Jaakko Lassila gjorde en imponerande karriär bland annat i ledningen för Finlands Bank och försäkringsbolaget Pohjola. Åren 1983–1991 var han chefdirektör för Kansallis-Osake-Pankki (KOP). Lassila förnyade och internationaliserade banken och drev målmedvetet på en liberalisering av penningmarknaden. Han hade förtroendeuppdrag på högsta nivå i talrika storföretag och samfund och deltog i omstruktureringen av den finländska storindustrin. Lassila tvingades avgå efter en finansskandal.
Jaakko Lassila, som kallades för finansvärldens Reagan och näringslivets gudfar, blev 1983 chefdirektör för Kansallis-Osake-Pankki (KOP) och samtidigt den viktigaste makthavaren inom den s.k. blåvita kapitalgruppen. Han satt också i den högsta ledningen för tiotals storföretag, stiftelser och andra samfund och var dessutom 1989–1992 kansler för Helsingin kauppakorkeakoulu, den finska handelshögskolan i Helsingfors. Lassila förnyade och internationaliserade kraftfullt sin bank, drev målmedvetet igenom liberaliseringen av den länge reglerade penningmarknaden och omstrukturerade storindustrin, så att den finländska ekonomin bättre skulle kunna svara på det tryck som den ökande konkurrensen och den västeuropeiska integrationen skapat. De s.k. Kouri-affärerna mot slutet av 1980-talet, då de av KOP och Föreningsbanken i Finland (FBF) styrda finansgrupperingarna drabbade samman, fläckade Lassilas och bankens rykte. Då Lassila mot slutet av 1991 avgick från sitt uppdrag, drogs KOP snabbt med i Finlands djupa ekonomiska kris, och ur denna klarade banken sig inte längre som självständig.
Den offentliga uppläxning som Jaakko Lassila blev föremål för mot slutet av sin tid som chefdirektör för Kansallis-Osake-Pankki kom att skymma en exceptionellt framgångsrik karriär. Lassila hade redan före sin tid i KOP avancerat till den högsta nivån inom den finländska finansvärlden, då han 1970 invaldes i direktionen för Finlands Bank. En plats i direktionen hade blivit ledig, då Reino Rossi, som tidigare främjat Lassilas karriär, blev chef för Finska Socker sedan han förlorat i kampen om chefdirektörskapet för Finlands Bank mot socialdemokraternas Mauno Koivisto. År 1974 flyttade Lassila för sin del något överraskande från centralbanken till posten som verkställande direktör för försäkringsjätten Pohjola, vilket slutgiltigt drog honom in i storföretagens direktionsrum för att bevaka den fennomanska, ”blåvita”, kapitalgruppens intressen.
Redan från början gjorde Lassila sin karriär inom finans- och industrivärlden. Tiden som verkställande direktör för Industrialiseringsfonden, som på sin tid förmedlade Världsbankens krediter till Finland, och för utvecklingsbolaget Sponsor 1967–1970 gjorde honom bekant med problemen inom småindustrin och den medelstora industrin. En kort sejour som direktör för Finska träförädlingsindustriernas centralförbund 1965–1967 introducerade honom i de stora skogsbolagens och de inflytelserika träförädlingspatronernas värld, som behärskade industridynamiken i Finland. Åren som sekreterare vid direktionen för Finlands Bank 1962–1965 erbjöd honom på motsvarande sätt en mångsidig möjlighet att fördjupa sig i de teoretiska och även de praktiska utvecklingsproblemen på penningmarknaden. Jämfört med de flesta av sina samtida hade Lassila dessutom också en ovanligt god insyn i den internationella finansvärlden, vilket baserade sig på en tvåårsperiod i början av sextiotalet vid International Finance Corporation inom Världsbanken i Washington D. C.
