossinisBarberaren i Sevilla, Filip II i VerdisDon Carlos och Baron Ochs i Richard StraussRosenkavaljeren. Borg lämpade sig lika väl för tragiska som för komiska roller.
Utöver opera ägnade sig Borg med framgång åt kyrkomusik och solosång. Han var professor i sång vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn 1972–1989, och han var en uppskattad pedagog också i Finland. Borg var domare vid många internationella sångtävlingar och ordförande för den internationella Mirjam Helin-tävlingen i Finland. Dessutom komponerade han själv, bl.a. två symfonier, kammarmusik och orkestersånger.
Hannu-Ilari Lampila
Kim Borg, född 7.8.1919 i Helsingfors, död 28.4.2000 i Humlebæk i Danmark. Föräldrar arkitekten Kaarlo Nathanael Borg och Lea Hillervo Ainikki (Hilkka) Stenius. Gift 1950 med Ebon Karin Ingeborg Ringblom.
VERK. Kompositioner: två symfonier, konsert för kontrabas; konsert för trombon; kammarmusik; sånger för orkester; solosånger och instrumenteringar.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Borg, Muistelmia (1992).
BILDKÄLLA. Borg, Kim. Museiverket.