Författaren och kulturprofilen Matti Kurjensaari var en skarp iakttagare av det andliga och politiska klimatet i Finland såväl före som efter krigsåren – med hans egna ord, i den första liksom i den andra republiken. En stor del av hans litterära produktion bär prägel av det aktuella, av något som snabbt förflyktigas. Den speglar en rastlös epok stadd i snabb förändring och rörelseriktningar i tiden. Kurjensaaris liv och verksamhet präglades av ett visst motstånd mot anpassning och av ett självvalt utanförskap.
Raoul Palmgren berättar i nyckelromanen 1930-luvun kuvat (1930-talsbilder), utgiven under pseudonymen R. Palomeri, om sina första intryck av litteraturmagistern Matti Miettinen, d.v.s. Matti Salonen, senare Kurjensaari: ”Där gick Matti Miettinen, som hade en kapitalists kroppshydda, men i vars köttiga, välmående ansikte speglades en konstant rastlöshet. Han hade skrivit en avhandling om den franska dekadenta litteraturen; såväl avhandlingen som hans recensioner präglades av en gallisk intelligens och förfining, som utgjorde en märklig kontrast till hans sätt att diskutera: i debatter följde hans satser på varandra i hackiga kaskader, grova, t.o.m. vulgära.”
Palmgren fångade i sin korta karakteristik det väsentliga hos Matti Kurjensaari. Kurjensaari var ”en för 30-talet typisk arg ung man”, som entusiastiskt tog till sig nya tankar och idéer, åtminstone deras mera bländande, men kanske mindre djupa innehåll. Trots sin ådagalagda kritiska hållning var han en tämligen försiktig person, en kosmopolit för vilken livet och litteraturen var ett ständigt rastlöst sökande. Enligt Palmgren var Kurjensaari trots sin livliga verksamhet redan från början en outsider – något han utnyttjade när han senare skapade den offentliga bilden av sig själv.
Kurjensaari hann delta i mångt och mycket. Efter filosofie kandidatexamen 1932 var han i cirka tre år tjänsteman vid förlaget K. J. Gummerus och senare lektör. Han förordade publicering av vissa vänstersinnade författare, bl.a. Elvi Sinervo. Trots sina vänstersympatier var han aldrig öppet med i de vänsterradikalas led; han var evolutionist och liberal republikan. I ett par år var han chefredaktör för veckotidningen Nykypäivä, utgiven av Framstegspartiet. I likhet med sin vän Olavi Paavolainen, som på sitt sätt även var en förebild, reste han gärna i Europa, och särskilt till Paris.
Även om Kurjensaari oftast nöjde sig med att göra snabba teckningar och ytsnitt i tiden kan man i vissa av hans verk finna insiktsfull och djupare analys. T.ex. Taistelu huomispäivästä (1944, Kampen om morgondagen), som behandlar den mellankrigstida politiska och andliga atmosfären i Finland, var en betydande diskussionsöppning i en nation som höll på att mentalt lösgöra sig från kriget. Vid sidan om Raoul Palmgrens essäsamling Suuri linja (Den stora linjen) är den ett av de mest storstilade försöken under 1940-talet att loda och kartlägga det andliga och politiska tillstånd som Finland befann sig i då det drogs med i stormakternas krig. I senare ideologiska diskussioner i Finland har man flitigt använt de av honom lanserade begreppen ”den första republiken” och ”den andra republiken”.
Trots sina många intresseområden anpassade sig Matti Kurjensaari inte konfliktfritt till det politiskt polariserade kulturklimatet i Finland. Samma icke-anpassning och utanförskap präglade hans liv och verksamhet även efter andra världskriget. Han rörde sig gärna nära politiska beslutsfattare, inflytelserika affärsmän och kulturpåverkare, men bibehöll dock ett visst avstånd till samtliga. Konsekvensen av hans sätt att granska livet och människorna var ett i stort sett permanent utanförskap, vilket han också betonade i sina böcker, artiklar och tal. Hans tid som chefredaktör för Päivän Sanomat, den socialdemokratiska oppositionens språkrör, under ett par år i slutet av 1950-talet, innebar inte heller att han skulle ha gett avkall på sitt utanförskap. Som chefredaktör var han mer intresserad av var nationen andligen och kulturellt befann sig än av dagspolitiska fenomen.
