I Finlands musikhistoria finns det knappast någon lika mångsidig person som Heikki Klemetti. Han var på sin tid Finlands viktigaste körledare och dessutom tonsättare, musikkritiker, pedagog, skönlitterär författare samt forskare med intressen långt utöver musiken. I hans person förenades de olika verksamhetsgrenarna till en oskiljaktig enhet. Hans forskning präglades av ovanligt subjektiva och litterära drag. Han tog också i sina körprogram upp den då sällan hörda renässansmusiken, som intresserade honom som forskare.
Heikki Klemettis far Herman Klemetti var kantor i Kuortane; modern, Eva Lovisa Wettberg, var faderns andra hustru. Släktbakgrunden var utpräglat sydösterbottnisk, och på både fädernet och mödernet fanns det gott om spelmän och militärmusiker. Såsom brukligt i tidigare generationer stiftade också Heikki Klemetti sin första bekantskap med musikens värld tillsammans med sin far.
Efter att ha inlett sin skolgång i hemsocknen flyttade Heikki Klemetti som åttaåring till Vasa, där han började i elementarskolan. Hans far avled samma år som Heikki började i gymnasiet. Familjen skingrades slutligt då modern gifte om sig och flyttade till Räisälä. Vid denna tid råkade Klemetti in i en livskris. Han hade planer på att bli apotekare, om inte sjöman, men återvände till slut till sjätte klassen i Vasa och avlade studentexamen 1894.
Sedan Klemetti blivit student skrev han in sig vid Helsingfors universitet. Huvudämnet i hans magisterexamen var finska språket och litteraturen, biämnena estetik samt finsk, rysk och nordisk historia. Vid sidan av sina universitetsstudier bedrev Klemetti musikstudier vid Helsingfors orkesterskola. Bland hans lärare märks Jean Sibelius och Selim Palmgren. Senare kompletterade han sin utbildning i Regensburg i Tyskland för den berömde kyrkomusikforskaren F. X. Haberl samt vid Sterns konservatorium och kyrkomusikakademin i Berlin.
Redan i början av sina studier var Klemetti mycket intresserad av körsång. Under sitt första studieår blev han medlem av studentmanskören Ylioppilaskunnan laulajat (YL) och avancerade till körens dirigent 1898. Ett par år senare grundade han manskören Suomen laulu (Finlands sång), som till en början var YL:s elitkör. År 1907 blev den en blandad kör.
Som kördirigent var Klemetti kompetent och äregirig, och han insåg till fullo studentsångens ideella och politiska styrka. Under ofärdsåren blev den en allt viktigare nationell symbol, och de av Klemetti ledda körerna fick uppträda i de mest varierande fosterländska sammanhang. Även språkpolitiken var en central faktor i studentsången under Klemettis hela verksamhetsperiod. Han skrev insändare i språkpolitiska frågor men deltog trots det aldrig i partipolitiken.
Som kördirigent var Klemetti på samma gång perfektionistisk och subjektiv. Han förbjöd bruket av alkohol på YL:s övningar och tillställningar och lyfte körerna till en internationell nivå. Han kunde fila på detaljer i kompositionerna tills han uppnådde ett felfritt resultat. Å andra sidan arrangerade han s.k. äldre musik (såsom sångerna i Piae Cantiones) på ett sätt som även enligt dåtida standard var mycket personligt och fritt. Under repetitionerna gav han hela sitt temperament fritt utlopp, men vid uppträdandena var hans gester mycket behärskade. Klemettis körer gjorde under nästan trettio års tid talrika framgångsrika konsertturnéer utomlands, bl.a. till de nordiska länderna, Tyskland, Baltikum, Polen, Ungern och Storbritannien. Han krönte sin karriär som dirigent med en turné 1939 till Förenta staterna, Storbritannien och Centraleuropa med manskören Finlandia. Han översatte själv körmusikaliska texter till finska.
Klemetti träffade sin blivande hustru Armi Hämäläinen i Suomen laulu. Hon ägnade sig aktivt åt musik, bl.a. som körledare, och hade studerat vid Ateneum. Armi Klemetti ritade huset Hopiala på Brändö i Helsingfors, där paret Klemetti slog sig ner 1934. Heikki Klemetti hade redan under studietiden låtit uppföra sommarstället Hopia i Kuortane. Det blev sedermera ett museum över Klemetti. Paret Klemetti hade inga barn.
Heikki Klemettis verksamhet inom musiklivet visar hans mångsidighet. Han verkade först som kantor och musiklärare i Björneborg, där han som förste finländare fäste uppmärksamhet vid det historiska värdet och ursprunget hos sångsamlingen Piae Cantiones. Efter Björneborgsperioden var han lärare i musikhistoria vid Helsingfors musikinstitut och i årtionden lärare i kyrkomusik och talteknik vid teologiska fakulteten vid Helsingfors universitet. Han var långvarig huvudredaktör för musiktidskrifterna Säveletär och Suomen musiikkilehti samt musikrecensent i Uusi Suomi. Dessutom var han med om att grunda Sulasol (Förbundet för sångare och musiker i Finland) och deltog i arrangemangen för talrika sångfester.
Klemettis främsta skriftliga alster var Musiikin historia (Musikens historia) i två band. Studien, som ägnas musikens historia fram till 1700-talet, grundar sig på hans undervisning vid musikinstitutet. Även Klemettis många artiklar om musikens historia i Finland, som publicerades medan han ännu var chefredaktör för Säveletär, är viktiga musikhistoriska dokument. Hans senare forskningar sträckte sig långt utöver musikens värld till lokalhistoria, etnologi och ljudfysiologi. På det sistnämnda området utvecklade Klemetti en egen metod för att stärka stämbanden, och han skolade även en del kända sångare.
