Rafael Lindqvist studerade och arbetade länge i Ryssland. Han var medarbetare i flera tidningar och blev expert på rysk kultur och ryska förhållanden. Lindqvist översatte också rysk litteratur till svenska. År 1904 köpte han skämttidningen Fyren, som han redigerade i ett par decennier. Lindqvist fortsatte sin verksamhet som redaktör ännu på 1920- och 1930-talen. Politiskt var han starkt konservativ och antisemit.
Rafael Lindqvist föddes 1867 som son till Ludvig Isak Lindqvist, arkitekt och sedermera överdirektör i Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Efter att ha genomgått Svenska normallyceum slog han in på den militära banan. Han tjänstgjorde i Finska gardet och anmälde sig 1888 som frivillig till ett husarregemente i Tjugujev (numera Tjuhuiv i Ukraina). Den ryska mentaliteten och kulturen drog honom oemotståndligt till sig. Den militära karriären blev det däremot ingenting av. Lindqvist arbetade i S:t Petersburg som korrespondent i olika företag. Vid sidan av sitt arbete medverkade han som skribent i Hufvudstadsbladet, Nya Pressen och Dagens Nyheter. Lindqvist skapade sig så småningom ett namn som expert på rysk kultur och ryska förhållanden.
Lindqvist studerade som stipendiat ryska språket i Moskva 1894–1898 och hade utmärkt framgång i studierna. Han var 1902–1906 anställd som amanuens för den ryska samlingen i Helsingfors universitetsbibliotek. År 1904 köpte han skämttidningen Fyren, som hade börjat utkomma 1899. Inom kort blev redigeringen av tidningen såväl ett arbete som ett kärt intresse för honom. I Fyren kunde han förverkliga sin originalitet och ge uttryck åt sina åsikter. Pseudonymen Sepia (bläckfisken) blev känd över hela landet.
Vid sekelskiftet hade Lindqvist översatt Leo Tolstoj. Han var bland de första i Finland som uppmärksammade Maksim Gorkijs produktion. Den ryske författarens humanism väckte genklang hos Lindqvist. Fyrens Lindqvist var annorlunda. Allra bäst var han på att skriva rimmad vers, mest i form av niddikter. Sepia visade sig vara en säregen samhällssatiriker och Fyren bugade sig inte för någon. Tidvis stod skämttidningen i opposition mot alla, vilket berodde på redaktörens kantiga personlighet.
Lindqvist samlade kring sig en grupp av de bästa samtida skämttecknarna och litterära debattörerna. Fyren blev snabbt en opinionsbildare som lästes, men som från ryskt håll även hölls under uppsikt. Tidningens ställningstaganden renderade 1916 redaktören ett tre månaders fängelsestraff för majestätsbrott. Svenskhetsivern eller svekomanin stötte för sin del bort medarbetare som Guss Mattsson. Skarp satir riktade Fyren mot nykterhetsrörelsen, finskhetstanken och socialismen, för att inte tala om judarna. Lindqvist drev en antisemitism som var extrem även enligt samtidens måttstock. Ytterst konservativ som han var ifrågasatte han hela det demokratiska systemet. Sepias dikter utkom också i bokform i tre band.
Av senaten blev Lindqvist tidigt om våren 1918 skickad till S:t Petersburg, där det var meningen att han skulle skapa en välvillig inställning till Finland hos den ryska vänsterpressen. I slutet av inbördeskriget sårades Lindqvist under intagningen av Skatudden i Helsingfors. Efter kriget blev Fyren olönsam, och Lindqvist flyttade till Ekenäs. Förföljd av motgångar slutade han ge ut tidningen 1922. I dess ställe grundade han Blinkfyren (1924–1939). I den odlade han högerorienterad politisk satir i Bertel Gripenbergs anda, men även konst och litteratur var väl företrädda i tidningen.
På 1930-talet fick kulturen ge vika för politiken i Blinkfyren. Tidningens program utlovade en kamp för ”det sunda förnuftets, det ärliga ordets och det skarpa huggets kamp för rätt och rättvisa och för ett vitt Finland”. I praktiken betydde detta att tidningen motsatte sig kommunism och bolsjevism, att den sympatiserade med Lapporörelsen, senare även med nazismen och en för Lindqvist typisk antisemitism. Han omfattade de synsätt som var rådande i Svenska folkpartiets högerfalang och gick till angrepp mot äktfinska tendenser.
Ända sedan seklets början hade Rafael Lindqvist flitigt översatt rysk litteratur och poesi. För detta liksom för översättningarna till svenska av finsk poesi vann han erkänsla. Mer reserverad var man till Sepias texter i skämttidningarna, texter som han producerade ännu under krigsåren. Under sina sista levnadsår skrev Lindqvist sina memoarer och skildrade sitt rika liv som redaktör och översättare.
Ari Uino
Isak Rafael Lindqvist, pseudonym Sepia, född 15.1.1867 i Uleåborg, död 10.10.1952 i Helsingfors. Föräldrar överdirektören, arkitekt Ludvig Isak Lindqvist och Olga Linsén. Gift med (1) Olga Ivanoff 1905, (2) Edit Hortensia Enroth 1907.
PRODUKTION. Svarta boken. Förstörelsens handtlangare. Politisk svartbok för finska medborgare. London (1902); Rim och rapp af Sepia I–III (1907, 1909, 1919); Sprakfåle och pegas. Ny samling rim och rapp (1941); Ur en sprakfåles leverne (1942); Sprakfålen. Hans vänner och ovänner (1943); Mitt förlorade paradis. Bilder och minnen från Obbnäs och omnejd (1946). Översättningar: Uppståndelse (L. Tolstoj, 1899–1900); Det unga Ryssland I–II (1902–1903); Ur Rysslands sång I–III (1904, 1934, 1936); Sånger i rött och svart. Ett urval ryska dikter från bolsjevismens dagar (1924); Finsk lyrik. Ett urval dikter från den finska konstpoesins uppspirande till dess nuvarande blomstring I–II (1926, 1932); Rysslands judiska skalder (1935); Under röd himmel. Nyryska dikter i urval (1945).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Rafael Lindqvists arkiv, Nationalbiblioteket. H. Olsson. Rysk revolutionsdikt i svensk tolkning. Svenska Pressen 16.12.1924; P. E. Wahlund, Denaturerad sovjetvers. Nya Pressen 16.1.1948; H. Cederlöf, Rafael Lindqvist och finlandssvensk skämtpress. Svenska Folkskolans Vänners Kalender 109 (1995).
BILDKÄLLA. Lindqvist, Rafael. Foto: Ateljé Universal. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.