Åren som direktionsmedlem i Finlands Bank 1970–1973 fördjupade otvivelaktigt Lassilas insikter i dynamiken hos landets bank- och finansieringssystem. Uppgiften gjorde honom alltmer konkret förtrogen med storföretagens investerings- och finansieringsbehov, eftersom han som direktör för utrikesverksamheten svarade bl.a. för beviljandet av tillstånd för de då reglerade utländska valutakrediterna. I dessa sammanhang kunde man skaffa sig inflytelserika vänner – men också mäktiga motståndare och publicitet, såsom när Finlands Bank satte tummen ned för de supertankerbeställningar från Japan som bergsrådet Uolevi Raade vid det nationella oljeraffinaderiet Neste hade förhandlat fram.
Som verkställande direktör för Pohjola 1974–1982 åstadkom Lassila ny konkurrens inom den starkt kartelliserade finländska försäkringsvärlden, omformade Pohjolabolagens organisation och satte igång en internationaliseringsprocess som visserligen senare skulle visa sig vara starkt förlustbringande. Han började också lösgöra Pohjola från den traditionella anknytningen till KOP, vilket väckte bekymmer hos den sistnämnda och förhoppningar hos den andra storbanken, FBF. Lassilas åtagande att ställa sig i spetsen för en operation som skulle rädda den borgerliga dagstidningen Uusi Suomi, liksom hans rättframma och avspända sätt att aktivt delta i samhällsdebatten, åstadkom en påtaglig offentlighet kring hans person under dessa år. Denna minskades inte heller av spekulationerna kring president Urho Kekkonens efterträdare, då Lassilas roll som näringslivets ”tiokampare” nämndes: han var ju ordförande eller medlem av styrelserna eller förvaltningsråden för Kone, Nokia, Instrumentarium, Rauma-Repola, United Paper Mills (UPM), Huhtamäki, Kajana Oy och många andra storföretag.
Sett mot denna bakgrund var det ganska naturligt att man inom KOP riktade sina blickar mot Lassila, då det var dags att finna en efterträdare till chefdirektör Veikko Makkonen. Den framgångsrike, internationellt orienterade och karismatiske Lassila tycktes fylla alla krav på en ledare för en stor affärsbank som var i behov av nya tag. Även familjebakgrunden var som klippt och skuren för banken: det österbottniska företagararvet från den välbärgade familjefirman Lassila & Tikanoja, skapad av farfadern Jooseppi Lassila, förenades i honom med den studieinriktade finländska medelklassen, som läkarfadern representerade. En merkantil grundexamen, som byggts på under studieresor till Förenta staterna, och en doktorsexamen inom samma område stärkte ytterligare hans meriter. Han hade därutöver som medlem i Finlands Banks berömda ”doktorsskola” och i den unga ekonomgenerationens legendariska O-klubb skrivit sin doktorsavhandling Rahalaitosten käyttäytymisestä ja luottoekspansiosta yksinkertaisilla rahoitusmarkkinoilla (Om penninginstitutens beteende och kreditexpansionen på enkla finansieringsmarknader) 1966 och författat kritiska artiklar i anslutning till detta tema under tiden som forskare, vilket allt kändes som en förberedelse för de utmaningar som den gryende liberaliseringen av finansieringsmarknaderna i början av 1980-talet erbjöd en bankman.