Klemettis musikhistoriska undersökningar baserade sig på en egenartad uppfattning, med intryck från evolutionsteorin, om att tonsystemen överallt i världen utvecklats enligt samma lagbundenheter. Denna uppfattning möjliggjorde en koppling av den finländska folkmusiken å ena sidan till den västerländska konstmusiken och å andra sidan till icke-europeisk musik. Inte ens de vidlyftigaste visioner kunde avskräcka honom. Hans stora mästare var J. S. Bach, som han tvärtemot den hävdvunna uppfattningen betraktade som en av de främsta nydanarna i musikens historia. För Finlands del var han i synnerhet intresserad av kyrko- och militärmusik.
Klemettis forskningar inom andra områden återspeglade en motsvarande universell inställning. Han ansåg att konstens genuina rötter fanns hos folket. Hans krönika om Kuortane i ord och bild (Kuortaneen vaiheita sanoin ja kuvin, 1932) innehåller mycket sådant som senare kom att kallas mikrohistoria: uppgifter om vanliga människors kultur och seder. I Kansan sana taiteessa (1948, Folkets ord i konsten) jämförde Klemetti utan att tveka det finländska byggnadsbeståndet med arkitekturen i Centraleuropa. Idén i hans forskning om namnskicket gick ut på att ”finnarna i södra Österbotten har ett antal forngermanska och keltiska namn som inte alls förekommer i Skandinavien”. För sina musikhistoriska artiklar företog Klemetti resor till Tyskland och Italien. Hans undersökning av kyrkobyggnadskonsten krävde ett omfattande forskningsarbete i Sverige.
I sina recensioner gick Klemetti in för att framstå som helt oeftergivlig och neutral – en inställning som var ägnad att skaffa honom ovänner. Han var synnerligen kritisk när det gällde sångarnas teknik. ”En helsikes kavalkad med många våldsamma episoder”, beskrev Klemetti själv sin bana som kritiker i sina memoarer Maailman mylläkässä (1949, I världens villervalla). Trots att en medveten strävan efter kompromisslöshet bara var ett sätt att skydda sina egna åsikter, baserade Klemetti i sista hand sin kritik på samma estetiska idéer som låg till grund för hans historiska forskningsarbete. Som bäst var hans recensioner, till exempel karakteristiken av Sibelius kompositioner, patosfyllda och skönlitterärt slående.
All Klemettis verksamhet präglades av österbottnisk envishet, en brinnande finsknationell känsla och ett personligt dialektalt språkbruk. Som tonsättare höll han sig till det lilla formatet. Största delen av hans produktion på 110 kompositioner var körmusik och i huvudsak fosterländsk och andlig bruksmusik. Hans mest kända komposition var den till hans egen text tonsatta ”Oi kallis Suomenmaa” (O dyra fosterland). Beträffande sin kompositionsteknik kan Klemetti jämföras med sin vän Leevi Madetoja; bägges musik är i grunden nationalromantisk, men de införde också moderna inslag.
Klemettis fysik började svikta på 1930-talet och han blev småningom tvungen att avstå från sina uppdrag. Som pensionär fann han en ny hobby: skönlitteraturen. Han gav ut två memoarböcker samt en publikation i fem delar med blandat material. På ett för Klemetti typiskt sätt förenades de etnologiska och självbiografiska beståndsdelarna i böckerna till små dikter, noveller och essäer.
Matti Huttunen
Heikki Valentin Klemetti, född 14.2.1876 i Kuortane, död 26.8.1953 i Helsingfors. Föräldrar kantorn Herman Klemetti och Eva Lovisa Wettberg. Gift 1908 med Armi Hämäläinen.
VERK. Ca 400 kompositioner för manskör och blandad kör. Förteckning i Suomalaisia säveltäjiä (1994).
PRODUKTION. Musiikin historia I–II (1916, 1926); Kuorolaulun opas (1917); Miettettä, mielialoja (1920); Äänenmuodostuksen opas (1920); Äänenkäyttö puheessa ja laulussa (1937); Kuortaneen vaiheita sanoin ja kuvin (1932); Suomalaisia kirkonrakentajia 1600- ja 1700-luvuilla (1927); Suomalaisia kirkonrakentajia 1800-luvulta (1936); Kuvat kulki (1943); Kuvat kulki vielä (1944); Viimeiset kuvat (1945); Ei ne olleetkaan viimeiset (1946); Elämää jota elin (1947); Kansan sana taiteessa (1948); Maailman mylläkässä (1949); Vierasperäisiä muinaisnimiä (1950); Viidennet kuvat (1952); 100 arvostelua ja muita kirjoituksia. Red. A. Klemetti & J. Linjama (1966).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Heikki Klemetti. Elämäntyö suomalaisessa kulttuurissa sävelen, sanan ja perinteen palveluksessa (1995); Heikki Klemetti 1876–1976. Kuortaneen Klemettiviikon 26.7–1.8.1976 juhlajulkaisu (1976); M. Huttunen, Modernin musiikinhistoriankirjoituksen synty Suomessa (1993); A. Klemetti, Muistelen (1955); A. Klemetti, Välähdyksiä elämästäni (1963); P. Pitkänen, Kuortaneen jättiläinen, Heikki Klemetti. Kuorotaiteemme suurmies (1975); Suomalaisia musiikintaitajia (1958); H. Virkkunen, Kuisma. Muistikuvia Heikki Klemetistä (1973); P. Virrankoski, Heikki Klemetti. Elämäntyö ja henkilökuva (2004); P. Vuoti, Heikki Klemetti. Suomen kuorolaulun kehittäjä (1979).
BILDKÄLLA. Klemetti, Heikki. Foto: Ateljé Ovesén. Uusi Suomis bildarkiv.