Kurjensaaris livssfär var språket, det skrivna ordet, litteraturen som ett vidsträckt begrepp. Han inledde sin litterära bana med en romantrilogi som innehöll självbiografiska element, men han fick aldrig det erkännande – att anses vara en riktig författare – som han traktade efter. I hans författarskap har skönlitteraturen enbart marginell betydelse. Han åstadkom nervöst pulserande texter; han reagerade snabbt på tiden, på människor och fenomen, i sina essäer och artiklar; han skrev en personlig journalistik som alltid suttit något illa i den finska litterära kulturen. I Frankrike, det land som Kurjensaari beundrade, har den essäistiska aktualitetslitteraturen haft en betydligt solidare ställning. Där kunde han med sina dagsaktuella essäer och artiklar ha skapat ett hållbarare eftermäle och rentav fått adepter.
Kurjensaari skrev ett flertal korta personporträtt av samtida och bekanta. Även om de förefaller snabbt tillkomna har Kurjensaari ofta lyckats fånga de väsentliga egenskaperna och dragen hos dem han beskriver. Ibland kan han vara kritisk, dock aldrig elak eller aggressiv. Därför hade knappast någon porträtterad anledning att känna sig förnärmad av hans litterära karikatyrer. Förutom personporträtt publicerade han under sina sista arbetsår flyhänta samtidsiakttagelser i dagboksform samt en till vissa delar patetisk biografi över Olavi Paavolainen.
Kalevi Kalemaa
Kaarlo Matti Salonen, från 1939 Kurjensaari, pseudonym Saku Harkko, född 4.5.1907 i Tavastehus, död 10.3.1988 i Helsingfors. Föräldrar skogsarbetsledaren Kaarlo Kustaa Salonen och Hilda Karoliina Salmi. Gift 1944 med Helkky Marjatta Jokela.
PRODUKTION. Päämajan salaisuus (1935); Autokarkurit (1936); Tie Helsinkiin (1937); Nuoruuden toinen näytös (1939); Vahtimestari katoaa (1939); Vardag i Finland. Stockholm (1944); Naapurimme Neuvostoliitto. Kuvitettu tieto- ja lukukirja (1946); Taistelu huomispäivästä (1948); Helsinki. Itämeren tytär (tills. med E. Blomberg, 1949); Hyvä ja paha. Pariisi suomalaisessa valokeilassa (1950); Loma uudistaa (1951); Autokarkurit (nyutgåva 1952); Syntynyt Suomessa (1952); Kiinalainen päiväkirja (1953); Suuntana suomalainen (1955); Suomalainen päiväkirja (1956); Karavaanikellot (1957); Miekkatanssi (1957); Jäähyväiset 50-luvulle (1960); Helsingin tarina (1962, Berättelsen om Helsingfors 1962); Isä ja pojat eli Tuttilan tapahtumat tosiasiain valossa (1963); Kulma ja kaari. Ajankuvia Wulffin kauppahuoneen 75-vuotistaipaleelta (1965); Veljeni merellä myrskyävällä. Muistikuvia muistista (1966); Puiset pyramidit. Aukusti Asko Avoniuksen henkilö ja luonne (1968); Kansakunnan kaapin päällä. Muotokuvia muistista (1969); Silmätikut. Muotokuvia muistista (1971); Syntynyt sivulliseksi. Näkyjä ja näkemyksiä 1960–1973 (1973); Loistava Olavi Paavolainen. Henkilö- ja ajankuva (1975); Suomalainen päiväkirja. 20 vuotta sitten. Uudet päätelmät (1976); Kansalaiskirja. Muotokuvia muistista (1977); Mitattua matkaa. Merkintöjä 1973–1978 (1978); Valitut teokset 1–2 (1962–1963); Valitut teokset 3 (1964–1966); Elävä Aulanko (1983); Presidenttikaskut. Kaskuja ja tarinoita tasavallan yhdeksästä päämiehestä (1987). Se även Finlands författare 1917–1944 (1981).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Helleman, Lukemisen alkeet ja muita kertomuksia kustantajan elämästä (1996); Kirjailijat puhuvat. Tulenkantajat (1976); M. Kurjensaari, Syntynyt sivulliseksi. Näkyjä ja näkemyksiä 1960–1973 (1973); M. Kurjensaari, Mitattua matkaa. Merkintöjä 1973–1978 (1978); P. Tarkka, Matti Kurjensaari. 86 författarporträtt. Författare i Finland (1983).
BILDKÄLLA. Kurjensaari, Matti. Foto: Eero Häyrinen, 1982. Uusi Suomis bildarkiv.