Våren 1983 inledde Lassila sin verksamhet som chefdirektör för KOP. I banken igångsattes i rask takt en reform av organisationen, som betonade resultatansvar och en spridning av beslutanderätten till fältet. Samtidigt byggde man upp ett eget internationellt nätverk till de viktigaste finanscentrumen. Stora aktieemissioner och kampanjer i anslutning till dessa samt en aggressivare marknadsföring, som personifierades i chefdirektören, svängde KOP:s marknadsandel mot en ny stegring efter en period av vikande siffror och gjorde den återigen till den största affärsbanken i landet. Mot slutet av 1980-talet började emellertid den positiva atmosfären kring banken bit för bit smulas sönder. Den fortsatta omorganiseringen väckte inom banken trötthet och ledde till schismer. Övervakningen av de allt självständigare resultatenheterna fungerade inte alltid tillräckligt effektivt. Den internationella verksamheten råkade i svårigheter på grund av alltför snabb tillväxt, och maktkampen som förorsakades av den överhettade ”kasinoekonomin” och som delvis berodde på det inflammerade förhållandet mellan Lassila och chefdirektören för FBF Mika Tiivola, drev banken våren 1989 till exceptionellt stor aktiehandel. Avslöjandet av många detaljer i dessa affärer, de s.k. Kouri-affärerna, med vars hjälp de två storbankerna stärkte sina egna finansgrupperingar, raserade förtroendet för penninginstitutioner i allmänhet och för KOP och dess chefdirektör i synnerhet.
Den ekonomiska skada som Kouri-affärerna förorsakade KOP var sist och slutligen tämligen liten jämfört med den skada som uppstod då bankens offentliga bild krackelerade. Det som i detta skede visade sig vara synnerligen ödesdigert för Lassila var att KOP under både sin framgångs och sin nedgångs dagar kraftigt personifierats i sin chefdirektör, som dessutom i offentligheten framstått som symbolfiguren för liberaliseringen av penningmarknaden. Mediestormen efter Kouri-affärerna våren 1991 inföll vid en tidpunkt då den överhettade ekonomin i Finland redan sviktat, de tidigare beundrade börskungarna förvandlats från hjältar till skurkar och kreditförlusterna på grund av depressionen hotade att föra bankerna till ruinens brant. Slutsatserna mognade tämligen snabbt inom KOP:s förvaltningsråd: på senhösten beviljade man avsked åt sin chefdirektör, som ännu inte hunnit välja sin efterträdare inför sin pensionering, vilket han några månader tidigare sagt sig ha haft för avsikt att göra.
Jaakko Lassila var i synnerhet på 1970- och 1980-talen en av de synligaste påverkarna och opinionsbildarna i den finländska ekonomin. Han var en talesman för fri marknadsekonomi, en instinktivt snabbt reagerande bankman och samtidigt en visionär organisatör av industrins strukturer. Sitt kanske mest bestående arv lämnade Lassila efter sig inom den då viktigaste industrigrenen i Finland, då han med hjälp av KOP och Pohjola i början av 1990-talet omvandlade det ”blåvita” finanslägrets skogsindustri till en ny helhet genom att fusionera Kajana Oy, UPM och Rauma-Repola till storbolaget Repola, moderbolag för den senare koncernen UPM-Kymmene. Däremot hann han inte skapa ”Nordens Deutsche Bank” av KOP, som några år efter Lassilas avgång delade skogsbolagens öde genom att fusioneras med FBF, sin tidigare konkurrent, under namnet Merita.
Markku Kuisma
Jaakko Sakari Lassila, född 27.3.1928 i Vasa, död 4.7.2003 i Helsingfors. Föräldrar medicine och kirurgie doktor Elis Yrjö Harald Lassila och sjuksköterskan Tyyne Eufrosyne Hynynen. Gift 1954 med gymnastiklärarinnan Arnevi Kytöniemi.
PRODUKTION. Kansantalouden kirjanpito (1960); The Taxation of Business Enterprises and the Development of Financial Markets in Finland (tills. med H. Valvanne, 1965); Rahalaitosten käyttäytymisestä ja luottoekspansiosta yksinkertaisilla rahoitusmarkkinoilla (1966); Markka ja ääni. Suomalaisen pääoman palveluksessa (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Kuisma, Kahlittu raha, kansallinen kapitalismi. Kansallis-Osake-Pankki 1940–1995 (2004); H. Saukkomaa, Jaakko Lassila. Paljon haltija (1985).
BILDKÄLLA. Lassila, Jaakko. Uusi Suomis bildarkiv.