Einar Englund inledde efter andra världskriget en ny epok i den finländska musiken genom att i större utsträckning än sina föregångare betona den internationella neoklassicismen. Likaså var det av betydelse att han förmådde ge ett nytt innehåll åt symfonin, en kompositionsform som i Jean Sibelius hemland uppskattades mer än någon annan.
Einar Englund föddes i Ljugarn på Gotland som barn till en svensk mor och en finländsk far. Efter sonens födelse bosatte sig familjen i Finland, först i Uleåborg och sedan i Helsingfors. Englund inledde 1932 sina studier i pianospel och komposition vid Helsingfors konservatorium, nuvarande Sibelius-Akademin, och avlade diplom i komposition 1941, strax före fortsättningskriget.
Redan Englunds diplomarbete, en pianokvintett, väckte uppmärksamhet, men sitt egentliga genombrott fick han med sina två första symfonier, komponerade 1946 och 1948. Symfonierna introducerade den internationella neoklassicismen i det finländska musiklivet och röjer släktskap med bland andra Bartóks, Prokofjevs och Sjostakovitjs musik. Samtidigt förde denna musik fram den unga krigsgenerationens erfarenheter, inte som en ytligt martialisk musik utan som en illusionslös livsinställning av ett nytt slag. I sin självbiografi har Englund beskrivit sina symfonier som en musik som för eftervärlden dokumenterar våra fasansfulla krig.
Till Englunds tidigaste verk hör också den första pianokonserten (1955); tonsättaren satt själv vid pianot då den uruppfördes. Under 1950-talet komponerade Englund mycket filmmusik; musiken till Erik BlombergsDen vita renen (1952) är en av de finländska klassikerna i genren.
På 1960-talet inträffade den svåraste krisen på Englunds bana. Modernismen inom musiken hade avancerat så långt att han upplevde de nya strömningarna som en hånfull spydighet mot den seriösa tonsättarkonsten. Något tidigare hade han också genomlidit en personlig kris, då hans första hustru avled 1956. Englund komponerade knappt någonting under hela 1960-talet utan koncentrerade sig på sitt värv som kritiker och lektor vid Sibelius-Akademin.
År 1971 återvände Englund till offentligheten med sin tredje symfoni. Även i sin senare produktion var han trogen sin nyklassicistiska stil, som utformats redan på 1940-talet, även om känsloskalan i hans musik ofta utvidgades i riktning mot nostalgi och resignation. Symfonier och solokonserter förblev hans centrala kompositionsform, och han skrev sju av vardera. Från slutet av 1970-talet kom kammarmusiken med som ett nytt element. På 1990-talet led Englund av sviktande hälsa, och efter klarinettkonserten 1991 tillkom inga nya verk.
Kimmo Korhonen
Sven Einar Englund, född 17.6.1916 i Ljugarn, Gotland, död 28.6.1999 på Gotland. Föräldrar lektorn Gustaf Wilhelm Englund och konstnärinnan Hedvig Kristina Göthlin. Gift med (1) musiklärarinnan Meri Mirjam Gyllenbögel 1941, (2) vissångerskan Maynie Helena Margaretha Sirén 1958.
VERK. Orkestermusik: Symfoni nr 1 ”The War Symphony” (1946); Symfoni nr 2 ”The Blackbird Symphony” (1947); Symfoni nr 3 ”Barbarossa” (1969−1971); Symfoni nr 4 ”The Nostalgic” (1976); Symfoni nr 5 ”Fennica” (1977); Symfoni nr 6 ”Aphorisms” (1984); Symfoni nr 7 (1988); Symfoniskt poem ”Epinikia” (1947); ”Valsuralia” (1951). Konsert för cello och orkester (1954); Konsert för piano och orkester nr 1 (1955); Konsert för piano och orkester nr 2 (1974); Konsert för 12 celli (1980−1981); Konsert för flöjt och orkester (1985); Konsert för klarinett och orkester (1990−1991). Kammarmusik: Kvintett för piano och stråkkvartett (1941); ”Divertimento Upsaliensis” för blåskvintett, stråkkvintett och piano (1978); Sonat för violin och piano (1979); Sonat för cello och piano (1982); Stråkkvartett nr 1 (1985); Sonat nr 1 för piano (1978). Filmmusik: ”Den vita renen” (1954). Scenmusik: ”Den kinesiska muren” (1949); ”Sinuhe” (1953; omarbetad 1965); ”Odysseus” (1958). Se även Suomalaisen musiikin tiedotuskeskuksen säveltäjäesite (1997).
PRODUKTION. I skuggan av Sibelius. Fragment ur en tonsättares liv (1996).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Bargum, Min musik. Finlandssvenska tonkonstnärer berättar (1997); L. de Gorog, From Sibelius to Sallinen. Finnish Nationalism and the Music of Finland. New York (1989); P. Heininen, Einar Englund. Musiikki 4/1976; M. Heiniö, Einar Englund. Suomalaisia säveltäjiä (1994); S. Lilja, Musiikkimosaikki. Muistelmia (2000); B. Wallner, Vår tids musik i Norden. Stockholm (1968).
BILDKÄLLA. Englund, Einar. Foto: Uuskuva. Uusi Suomis bildarkiv.