Kullervo Killinen var sjöofficer, universitetslärare, journalist och facklitterär författare. Under vinter- och fortsättningskriget tjänstgjorde han som befälhavare för en motortorpedbåtsenhet och ledde evakueringstransporterna från Björkö 1944. Killinen var med om att bereda omorganiseringen av försvarsmakten 1952, och han var militärattaché i London. Han disputerade till doktor i statsvetenskap, undervisade vid Helsingfors universitet och gav ut flera arbeten som behandlade strategi och säkerhetspolitik. Killinen ledde Finska notisbyrån under en tid när det kalla kriget ett flertal gånger var nära att bryta ut i världsbrand.
Kullervo Killinen avlade studentexamen vid Finska normallyceum i Helsingfors. Han gjorde sin värnplikt vid flottan, fortsatte sina studier vid Sjökrigsskolan och blev officer 1934. Han tjänstgjorde som chef för en motortorpedbåt och från 1937 som chef för en halv flottilj, vid en tid när man utvecklade en taktik för motortorpedbåtar och dessa fick tillfälle att träna som taktisk enhet.
Under vinter- och fortsättningskriget tjänstgjorde Killinen som befälhavare för en halv flottilj vid motortorpedflottiljen. Den 2 september 1941 ledde han söder om Björkö i östra Finska viken ett anfall med två motortorpedbåtar mot en sovjetisk transportavdelning och torpederade ett handelsfartyg. Strax därefter blev han befordrad till förbindelseofficer på den tyska 1 motortorpedbåtsflottiljen, som förberedde aktioner mot sjöstridskrafter som kunde bryta igenom från Kronstadt. Dessa stannade likväl kvar för att stärka det belägrade Leningrads försvar med sina kanoner, och Killinen återvände i oktober till de finska motortorpedbåtarna.
Killinen hade deltagit i 33 patrullfärder med motortorpedbåt då han 1942 överflyttades till marinstaben som ubåts- och torpedofficer och ett år senare blev chef för den operativa byrån. Den sista sommaren under fortsättningskriget verkade han som underhållschef vid flottan. Han ledde den transportavdelning som natten mellan den 22 och 23 juni 1944 evakuerade ca 1 750 man från Björkö till Fredrikshamn och kusten vid Vederlax. För operationen ställde tyskarna sju transportfartyg till förfogande och, till skydd för dessa, två stora minröjare och fyra artilleriflottar. Finska flottan skyddade transporten med bevakningsfartyget Tursas, fem kanonbåtar och fem bevakningsmotorbåtar. På längre avstånd fanns även åtta motortorpedbåtar och två ubåtar. Den mest omfattande stridstransporten under hela kriget kom att förlöpa utan förluster, på grund av att de enheter som skyddade transporten avvärjde anfallen från den sovjetiska flottans lätta fartygsenheter. Fiendens livliga flygverksamhet hade också helt och hållet upphört klockan 18 då luftstridskrafterna vid dess Östersjöflotta flyttades för att i stället stödja landstigningen i Tuulos vid Ladoga.
Efter kriget tjänstgjorde Killinen på utlandsavdelningen vid huvudstaben, vid en tid när kontakten med de allierades kontrollkommission och de uppdrag denna beordrade fick gå före de sedvanliga arbetsuppgifterna. Efter att ha genomgått krigshögskolan verkade han vid marinstaben och huvudstaben i både operativa och organisatoriska uppdrag. Det var en period som präglades av den omorganisering av försvarsmakten som inletts 1952. Killinen utövade ett anmärkningsvärt inflytande över beslut som gällde sammansättningen av sjöstridskrafterna i fredstid och överflyttningen av kustartilleriet från sjöstridskrafterna till landstridskrafterna. År 1954 lämnade Killinen sina stabsuppdrag för ett uppdrag som befälhavare över marinens motorkanonbåtsflotta men flyttade redan följande år över till Krigshögskolan för att undervisa.
Killinen hade 1939 studerat vid universitetet i Southampton, och efter freden fortsatte han vid sidan av sitt arbete studierna vid Helsingfors universitet. Han disputerade 1956 på en avhandling i statsvetenskap, Demokratia ja totaalinen sota (Demokratin och det totala kriget). Killinen följde intensivt utvecklingen av det internationella läget och skrev flera tidningsartiklar om kriserna i Mellanöstern. Han blev militärattaché i London 1958 och främjade med sin verksamhet anskaffningen av jaktflygplan av typen Folland Gnat och stridsvagnar av typen Charioteer.
