Klaus Törnudd har förtjänstfullt verkat inom Finlands utrikesförvaltning men också i längre perioder haft tjänster vid flera universitetet. Han är känd som en kunnig och initierad diplomat och förhandlare och har författat ett flertal verk om internationella frågor och statsvetenskapliga ämnen.
Klaus Törnudd har lyckats med det mindre vanliga konststycket att framgångsrikt kombinera två olika karriärer, inom utrikesförvaltningen och i den akademiska världen. I sitt arbete har han haft nytta av ett ovanligt gott minne, arbetsflit, grundlighet, självständigt tänkande samt djupa och gedigna kunskaper i ett flertal språk.
Törnudd är född i Helsingfors och avlade studentexamen med höga vitsord vid Svenska lyceet 1949. Han skrev in sig vid statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet, blev primusmagister 1956 och licentiat tre år senare. Under dessa år bedrev han också vetenskaplig forskning i Paris och Washington D. C. Vid utrikesförvaltningen anställdes han 1958. Törnudd disputerade 1961 för politices doktorsexamen med avhandlingen Soviet Attitudes towards Non-Military Regional Co-operation. Året därförinnan ingick han äktenskap med politices magister Mirja Siirala i vilket föddes två barn.
Törnudd gav 1960 ut en broschyr om svenska språkets ställning i Finland, som sedermera utkommit i nya utvidgade upplagor. År 1967 gav han ut handboken Suomi ja Yhdistyneet Kansakunnat (Finland och Förenta nationerna), varvid han kunde dra nytta av sin tjänstgöringsperiod vid Finlands FN-delegation i New York 1961–1964. Han kom väl överens med sin krävande chef Ralph Enckell, som förstod att dra nytta av begåvade underordnade.
Efter multidiplomatin vid FN blev det dags för bilateral verksamhet, då Törnudd flyttades till Finlands ambassad i Kairo 1964–1966. De fördjupade insikterna i arabvärlden kom honom väl till pass under senare arbetsår. Efter Kairo gjorde Törnudd sitt första avhopp till den akademiska sfären och verkade 1967–1971 som professor i internationell politik vid universitetet i Tammerfors. Efter denna period återvände han till utrikesförvaltningen och utsågs till andreman vid beskickningen i Moskva, där han ytterligare kunde förkovra sin redan goda ryska.
President Urho Kekkonens initiativ 1969 om Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (KSSE) började efter en del initialsvårigheter få luft under vingarna sedan stormakterna enats om själva tanken, och sysselsatte sedermera ett stort antal tjänstemän inom utrikesförvaltningen. Även Törnudds kapacitet utnyttjades för dessa komplicerade och svåra förhandlingar, och han verkade i ett års tid som ambassadråd vid specialbeskickningen i Genève, som grundats enkom i detta syfte.
Efter det temporära uppdraget i Genève erhöll Törnudd 1974 en av de centrala tjänsterna inom utrikesförvaltningen, först som biträdande chef och 1975–1981 som chef för den politiska avdelningen vid ministeriet. Törnudd behövde ta ställning till många knepiga internationella frågor, men med sin gedigna erfarenhet och utbildning kunde han i regel lösa problemen. President Kekkonen lärde sig också att lita på Törnudds omdöme och klara målsättningar. I den långa förhalningen av Finlands anslutning till Europarådet var det dock presidentens försiktighet som segrade till Törnudds och andra tjänstemäns förtrytelse. Kremls skugga vilade då ännu stark över Finland.
Klaus Törnudd skötte också professuren i allmän statslära vid Helsingfors universitet 1975–1976 samt 1981–1983. Efter den senare akademiska perioden innehade han i drygt fem års tid det krävande uppdraget som understatssekreterare för politiska frågor vid utrikesministeriet. Därefter, 1988, var det dags för honom att återvända till New York som Finlands ständige representant vid FN. Han satt även i två repriser som ordförande för FN:s säkerhetsråd, ett roterande uppdrag, och utgav en bok om sina iakttagelser från denna period. Hans rika erfarenheter, förhandlingsvana och omfattande språkkunskaper gjorde honom mycket lämpad för detta multilaterala uppdrag.
Törnudd utnyttjades också som ordförande eller ledamot av många nationella och internationella kommittéer som bl.a. behandlade gränsfrågor, nedrustning, freds- och konfliktforskning, krishantering, kvinnans ställning, kärnenergifrågor och mänskliga rättigheter. År 1991–1992 var han gästprofessor vid Harvard University i Förenta staterna. Som skribent har han bland annat medverkat i samlingsverket om statsrådets historia och skrivit om valsystemet i Finland samt utgivit utrikespolitiska betraktelser och uppsatser som riktar sig till unga diplomater men också till en bredare allmänhet.
Utmärkande för Törnudd är ett klart skrivsätt och en flytande penna. I den viktiga frågan om Finland borde ansluta sig till Nato intar han en neutral hållning. Han anser det inte vara nödvändigt, men kan acceptera idén om så skulle beslutas. Han har också understrukit att detta inte kan vara en kostnadsfråga utan ett politiskt ställningstagande. Om kommunikéförhandlingar med Ryssland har Törnudd framfört många beaktansvärda synpunkter i sina böcker. Han har också utförligt behandlat teman såsom VSB-pakten, Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten, som gjorde Finlands neutralitetspolitik mindre trovärdig och låg bakom den i landet föga uppskattade termen ”finlandisering”.
Efter en kortare tid vid ministeriet, då han också hann verka som chef i Tallinn för KSSE-delegationen (Konferensen för säkerhet och samarbete i Europa), utnämndes Törnudd 1993 till ambassadör i Paris och stannade på denna post till sin pensionering vid slutet av 1996. Han fungerade också samtidigt som Finlands ambassadör vid Unesco i samma stad. Åren 1998–2003 var Törnudd gästprofessor vid Försvarshögskolan. För sina litterära förtjänster kallades Törnudd 1991 till hedersmedlem av Svenska litteratursällskapet i Finland, och 2008 tilldelades han sällskapets största belöning, det Tollanderska priset.
Ulf-Erik Slotte
Klaus Mattias Törnudd, född 26.12.1931 i Helsingfors. Föräldrar translatorn, filosofie magistern Allan Viktor Törnudd och barnomsorgsinspektören, filosofie doktorn Helene Margarete (Margit) Niininen. Gift 1960 med politices magistern Mirja Liisa Siirala.
PRODUKTION. Svenska språkets ställning i Finland (1960); Soviet Attitudes towards Non-Military Regional Co-operation (1961); Suomi ja Yhdistyneet Kansakunnat (1967); The Electoral System of Finland. London (1968); Turvallisuuspolitiikka (1975); Ministeristöjen rakenne. Valtioneuvoston historia III (1975); Ord och handling. Utrikespolitiska uppsatser (1982); Yleinen mielipide ja eduskuntatyö. Suomen kansanedustuslaitoksen historia XII (1982); Finland and the International Norms of Human Rights (1986); Suomen YK-politiikka (1991); Uuteen maailmanjärjestykseen. Suomi turvallisuusneuvoston jäsenenä 1989−1990 (1992); Den nya politiken. Utrikespolitiska uppsatser (1993); Tidens krav. Uppsatser om Finlands utrikespolitik (2006).
BILDKÄLLA. Törnudd, Klaus. Foto: Eero Häyrinen. Uusi Suomis bildarkiv.