Bergsrådet Paavo Honkajuuri byggde upp Rauma-Repola, en av Finlands stora koncerner, utifrån en brokig samling fabriker som hamnat i banken Kansallis-Osake-Pankkis ägo. Han hade också inflytande över organisationer inom både näringslivet och idrotten, utan att någonsin eftersträva offentlighet.
Paavo Honkajuuri föddes in i det ”blåvita” kapitalet. Hans far var riksdagsmannen Mauri Honkajuuri, chefdirektör för affärsbanken Kansallis-Osake-Pankki (KOP), medan dennes företrädare J. K. Paasikivi var granne sedan barndomsåren och familjebekant. Chefdirektören för KOP Matti Virkkunen blev Paavo Honkajuuris svåger. Inom denna krets blev man också oundvikligen förtrogen med politiken, som dock aldrig särskilt intresserade Honkajuuri. Han var emellertid medlem av styrelsen för tidningen Uusi Suomi och hamnade i den egenskapen i delo med Urho Kekkonen.
Redan Mauri Honkajuuri hade varit synnerligen intresserad av att utveckla KOP:s industrigrupp, då banken särskilt under depressionen på 1930-talet fick i sin besittning många sågar samt bland annat släkten Paloheimos cellulosafabrik i Raumo. Sedan Paavo Honkajuuri utbildat sig till ingenjör anställdes han av Rauma-bolaget.
Mot slutet av 1940-talet satte inskränkningar i bankernas äganderätt fart på en omorganisering av KOP:s industrier. År 1952 bildades av Rauma-Raahe, Repola-Viipuri och en såg i Lahtis företaget Rauma-Repola Oy, vars aktier bland annat fördelades bland KOP:s insättare. Honkajuuri utsågs att leda den nya industrikoncernen.
Rauma-Repola var redan vid tillblivelsen ett stort men olönsamt och till strukturen rörigt kombinat. Bolagets aktieutdelningar förblev också till en början små. Honkajuuri utvecklade dock med stöd av KOP företaget långsiktigt, stramt och med tiden också ekonomiskt framgångsrikt.
En centraliserad organisation och stora staber var på modet på 1950-talet, men Honkajuuri tog avstånd från dessa trender. Huvudkontoret i Helsingfors byggdes så litet att där inte ens fanns utrymme för någon stor stab. Däremot gavs det makt och ansvar åt de lokala enheterna i Raumo, Björneborg, Lahtis, Joensuu och på andra orter. De fick visa sin förmåga i den senare populära resultatstyrningens anda. Honkajuuri inbillade sig inte heller att han bättre än sina underlydande kunde känna till alla frågor inom företagen.
Pappersmaskinerna höjde förädlingsgraden inom Rauma-Repolas skogsindustri, men bolaget var också tidvis den största producenten av sågade varor i Europa. Varvet i Raumo växte till en början tack vare krigsskadeståndsleveranserna men var senare framgångsrikt också utanför östmarknaden. Metallindustrin utvidgades bland annat då man 1970 köpte företaget Lokomo av Emil Aaltonens arvingar. I Björneborg inledde man en imponerande tillverkning av oljeborrplattformar.
När Honkajuuri 1976 avgick som chefdirektör var Rauma-Repola ett både stort och lönsamt företag. Det fusionerades sedermera 1990 med Yhtyneet paperitehtaat (Förenade pappersfabriker) till Repola Oy, som i sin tur 1996 fusionerades med Kymmene Ab till UPM-Kymmene; av dess metallindustrigren bildades det självständiga bolaget Rauma Oy. Senare har delar av Rauma-Repolas metallindustri införlivats med bl.a. Metso.
Till Honkajuuris insatser i det organiserade näringslivet hörde att han 1975 var med om att sammanslå flera olika industriförbund till ett gemensamt Industrins centralförbund. Även som föreningsmänniska höll han låg profil; han läste inte upp tal som var skrivna av andra och försökte inte heller få sina tal publicerade.
Som långvarig ordförande för den finländsk-sovjetiska handelskammaren skapade Honkajuuri sådana östrelationer att han på sin tid som så gott som enda företrädare för sin bransch offentligt vågade kritisera president Kekkonens ”kvarnbrev” till honom och återsända det. Honkajuuri var inte starkt antagonistisk gentemot Kekkonen och överhuvudtaget ingen politisk fanatiker, men en spricka hade uppkommit i relationerna mellan honom och presidenten under vissa handelsförhandlingar. Männen upprätthöll dock länge sina ömsesidiga relationer bl.a. genom regelbundna jaktresor. Förhållandet skärptes på 1970-talet, då den alltid behärskade Honkajuuri inte kunde godta att ett statsöverhuvud sände offentliga ”skällebrev” till medborgarna.
Honkajuuri, som 1961 erhöll titeln bergsråd, intresserade sig framför allt för idrott. Hans handikapp i golf var ännu på gamla dagar lysande. Han hade också centrala organisationsuppdrag inom idrottssektorn; bland annat var han medlem av Internationella olympiska kommittén samt ordförande för Finlands ishockeyförbund och Golfförbundet. Även dessa uppdrag skötte han chosefritt och effektivt.
Jyrki Vesikansa
Mikko Paavo Honkajuuri, född 26.11.1914 i Helsingfors, död 15.3.2001 i Helsingfors. Föräldrar generaldirektör Mauri Honkajuuri och skådespelerskan Helmi Amanda Tähtinen. Gift 1951 med Hilkka Annikki Hirvonen.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Intervjuer med Paavo Honkajuuri. J. Kahiluoto, Rauma-Repolan metsätaival 1870–1990 (1990); U. Kekkonen, Kirjeitä myllystäni II (1976); Urho Kekkosen päiväkirjat I–III (2001–2003).
BILDKÄLLA. Honkajuuri, Paavo. Foto: Ateljé Kuvasiskot. Uusi Suomis bildarkiv.