Killinen övergick 1960 från aktiv tjänst till reserven och påbörjade en ny bana i pressens tjänst. Han var verkställande direktör och chefredaktör vid Finska notisbyrån (FNB) 1960–1972, under den måhända hetaste perioden av kalla kriget, en period som fick sin prägel av Berlin- och Kubakriserna, sexdagarskriget, ockupationen av Tjeckoslovakien och kriget i Vietnam. ”Nyheter från FNB” hade ett grundmurat gott rykte hos allmänheten och FNB tryggade även tillgången till opartisk information för massmedierna.
Vid sidan om sitt arbete verkade Killinen som docent i internationell politik vid Helsingfors universitet. Hans tvådelade studie Kansainvälinen politiikka (1958–1959, Internationell politik) blev en klassiker på sitt område, en handbok för forskare och kursbok för 1960- och 1970-talets högskolestuderande. Killinen fortsatte sin verksamhet som facklitterär författare med flera böcker om Finlands säkerhetspolitik. Killinen hade också ett flertal förtroendeuppdrag i organisationer på riksnivå, och han var ordförande i de europeiska nyhetsbyråernas sammanslutning Grupp 39.
Kullervo Killinen hade deltagit i oceanseglatser då han genomgick en reservofficerskurs och en underlöjtnantskurs på skolfartyget Suomen Joutsen. Han hade då fattat bestående tycke för segelfartyg. På äldre dagar var han ordförande för Segelfartygsstiftelsen och verkade för insamlandet och bevarandet av segelfartygstraditionen och för att återuppliva traditionen med skolfartyg för ungdomar.
Urho Myllyniemi
Paolo Kullervo Killinen, född 15.3.1912 i Rom, död 17.2.1994 i Helsingfors. Föräldrar diplomarkitekten Väinämö Killinen och Aino Ester Immonen. Gift med (1) Kerttu Elma Maria Holstius 1940, (2) Anja Annikki Nieminen 1964.
PRODUKTION. Tulevaisuuden merivoimat ja pikkuvaltion sopeutuminen yleiseen meritilanteeseen. Erityisesti Suomen laivaston organisaatio ja toimintaperiaatteet (diplomarbete, Krigshögskolan, 1949); Laivat puuta, miehet rautaa. Moottoritorpedoveneiden taistelut Suomenlahdella 1941–1944 (tills. med O. Peuranheimo & J. Pirhonen, 1956); Demokratia ja totaalinen sota. Tutkimus poliittis-sotilaallisen sodanjohdon teoriasta, järjestelystä ja toiminnasta (1956); Kansainvälinen politiikka I. Politiikan ja strategian maantieteelliset perusteet (1958); Kansainvälinen politiikka II. Voimapolitiikan ja kansainvälisen turvallisuuden peruskysymykset (1959); Puolueettomuuden miekka. Suomen puolustuskysymyksen tarkastelua (1964); Tie kansainväliseen turvallisuuteen (tills. med O. Viherheimo & T. V. Viljanen, 1965); Kansallinen etu ja kansainvälinen kehitys (1967); J. K. Paasikivi Suomen politiikassa. Paasikiven linjan vakiinnuttaminen (1970); Pääsihteerikilpa. Putosiko Max Jakobson – vai putosiko Suomi? (1973); Tasavallan kulissimiehenä (1974); Maailma palaa. Toinen maailmansota I–III (tills. med andra, 1975); Meren herruus ja merellinen voima strategisina tekijöinä ydinaseiden aikakaudella. Suomi merellä (1976); Miekka tuppeen. Poliittisen ja sotilaallisen johdon dualismi Suomen sodissa 1939–1944 (1983); Sprengtportenin linja. Suomen turvallisuuspolitiikan alkuvaiheita (1988); Kannella kun fregatin (1991); talrika artiklar i Sotilasaikakauslehti.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Jatkosodan historia 6 (1994); K. Killinen, Tasavallan kulissimiehenä (1974); Merisotakoulu 1930–1970 (1970); Sotakorkeakoulusta Maanpuolustuskorkeakouluksi. Seitsemän vuosikymmentä 1924–1994 (1994).
BILDKÄLLA. Killinen, Kullervo. Foto: Ateljé H. Iffland. Uusi Suomis bildarkiv.